Frihet och Demokrati

Frihet och Kontroll

2011-07-27T11:23:00.001-07:00

Idag tänker jag prata om säkerhetsalternativ, specifikt skillnaden mellan att skydda sig själv och att låta staten göra det. Anledningen till att jag tar upp det här just nu är med anledning av vad som hände i Norge förra veckan. Jag vet att det är ett öppet sår för många, och jag vet att känslor lätt tar över resonemanget. Försök att läsa igenom och tänka på vad jag skriver innan du blir arg. Jag har all sympati i världen för offren och deras familjer. De som dog på Utöya och de som överlevde genomled sann terror, och jag hoppas att förövaren får som han förtjänar.

Många frågar sig själva, sina folkvalda ledare, och mig, varför samhället tillåter sådana här personer att inneha skjutvapen. Varför tillåts någon alls att ha ett vapen med vilket man kan mörda tjogvis med människor på en och en halv timme? Svaret är komplicerat, men som motfråga kanske man kan undra varför ingen ansvarig människa på en ö med 600 ungdomar var tillräckligt beväpnad för att kunna stoppa ett sådant dåd på en och en halv timme.

Där kommer frågan om säkerhet, frihet och kontroll. Staten kan absolut ta ett ansvar för individuell säkerhet. Men för att kunna ge garantier om sådan säkerhet måste staten utöva en stor mängd kontroll. Det är lätt att dras till tanken om att bara förbjuda skjutvapen när man ser hur fruktansvärt människorna på Utöya led. Men hade det hjälpt? Förövaren hade ju uppenbarligen inga problem med att bryta mot lagar om mord, så varför förväntar vi oss att han hade följt lagar om skjutvapen? Nej om staten vill kontrollera huruvida medborgare kan mörda andra medborgare så krävs tuffare tag än så. De måste veta var du är och vad du gör nästan konstant. Alla medborgare måste kunna lokaliseras och deras handlingar verifieras för att kunna garantera deras och andras säkerhet. Är du villig att bo i en inmurad stad där dina rörelser in och ut ur byggnader bevakas av staten? Där dina inköp måste godkännas och där grannarna skriver rapporter om dina handlingar?

Alternativet är frihet och ansvar. Medborgare som vill ha frihet att göra som de vill, måste ta ansvar för sin egna och sina grannars säkerhet. Detta är ett tungt ansvar att ta, ett ansvar som många gärna hade sluppit. Men det är en kostnad för frihet. Det är även ett problem för staten. Staten har ju ett mandat från medborgarna att förse dem med säkerhet, och det är svårare att göra om man även ger dem möjligheten att förse sig själva med säkerhet. Därför vill de flesta stater påstå att de är ansvariga för medborgarnas säkerhet. Under den fanan kan de ta ifrån medborgarna sin självklara rättighet att försvara sig själva genom att förneka dem verktyg och möjlighet. Som vi tydligt ser från händelser över hela världen är staten inte kapabel att förse medborgare med både frihet och säkerhet.

För att staten ska kunna ge beskydd måste staten utöva kontroll. För att bli beskyddade av staten måste medborgarna acceptera att bli kontrollerade. De som söker frihet från kontroll måste alltså ta över en stor del av ansvaret för sitt eget och andras beskydd. Det är en ganska enkel verklighet, frågan är bara vilken version av ett samhälle du själv vill bo i.

Demokrati på nytt - Del 2

2011-05-11T22:41:00.000-07:00

Igår talade jag kort om att människor vällt tillbaka till sina hemländer för att delta i revolutioner. Hela arabvärlden har skakats om, på både gott och ont. I Syrien och Libyen rasar kampen för fullt, men i Tunisien har man kommit längre. Omröstningar är på gång för ett råd som skall skriva en ny grundlag.

Folket som reser till Tunisien just nu har något gemensamt. De anser att landets framtid, deras framtid, är för viktig för att överlåtas åt andra. Att bevara "revolutionens värderingar" talas det om. Det är härligt att se människor, gamla som unga, ta ansvar för sin egna framtid. Men vet de egentligen vilka värderingar de pratar om, eller hur man bevarar dem?

Många siktar in sig väldigt kortsiktigt på de saker som varit jobbiga för dem nyligen. Hämnd mot ett dominant politiskt parti, skattelättnader och avskaffandet av "förtryckets maskineri". Hemlig polis eller paramilitära styrkor läggs ned och tortyrkammare röjs bort. Hela processen må vara en slags katarsis för befolkningen, men den garanterar på intet sätt befrielse från att återgå till samma situation.

Historien är full av exempel på revolutioner som slutat väl, men även revolutioner som slutat illa. USA och Frankrike slog sig fria från förtryckande överhet och bildade framgångsrika stater där förtrycket till stor grad hölls undan mycket länge. Hade proletariatet verkligen tänkt sig att byta Tsaren mot Partisekreteraren i Ryssland? Jag tror inte det...

Det räcker inte att stryka ut det nuvarande förtrycket. Det räcker inte heller att illegalisera det politiska partiet som varit vid makten. Man måste säkerställa att folket alltid har makten över regeringen, istället för tvärtom. Man måste lagstadga begränsningar för maktens utövande. Att slänga ut den hemliga polisen tjänar inget till om "revolutionsgardet" har rätt att beslagta folkets egendom, eller spärra in folk utan anledning för att skydda den nya staten.

Demokrati på nytt - Del 1

2011-05-10T11:16:00.000-07:00

Det har varit en spännande tid i Nordafrika det senaste. I ett flertal länder har folket skakat av sig statligt förtryck och infört sitt eget styre. Folk som sedan decennier levt ute i världen, för att undvika förtrycket, har återvänt till sina hemstäder. I deras egna ord är deras framtid, och deras revolution, för viktig för att lämnas i andras händer.

Det är väldigt befriande att se ett folk bryta sig ut för egen hand från en sådan situation. Det ger mig hopp för mänskligheten att se folk ta ansvar för sin omgivning. Hopp och välvilja är dock inte tillräckligt... Idag tänker jag tala om vad som behövdes, och fortfarande behövs, för demokratins skapande. Imorgon kommer del 2, som kommer att handla om vad som behövs för att bevara demokratin där den väl etablerats.

I vissa fall har revolutionerna 2010-2011 varit relativt fredliga från demonstranternas sida. I Tunisien t.ex skedde naturligtvis våld, men det uppstod aldrig någon större väpnad konflikt mellan statliga styrkor och det demonstrerande folket. I Egypten var läget upplagt för väpnad konflikt, men det undveks av att militären beslöt sig falla in på folkets sida. I Libyen har det gått värre. Staten har hyrt in legosoldater för att undvika Egyptens "problem", och demonstranterna har varit tvugna att bilda en slags egen militär för att kämpa för sin frihet. Som jag nämnde i mitt förra inlägg handlar alltså maktkampen oftast om kontroll över väpnade styrkor. Så, hur hade det gått i Tunisien om militären hade satts in i stor skala mot demonstranterna?

I Syrien har staten mördat medborgare, slängt ut journalister och belägrat städer. Man har förvisso gjort vissa "eftergifter", så som att häva ett undantagstillstånd som infördes 1963. I verkligheten begår dock fortfarande staten övergrepp mot folket, trots att det inte längre är lagligt.

Jag fann det mycket intressant att följa rebellernas kamp i Libyen, då det är den enda traditionella väpnade revolutionen på ganska länge. Jag fann det även mycket intressant att se vilka människor som stödde rebellernas väpnade kamp, och ville se dem understödda med pengar, vapen och militära tjänster från diverse västländer. Storbritannien, t.ex, gav sig in i debatten om att vissa FN-beslut "hindrade" rebellerna från att förses med vapen. Är det inte lite konstigt att en stat som så envetet sökt avväpna sin egna befolkning plötsligt säger att folket borde ha vapen, så att de kan avväpna sin stat? Varför är folket i Libyen annorlunda från folket i Storbritannien? De vill ju exakt samma saker.

I summering. En demokrati kan bara finnas sida vid sida av en väpnad makt om den väpnade makten tillåter det. Har man inget att hota den väpnade makten med, så har man ingen demokrati. Imorgon, vad händer efter en revolution?

Egypten, och hur det hade kunnat gå

2011-02-21T12:53:00.000-08:00

Egypten såg nyligen sitt första egentliga maktskifte sedan 1952, och jag kan inte annat än gratulera folket där. De hade mod och vilja nog att stå emot en förtryckande stat, kräva sina rättigheter och få dem. En folkets revolution, och det utan våld... eller?

Låt oss ta en snabb titt tillbaka på Egyptens moderna historia. I slutet på 1800-talet växte nationalism i Egypten, till stor del på grund av politiskt intrång från europeiska banker och England. Detta var en följd av Suezkanalen, och är en lång och intressant historia i sig själv, men för ett annat forum. Den nationalistiska rörelsen sökte införa en demokrati för folket i Egypten. De europeiska makterna såg detta som ett hot mot deras intressen i området, och 1882 stötte Frankrike och England mot nationalisterna. Alexandria beskjöts, och den egyptiska armén krossades vid ett slag i Tel el-Kebir. Egypten var nu praktiskt taget ett brittiskt protektorat, något som formaliserades under första världskriget. Detta var mer föda åt nationalisterna, som senare lyckades genomföra en revolt, och Egypten blev åter självständigt 1922.

Ett parliament infördes, och folkval hölls. Men (åter på grund av brittiskt inflytande) 1952 genomfördes en militärkupp, och en liten grupp officerare tog makten i Egypten. 1953 förbjöds alla politiska partier under en tre år lång period där en revolutionär kommitté skulle ta alla beslut. Egypten förklarades en Republik, och en officer tillsattes som president. Ett maktkrig pågick samtidigt på gatorna, där revolutionärerna stred mot demonstranter och folk som stödde "Det Muslismska Brödraskapet". Under tiden evakuerades de sista brittiska soldaterna från Suezkanalen.

Snart antog revolutionen sin utlovade nationalistiska ton. Judar och vithyade förbjöds egyptiskt medborgarskap. Deras egendomar beslagtogs och de jagades ur landet. Företagstillgångar som ägdes av judar och vita beslagtogs och nationaliserades.

Många spännande saker hände efter revolutionen i Egypten, som jag tänker skippa här, då de är utrikespolitiska. Det här inlägget handlar om vad som hände i Egyptens politiska historia, så Sexdagarskriget, Suezembargot osv tänker jag lämna för en annan dag.

Anwar Sadat var president i Egypten från 1970 till 1981. Han var en av militärofficerarna som genomförde revolutionen 1952. 18 år efter revolutionen hade alltså riktiga val ännu inte kommit tillbaka till landet. Sadat hade dock visioner för Egypten som han inte delade med sin föregångare. Han återinförde t.ex flerpartisystemet. Han gjorde sig impopulär med Egyptens grannländer genom förhandlingar med Israel, bland annat. Han mördades 1981. Då tog hans vicepresident, Hosni Mubarak, över makten. Hosni Mubarak avsattes 2011, 59 år efter den revolution som skulle ge folket ett folkets Egypten.

Mao Zedong sade ofta att politisk makt, och all makt, kommer från våld, eller hot om våld. Men revolutionen i Egypten var ju mer eller mindre fredlig. Folket tog till gatorna och skrek och stojade tills de fick som de ville. Eller? Nej. Vore det så enkelt så hade Iran och andra länder i trakten redan gjort sig av med sina diktatorer.

De stora protesterna i år i Egypten började den 25e januari. Enorma folkmassor samlades på torg i hela landet och krävde Mubaraks avgång. Fyra dagar senare hade över 100 protestanter och ett dussin poliser dödats under sammandrabbningar. Tusentals hade sårats under makthavarnas försök att hålla ordningen. Redan den 28e januari kallades armén in för att stödja polisen. 1e februari stängde staten av tillgången till Internet, som hade använts för att organisera protester, och införde ett allmänt utegångsförbud.

Den viktiga poängen i det här, är att staten tog in armén för att utföra polisiär verksamhet. Detta är något som i västvärlden anses väldigt tabu, och det med anledning. För om armén hade velat, så hade de kunnat stoppa den här revolutionen, utan vidare. På samma sätt som väpnade styrkor stoppat revolutioner i andra arabländer, nyligen. I Egypten gick det inte som Mubarak hade tänkt sig. Militären beslöt sig för att stödja folket. Och då fanns plötsligt ett hot, mot Mubarak. Fram tills dess var revolutionen bara en massa skrikiga människor på torg.

En blick tillbaka över allt som jag har skrivit idag visar att sedan 1800-talet så har allt makt i Egypten kommer direkt ur våld eller hot om våld. Varje gång makten har skiftat så har det varit en gevärspipa involverad, i enlighet med Maos teori. Så skänk en tanke till hur illa det hade kunnat gå i Egypten, om våldet hade stått på Mubaraks sida. Skänk så även en tanke till folket i de länder där diktatorerna styr militären. Skänk så sist en tanke till din egen framtid, eller nästa generations, och vem det är som tänker hålla i våldets koppel i ditt hemland.

Rädsla / Förberedelse

2010-09-02T12:21:00.000-07:00

Förord / Varning : Den första paragrafen av detta inlägget kommer att innefatta angrepp på "den svenska mentaliteten", radhusidiotin och förmodligen dig eller flera av dina nära och kära. Läs endast vidare om du har lust att tänka på vad du läser, och använda nyfunnen kunskap till självkritik och förståelse.

Som så ofta är fallet har dagens inlägg inspirerats av ett samtal med ett av mina landsmän. Jag har skrivit inlägg förr gällande att blunda för verkligheten, men inte riktigt insett vidden av den ofattbara strutsmentalitet som genomsyrar det svenska samhället. Jag fick idag höra att det är bättre att vara fullständigt oförberedd på en negativ händelse än att vara rädd. Hur kan det någonsin vara bättre att möta motgångar med förvirring och chock än med lugn och en plan? Jag kan inte greppa att människor - tänkande, självmedvetna varelser - kan föredra ett obildat mörker före att acceptera att något otrevligt kan inträffa. Och jag pratar inte om att SÄPO skulle vilja förgifta oss med fluor eller att amerikanska FBI skulle dölja rymdskepp i ökenhangarer. Jag pratar om relativt vardagliga risker, såsom att bli misshandlad eller bli utsatt för inbrott. Mentaliteten har sträckt sig till sådana vidder att många svenskar inte ens kallar det att "bli utsatt". Istället har man "råkat bli av med" sin cykel eller "haft inbrott". Det är som att gemene man väntar sig att bli och förbli ett offer.

Det här är för dig som känner igen sig i offermentaliteten. Man råkar inte bli av med en cykel. En annan människa har valt att bryta mot samhällets regler, samhällets lagar, sund etik och moral och mot vår tillit till våra medmänniskor. En annan människa har utsatt dig för ett brott, med vilje. Någon ville att du skulle lida, hellre än att ta itu med sina problem.

Eftersom jag växte upp i Sverige vet jag inte riktigt hur min egna vilja att vara förberedd på eventualiteter uppkom. Eventuellt hade jag inte den viljan som ung, utan lärde mig den. En tänkbar skurk i dramat är väl i så fall min utbildning till pilot. Jag lärde mig att ha en plan för eventualiteter som jag hoppades aldrig uppleva. För det är korkat att försöka komma på en när det redan har inträffat... Under mina år i flygbranschen upplevde jag ett motorhaveri där flygplanets enda motor stannade totalt, och ett där motorn fortsatte att gå men inte längre orkade hålla flygplanet i planflykt. Bägge fall slutade alltså i en nödlandning, och i bägge fall gjordes den på en flygplats. Jag har aldrig någonsin varit rädd för ett motorhaveri. Jag har bara varit medveten om att det kan hända mig, och haft en plan för hur jag skulle hantera det, om det hände.

Så vad kan hända i Sverige? Jag tänker använda exemplet misshandel, eftersom det är ganska vanligt. Män över 18 i Sverige blir misshandlade ibland. Om vi är väldigt konservativa, så tittar vi uteslutande på anmälda brott (hur många oanmälda misshandelsfall sker varje lördagkväll utanför krogar?) där en man över 18 år blivit misshandlad utomhus av en fullständigt obekant man... Vi sållar alltså borta oanmälda fall, fall där offret var bekant med förövaren, brott mot kvinnor, brott som skett inomhus, och så vidare. Med dessa konservativa glasögon ser vi 27818 fall under 2009. Det är alltså över 76 fall om dagen.

Jag har länge varit en förespråkare för rätten till självförsvar, och användandet av pepparsprej till detta ändamål. Men enligt mina vänner är jag alltså paranoid och rädd för att jag bär pepparsprej. Trots att män i min ålder som vistas utomhus i lilla Sverige råkar ut för misshandel 76 gånger varje dag, är jag på något sätt konstig som tror att jag en dag skulle kunna vara ett av de potentiella offren. Men jag är inte rädd för att bli misshandlad, trots att jag faktiskt blivit misshandlad. Jag har aldrig känt någon krypande paranoia eller skräck över att vistas utomhus. Men det ändrar inte på det faktum att jag vet att jag kan bli misshandlad. Och om det händer, så sprutar jag hellre lite peppargoja i ansiktet på förövaren som vill mig illa, som valt att bryta mot lagen och sund moral, än att hoppas att en polis råkar stå inom en armlängds avstånd när det händer. Att ta ansvar för sig själv är inte sjukt, och att förbereda sig inför saker som kanske aldrig händer är inte att vara rädd. Utom i Sverige, där mentaliteten som får mig att verka konstig går att beskriva som följer:

Folk som köper brandförsäkring, brandlarm eller en kökssläckare är paranoida och lever sina liv i konstant skräck för en brand. Konstiga människor.

Källa för misshandelsstatistik: BRÅ Kriminalstatistik 2009

Folket och dess försvar

2010-07-02T14:24:00.000-07:00

1873 beslutade Riksdagen att byta ut det dåvarande Indelningsverket mot något som liknade den allmänna värnplikten i Sverige. Sedan 80-talet har Försvarsmakten sakta rustats ned, och igår, den 1e Juli 2010, avskaffades den allmänna värnplikten. Så vad har då detta att göra med frihet och demokrati?

En gång i tiden såg den allmänna värnplikten till att en majoritet av arbetsföra män hade någon slags militär utbildning. Så gott som alla visste hur man brukade minst en typ av skjutvapen, och hade någon slags förståelse för taktik och handhavande i fält. Utöver detta hade de flesta även lärt sig hur man klarar sig under förhållanden utanför det normala. Den allmänna värnplikten såg även till att staten, i händelse av ofred, kunde genomföra en relativt snabb mobilisering.

En av effekterna detta hade var att förhindra staten, eller Försvarsmakten (eller delar därav) att utöva förtryck. En general (för att använda ett central- och sydamerikanskt exempel) kan inte hoppas använda sina begränsade trupper för att kontrollera en avsevärt större befolkning genom hot om våld, om den befolkningen är kapabel av såväl försvar som angrepp.

Vi kan peka på ett glänsande exempel till land med frivilligt system, USA. Det är en stor nation som i många år fört krig utanför sina egna gränser med en helt frivillig yrkesmilitär. Men i USA återfinns andra metoder för att trygga medborgarnas rättigheter gentemot statligt förtryck, nämligen den uttryckliga rätten för alla ostraffade, sunda medborgare att inneha vapen. Denna modell saknas i Sverige och det lämnar vår framtid mer sårbar än någonsin.

I dagsläget har det såklart knappt någon effekt. Men med åren kommer snart alla "normala civilister" med träning inom såväl vapen som taktiskt förfarande att ha försvunnit. Försvarsmakten kommer att bestå av en sluten grupp människor, och de flesta medborgare kommer inte att ha varken insyn i eller ens grundläggande förståelse för hur den gruppen fungerar.

Att ha ett försvar som består av frivilliga lönetagande yrkesfolk har fördelar. Men är separationen mellan medborgaren och landets väpnade styrkor verkligen förenligt med folkets fortsatt garanterade frihet? Den som lever får se.

Att blunda för verkligheten

2010-05-18T21:41:00.000-07:00

I Sverige tänker de flesta knappt på vatten ens som en resurs. Vi har hundratals sjöar och vattendrag med friskt vatten att dricka. Öppnar man kranen så flödar kallt och livgivande vatten fram med rejält tryck. Jag tänker använda ett område i västvärlden där det faktumet är precis lika självklart som exempel idag.

När Los Angeles grundades var större delen av området öken. Idag täcks de områdena av nära nog eviga bostadsområden. Gräsmattorna framför husen, och träden längs vägarna som ger skugga, bevattnas på konstgjord väg. För att klara av de nu bebodda ökenområdenas växande krav på vatten började man på 60-talet bygga en akvedukt för att leda sötvatten från Sacramentofloden. Färidgställd är den över 115 mil lång och transporterar 370 kubikmeter vatten varje sekund. Resultatet är att när en Los Angeles-bo öppnar kranen så har de samma förväntning på flödande vatten som när en Göteborgare gör det. Skillnaden är alternativ.

För att klara mindre störningar i vattentillförseln lagrar Los Angeles stora mängder vatten i reservoarer runt staden. Men efter år av torka står dessa farligt lågt, och vattenransonering tillämpas stundvis under sommarmånaderna. Och vad händer om en rejäl störning träffar Los Angeles? Alternativen är få. Utan flödet av vatten (som pumpas, inte flödar naturligt från norr) återstår det naturliga klimatet - öknen.

Naturligtvis vet folk i Los Angeles detta. Jag pratade om detta med en vän i San Diego för några månader sedan, mitt i en öken som ofta drabbas av jordbävningar. Jag frågade om vad hon hade gjort för att säkra sina behov i händelse av en jordbävning eller annan störning i vattentillförseln. Och kan vi gissa vad svaret var? Inte något. Trots att hon vet att vattnet kan sluta flöda vilken sekund som helst, och att det inte finns någon ersättning för det i naturen runtomkring, så har hon ingen plan bättre än att springa till macken och köpa allt flaskvatten de har på lager... samtidigt som alla andra gör likadant.

Jag nämner det här inte för att kasta skit på min vän i San Diego, utan för att påvisa hur folk blundar fullständigt för livshotande risker i sin omgivning. I Sverige är ju inte vatten speciellt svårt att komma över, med brunnar och vattendrag lätt tillgängliga. Men försök att öppna ögonen för sakerna du är beroende av i din omgivning. Kanske är det något så enkelt som elvärme. Det viktigaste är att tänka på det idag, istället för att lära sig den hårda vägen.

Är det så farligt där?

2010-03-30T22:32:00.000-07:00

Som man kanske kunde förstå av mitt förra inlägg, Att träna på att döda, inspireras mina resonemang ofta av debatter med vänner. Inget leder en till att studera, raffinera och finslipa sina tankegångar bättre än att tvingas försvara dem inför folk som inte håller med.

En helg, ganska nyligen, satt jag i en soffa och pratade med en gammal vän över MSN. Jag berättade, av en händelse, om några av sakerna jag hade nära mig som skulle kunna vara användbara i händelse av allehanda otrevligheter. Bland dessa saker fanns skyddsmasker, med nya filter, till alla i byggnaden. De hade kostat $7 stycket. Min vän förstod inte alls vad de skulle vara bra till. Jag var inte i Sverige när diskussionen ägde rum, och min vän påpekade därför att säkerhetsläget säkert var annorlunda där jag var. För i Sverige, där är man bara konstig om man slösar bort 56 stycken surt förvärvade kronor på något så slösaktigt som en skyddsmask.

Jag visste inte vilket jag skulle bli upprörd över först. Först och främst vill jag undra vad 56 kronor egentligen betyder i budgeten för en svensk i medelklassen. Jag vill nog tro att om jag skippar en stor stark nästa gång jag är på krogen, och skippar en BigMac som fyllekäk, så har jag sparat in 56 kronor utan vidare. Således känner jag att även om jag aldrig i mitt liv behöver en skyddsmask, så är det så urbota billigt att jag inte bryr mig. Låt den ligga om den inte behövs.

Min andra poäng, och det är den jag känner är viktig i sammanhanget, är att säkerhetsläget är inget man kan skåda speciellt långt in i framtiden. Visst kan man, speciellt med facit i hand, se tecken på att vissa områden förvandlas till krishärdar. Men är det samma sak som att veta? Den moderna världen är full av exempel på städer som gick plötsligt från trygghet till kaos. Ponera att du sitter på ett café i Paris, sommaren 1939. Visst har det hänt spännande saker i Östeuropa. Visst har Frankrike byggt en försvarslinje längs den tyska gränsen. Men om du hade berättat för cafévärden att inom bara ett år kommer det franska vägnätet att belastas med fem miljoner flyktingar, medan nazifanor vajar över kärlekens stad... då hade den cafévärden antingen skrattat eller slängt ut dig.

Men låt oss se till ett modernare exempel. 1984 hölls de Olympiska Vinterspelen i Jugoslavien, närmare bestämt Sarajevo. För första gången hölls Vinterspelen i ett kommunistland, och det skulle uppvisas hur framåtskridande saker och ting kunde vara. En icke-vit afrikan från Senegal deltog i skidtävlingar, och slalom för handikappade var uppvisningssport för första gången. Sarajevo visades upp som visionen av en kulturellt bred, politiskt enad storstad. Ingen där hade väl behövt en skyddsmask i hemmet? Men idag, med facit i hand, så betyder namnet Sarajevo något annat. För om vi spolar fram tio år, till 1994, så är staden belägrad, militärt. En marknad blir beskjuten av artilleri, och landet Jugoslavien har inte existerat på snart två år. Vi pratar inte om en obskyr by i ett mystiskt land i en tid som bara finns kvar i böcker. Vi pratar om en statshuvudstad i Europa, i en tid då det fanns över 150,000 mobiltelefoner i Sverige. Föreställ dig ett Stockholm om tio år. Föreställ dig att landet Sverige inte har existerat på snart två år, och riksdagshuset brinner efter att ha blivit beskjutet av stridsvagnar. Fundera på det, och fundera sen över vad du vet nu, som ingen visste i Sarajevo 1984.

Att träna på att döda

2010-03-29T17:20:00.001-07:00

Jag har en vän som gärna debatterar livligt med mig om det trygga samhället. Hon ifrågasätter gärna varför någon, utom polisen, skulle vilja vara beväpnad. "Det är väl ingen som vill döda dig?" säger hon. Hur som helst så såg hon häromdagen en bild på mig då jag övade skytte med såväl karbin som pistol. När hon såg bilderna blev hon nästan arg, och frågade varför jag tränade på att döda någon.

Jag blev ganska ställd av frågan, faktiskt. Jag vill ju inte döda någon. Men det är en viktig poäng hon tar upp. Det är nämligen så det ser ut. Jag håller ju i ett skjutvapen, riktar det mot en måltavla som skall vara en grov representation av en kroppshydda och skjuter. Men för mig handlar det aldrig om att döda. Det må verka som en semantisk skillnad, men för mig handlar det om att stoppa.

För jag vill inte döda någon. Men om jag inte har andra alternativ än att skjuta för att stoppa en person från att göra mig eller min familj illa, då skjuter jag tills dess att förövaren slutar. Förhoppningsvis slutar väl förövaren när han inser att jag är beredd att försvara mig. Fortsätter personen trots hot om våld, då kommer skottet. Och om förövaren avlider till följd av de skador som jag varit tvungen att åsamka, då är det en beklaglig följd.

Man kan jämföra det med kampsport för självförsvar, men ett steg upp i teknologin. Det krävs många år av träning för att bli så skicklig inom en traditionell kampsport, eller ett självförsvarssystem, att ens storlek och position inte spelar någon roll. Men med ett skjutvapen spelar det ingen roll om min fot är bruten, eller om förövaren även han är skicklig på att slåss. För kulor bryr sig inte om vem som skjuter, eller vem som blir skjuten. En kvinna på 50kg spelar, efter några dagars träning, på samma spelplan som en 100kg tung karl. Likheten med andra system för självförsvar är dock att de alltid går ut på den grundläggande mänskliga rättigheten vars namn det bär, självförsvar.

Att skydda sig själv från oförrätt är inget man bör överlåta åt ett telefonnummer och en avlägsen myndighet. Det bör, i alla fria stater, vara en självklarhet att man har rätt att avvärja hot. Det är väl därför vi låter polisen bära skjutvapen? Inte för att hota folk, inte för att döda, utan för att skydda sig själva och andra. Så, om vi som folk anser att polisen har behov av en pistol för att skydda sig själv från våldsverkare, vad är det som gör att vi andra inte har det behovet?

Ett argument är att polisen, till skillnad från övrig befolkning, har en plikt att ingripa. Vi andra borde helt enkelt fly om någon beter sig illa. Detta är ett argument med merit, men det är inte utan fel. Dels kan man väl argumentera att alla medborgare har en plikt att ingripa mot våldsverkare och så vidare, men jag är villig att lämna det motargumentet utanför just här. För när man säger att folk borde fly, så förutsätter man att de kan fly.

Nästan varje självförsvarskurs i världen förespråkar att fly. Om någon håller upp en kniv mot mig och kräver mig på min plånbok, så ska jag säga att då jävlar, då sätter jag hårt mot hårt. Och med hårt menar jag min plånbok, mot förövarens hårda hand. För det finns inget i min plånbok som är värt ett människoliv. Kruxet ligger i vad som följer därefter. Kan jag fly? Om jag har ryggen mot väggen, och personen inte nöjer sig med det jag har, vad skall jag göra då?

Ska jag hoppas att någon välvillig människa sett vad som pågår och ringt polisen? Ska jag hoppas att de kommer fram i tid? Kanske jag skall acceptera mitt öde och låta polisen sköta rånmordsutredningen i efterhand? Nej tack. Hellre försvarar jag mig, och använder de färdigheter jag lärt mig för att stoppa det som händer. Jag hoppas att det aldrig händer, och att jag aldrig tvingas ta ett liv, men tills vidare tänker jag fortsätta att träna på att stoppa.

Att lita på andra - Del 2

2010-03-09T12:42:00.000-08:00

Ta en stund och fundera över vilka människor som styr Sverige, som representanter för dig och dina grannar. Börja i din egna kommun. Hur styrs din kommun, och av vem? Jobba dig sedan uppåt i tankarna till Statsministern...

Om vi börjar i kommunen... hur många människor jobbar med att bestämma över din kommun? Hur många av dem har du valt? Hur många av de människornas fortsatta arbete på dessa poster är beroende av ditt godkännande? Om du ogillar deras sätt att styra din kommun, har du några egentliga alternativ i valtider?

Många människor blir väldigt fundersamma när jag ställer de här frågorna. För Sverige är ju en demokrati, där folket styr. Vi väljer representanter som sen styr på det sätt vi valt. Eller? Jag vill påstå att det moderna demokratiska systemet i Sverige är hopplöst stagnerat. När man tar sig tid att blicka in i härvan så inser man hur lite folket egentligen styr. Politikerna vi röstar på är ofta "minst sämst" av alternativen. De är heltidspolitiker, folk som jobbar, eller redan har jobbat, sig upp genom partiets hierarki. En splittring mellan väljarna och de valda har blivit så bred att man i dagsläget enkelt kan jämföra makteliten i den svenska politiken med forntidens adel.

Hur stor är egentligen skillnaden? Hur många politiker har i dagsläget folkets väl i hjärtat, och folkets godkännande som ständig ribba att leva upp till? Nej, de flesta "viktiga" människorna i Sverige sitter på poster de blivit tilldelade. Inte för att de talar för folket, utan för att de är populära i partiet. För att de är gifta med rätt person. För att de rör sig i rätt nätverk.

Förr i världen var inte den adliga överheten rädd för folket. De kunde begå misstag eller misstag och ändå sitta tryggt på sin tron. Hur många politiska figurer kan du minnas som efter misstag försvunnit ur det allmänna livet? Kommentera gärna med en namnlista, om du har en...

Att lita på andra - Del 1

2010-03-07T20:01:00.000-08:00

Mycket i våra liv defineras av dem vi litar på, och vilka vi är rädda för. När vi människor var ett ungt släkte på planeten så samlade vi oss i små familjegrupper. Även om familjedynamiken kan vara komplicerad och svår, så gav det oss ändå en slags grundsortering för vilka i vår omgivning vi kunde lita på. Territoriala dispyter förekom säkert, men människor var få och världen stor. Senare började vi dock bli bofasta, och bruka jorden. Våra små grupper blev till byar, och våra territorium växte. Plötsligt var familjepatriarken kanske inte längre ansvarig för fem, tio andra, utan hundra. Män med makt började utöka den makten, och snart hade krigsherren dykt upp.

Så gott som alla samhällen i världen har vid något tillfälle i historien varit toppstyrda av krigsherrar, kungar och kejsare. Människor har i sådana samhällen levt och dött på deras nåder, i rädsla och otrygghet. Nog hade man väl emellanåt en rättvis och välvillig konung som gjorde gott, men sådana varar aldrig för evigt... Den vanlige medborgaren, den dödlige, kunde behöva leva i skräck för sin överhet. Den överheten hade ofta ingen vidare insikt i den övriga befolkningens liv. De levde ju i en egen värld, en annan värld. En värld där pöbelns liv var en resurs att förbruka.

Sedan lovades man en ny metod. En metod där folket själva valde vilka som skulle styra över dem. En metod där de styrande skulle vara rädda för folket, inte tvärtom. Demokratin. Ett system där vi inte behövde oroa oss för vad våra ledare skulle utsätta oss för. Om vi inte gillar styret kan vi ju byta ut det. Men har det systemet några tänder i dagens Sverige? Kan vi lita på de människor vi valt, och har vi ens egentligen valt dem? Läs mer i Del 2...

WROL - Livet utan lagar

2010-03-02T08:15:00.000-08:00

I survivalist-kretsar finns termen WROL, "Without Rule Of Law", för att hänvisa till situationer där lag och ordning helt enkelt upphört. Jag talar ofta om att ta ansvar för sin egna framtid, eftersom jag vet att alla platser i världen vid något tillfälle har befunnit sig i en sådan situation. Och den som glömmer vår historia är dömd att upprepa den.

Ofta när jag talar om WROL-situationer så verkar det som att mina lyssnare föreställer sig någon slags global kollaps där alla har dött och man är ensam kvar. Men det krävs faktiskt inte något så drastiskt för att skapa situationen. WROL innebär bara att polis och övriga myndigheter inte längre kan säkra ordningen. Fundera över hur många poliser din hemstad har. Om folk blev desperata och började plundra butiker i jakt på dricksvatten eller mat, hur stort område tror du att de hade kunnat säkra? Tänk nu även på att när det varit stora kravaller i svenska städer så har man historiskt sett tagit hjälp från poliser i hela landet, som fått resa dit och hjälpa till. Men ponera att deras städer kanske har liknande problem, eller vägarna dit är ofarbara pga översvämning eller snö?

Svaret brukar bli ett skrämmande litet område, om de ens är förmögna att säkra området runt sina egna stationer.

Chile drabbades nyligen av sin näst största jordbävning i modern tid. De räknar med att antalet döda kan uppnå 1400, och de flesta i det svårast drabbade området står utan vatten och el.

I detta hårt slagna område ligger Concepcion, en universitetsstad med 300.000 invånare. En stad med gedigna rötter i området, grundad på 1550-talet, men tydligt modern. Staden har blivit ett slags centrum för rockmusik i Chile, det finns flera professionella fotbollslag, biogasbussar... det är en stad i tiden. Concepcion är inte en by i tredje världen, du hade kunna bo där. Men staden är inte heller ovan vid jordbävningar. I sin tidiga historia raserades staden inte mindre än fem gånger av jordskred och tsunamis. Till slut flyttades staden till sin nya, mindre utsatta plats.

I dagsläget råder utegångsförbud i Concepcion. Militären försöker bäst de kan att patrullera gatorna om natten, men det är otillräckligt. Människorna är törstiga och hungriga, och har tagit sig till att plundra allt de kan. Grupptryck är en farlig sak, och folk stjäl saker de inte alls har användning för. I ett stort shoppingcenter har polisen intagit den översta våningen, där de försöker skingra plundrande massor med tårgasgranater. Men det hjälper inte. Varje person de jagar bort ersätts av en flock andra. Även de vanligtvis lugna och sansade människorna tvingas tigga eller stjäla mat. De hade bara nog för en dag eller två hemma, och kreditkorten har slutat fungera i brist på el och förbindelser. Och situationen är som en adrenalinpump. Jag har sett det på bild och med egna ögon, hur det meningslösa sabotaget och stölden blir som ett massans narkotika. Vanligtvis sansade, bildade människor som tömmer butiker på saker de inte har någon nytta av, bara för sakens skull. Skyltfönster som krossas trots att de inte behöver något från butiken. Någon försöker välta en telefonkiosk.

Om du är en av de många som tror att en komet måste kollidera med jorden för att ditt samhälle skall sluta fungera normalt, eller att polis och brandkår alltid kommer att vara där för att stoppa våldet... Jag vill att du läser om texten ovan, och byter ut namnet Concepcion mot Göteborg, Stockholm, Vinslöv eller var du nu bor. Inse att det här kan drabba dig. Ha mat hemma, ha vatten hemma, ha kontanter hemma. Och var beredd på att det inte hjälper att ringa 112 när plundrarna ska ha allt ur din butik.

Nöden har ingen lag

2010-02-28T01:14:00.000-08:00

Det sunda förnuftet har nog sedan länge lämnat rättsväsendet i de industrialiserade länderna. Det kanske är nödvändigt, för att se till att det är opartiskt. En blind tilltro till lagens ord, lagens exakta ord, hindrar lagens tjänare från att göra en tjänst här, eller dra till lite extra där. Men ibland, kanske allt för ofta, så får denna skygglappsförsedda dyrkan av bokstäver bli en ersättare för rättvisa. För det är väl rättvisa vi försöker uppnå?

I Aftonbladet, i höstas, kunde vi läsa en artikel om Per-Anders Pettersson. Herr Pettersson bodde i den lilla orten Nås, med dess 450 andra invånare. En vacker kväll i 2006 hade han och en vän hade hört rykte om att en besökare i byn var påverkad, förvirrad och aggressiv. När de såg en bil stå vid vägkanten med varningsblinkers påslagna anade de oråd direkt. Bilens förare skrek så högt hon kunde och slog på tutan, och herr Pettersson beslöt sig för att ingripa. Eftersom han inte visste vad som försiggick beväpnade han sig med en domkraft från sin bil.

För kvinnan i bilen var det nog tur att herr Pettersson beslöt sig för att hjälpa till. Hon hade ingen möjlighet att försvara sig själv mot den vansinnige mannen som höll på att strypa henne. Sannolikt hade hon dött om han hade kört vidare, eller väntat på polisen. Förövaren fick motta ett slag över axeln med domkraften. Enligt herr Pettersson hade slaget ingen effekt. Slag nummer två däremot, tog i tinningen. Förövaren gick ner på backen och blödde från huvudet. Herr Pettersson, i dagens andra utspel av medmänsklighet och personligt ansvar, blev orolig att mannen han slagit var allvarligt skadad. Tydligen nöjer sig inte herr Pettersson med att rädda bara ett liv om dagen, så han lägger förband och försöker stoppa blödningen i väntan på att myndigheterna ska anlända.

Jag har många gånger i Sverige blivit upprörd på gränsen till vansinne av bristen på civilkurage. Hur medborgare, medmänniskor, kan stå och se på när deras bröder och systrar far illa, utan att vilja röra vid det. I många fall ringer de inte ens 112, utan hoppas helt enkelt att någon annan gör det. Men inte Pettersson, han såg ett ansvar och en plikt i att hjälpa en nödställd.

I SvD kommenterar en lektor i straffrätt hur udda det är att Per-Anders Pettersson nu, istället för ett tack från samhället, får spendera ett år av sitt liv bakom lås och bom. Han är nämligen dömd för grov misshandel mot mannen som han stoppade från att mörda en kvinna i Nås. Han skall även betala 50.000 kronor i skadestånd. Den påverkade galningen fick villkorlig dom, och 8.000 kronor i skadestånd. Jo, det är ju så det ska gå till...

I svensk lag så finns ett begrepp som kallas nödvärn. Det förklaras att man har rätt att skydda sig själv och andra från våld, och att man har rätt att bruka våld i det syftet. Det förklaras även att man bara har rätt att bruka den mängd våld som krävs för att möta situationen. Fråga dig själv hur bra du är på att utmäta slag. Hur hårt ska du slå nästa gång du försöker skydda någon från att bli mördad? Du bör kunna dra av dina enorma erfarenheter inom området. Inte? Om du är som de flesta svenskar så har du nog aldrig slagit någon med en domkraft, och har så alltså ingen aning om effekterna och deras relation till hur mycket du tar i. Försöker du dessutom slå bort någon som håller på att strypa en av dina medmänniskor så är kanske exakt placering av slaget förenat med en del svårighet. Så vad är alternativen för svenskar som inte vill sitta och se på när någon blir strypt till döds? Försiktighet i en omöjligt svår och oförutsägbar situation, bli en martyr när du slår för löst och själv blir dödad, eller börja öva på att vara en sympatisk cellkamrat. Jag har hört att Per-Anders Pettersson kan behöva en.

Beredskap - Del 3

2010-02-23T19:27:00.000-08:00

Grattis, du har orkat dig fram till del 3! Du har vatten, mat och vårdutrustning hemma. Dina nära och kära vet hur och var ni ska mötas om direkt kontakt är omöjlig. Du har tänkt efter före vad rör en rad olika kriser som kan drabba dig och din bostad. Bra jobbat!

Ett problem jag snabbt ser med detta, dock, är att de flesta människor spenderar en ganska stor del av sina liv... inte hemma. All din mat och dina ficklampor och din vårdutrustning är hemma, men du är på jobbet... och gatorna är fulla av zombies och brinnande bilar.

Okej gatorna kanske inte är fulla av zombies och brinnande bilar, men om du råkar befinna dig nära en stadskärna när något otrevligt inträffar så kan du ge dig tusan på att vägarna är proppade av panikslagna människor som försöker ta sig åt alla möjliga håll. Hur ser vägarna ut i vanlig rusningstrafik? Det kanske inte spelar någon roll, för ditt tilltänkta transportmedel kan vara utslaget ändå. Men vad du måste inse är att din vardagsmetod för att ta sig hem kan vara fullständigt ogenomförbar.

Låt oss ta min fru som exempel. Hon jobbar ca 4 mil hemifrån. Med bil tar det ca 25 minuter, och när pendlingen blir en vana så är det lätt att man glömmer bort avståndet. Ponera att min fru skulle vara på jobbet när katastrofen slår. Hur ser hennes möjligheter ut för att ta sig hem till all utrustning? Kan hon genomföra resan med sakerna hon har i handväskan? Sannolikt inte. Därför har hon i sin bil en väska med saker, som hon inventerat och är bekant med. Bland annat finns vatten, kniv, multiverktyg, förbandskit, regnöverdragskläder, andningsskydd, ficklampa, tändare, lysstavar, pepparsprej, kontanter, komradio, osv. Bredvid väskan finns ett hopfällbart gevär och lite ammunition. Detta är alltså en liten väska som man snabbt kan slänga över axeln om man måste gå eller rent av smyga hem.

Fundera själv över vad du, och andra människor som ingår i din planering, skulle behöva för att ta dig hem från ditt dagliga arbete eller andra platser du besöker ofta. Det kan hända att det enda du egentligen behöver är ett litet andningsskydd och en rejäl jacka, i händelse av någon slags kemisk eller biologisk kris. Det kan hända att du känner att du behöver en hel ryggsäck full i saker på grund av kraftigt varierande arbetsplatser. Gummistövlar? Sovsäck? Medicin?

Huvudsaken är att du försöker föreställa dig hur du skulle tagit dig hem från varje plats du besökt den senaste månaden. Sannolikt kommer flera föremål slå dig som "bra att ha". Vad gäller inköp osv så är jag lite kluven. Å ena sidan är det bra att inse att det oväntade kan inträffa om tio minuter lika gärna som tio decennier. Men å andra sidan ska man ju inte göra sig själv luspank heller, och det är bättre att köpa in långsamt än att inte köpa in alls. Åter igen, det är upp till dig.

Där slog jag huvudet på spiken med mina tankar kring såväl förberedelse som det mesta i livet. Det är upp till dig. Lita inte på att ordningsmakten ska skydda dig varje litet steg du tar, och lita inte på att regeringen skickar Hemvärnet för att säkra din tillgång på färskvatten när katastrofen är ett faktum. Lös det själv, tag ansvar, var förberedd.

Beredskap - Del 2

2010-02-23T12:33:00.000-08:00

Förhoppningsvis har du nu insett värdet i att ha lite vatten, konservburkar, ficklampa och enkla förband hemma. Som sagt, man behöver inte skaffa en foliehatt och börja prata om domedagen för att öka sin beredskap märkvärt.

Men nu har du ju läst vidare till del 2, så här kommer vi in på överkursen. Piloter spenderar stora delar av sin utbildning på att förbereda inför möjliga problem. Man har nämligen sett att de flesta människor reagerar bättre på problem om de har fått diskutera dem på förhand. Så ta och diskutera, med dig själv eller med dem du bor med, vad du skulle ta dig till om ett visst scenario inträffade. Om det blir översvämning, om vattnet stängs av, om elen försvinner i en vecka, om Finland invaderar, om landet drabbas av ekonomisk och politisk instabilitet. Tro inte att det aldrig kan hända bara för att du bor i en modern stad. Bagdad var en modern stad. Sarajevo var en modern stad.

Om du har familj eller kanske goda vänner som du vill gruppera dig med i händelse av en allvarlig katastrof så är det absolut nödvändigt att ni kommer överens om en plan nu genast. Har du någonsin försökt använda din mobiltelefon vid 12-slaget på nyårsafton? Räkna med att eventuella telefonsystem som överlevt katastrofen kommer att vara överbelastade och obrukbara. Bestäm i förväg var ni ska ses och vem som ska fixa vad, så slipper ni osäkerheten. Man behöver inte lägga upp ett schema, det kan räcka med ett par enkla platser. "Vi ses hemma hos Olle, och om hans hus har brunnit ner eller inte går att nå så möts vi vid kyrkogården utanför staden." Om man inte kan fullfölja planen så kanske man kan lämna meddelanden till varandra på dessa förutbestämda platser. Kom ihåg att uppdatera planen varje år när du går över din utrustning. Olle kanske har flyttat...

Sådär, nu har du en plan för att möta upp med dina nära och kära, och hålla dig vid liv i några dagar. Om du känner dig trygg så, då kan du ju sluta läsa nu. Glöm dock inte att skicka hit dina vänner för att läsa det här. Du vill väl inte behöva dela ditt vatten och dina konserver med halva staden? Den som känner att de vill vara ännu mer redo, den får vänta på del 3.

Beredskap - Del 1

2010-02-22T10:15:00.000-08:00

I engelskan har begreppet "survivalism" blivit fast rotat. Det är ett koncept som började krypa sig fram i Kalla Krigets skugga, där en framtid sänkt i kärnvapenkatastrof var nära nog ett faktum. Fram emot mitten på 1970-talet var det flera författare som skrev böcker om kommande apokalypser och hur man skulle göra för att klara sig igenom dem. Och det där väl det som survivalism handlar om, att vara en av överlevarna i händelse av en allvarlig katastrof.

Naturligtvis har man ganska lite kontroll över händelser som är stora nog att rasera en stad, region, land eller kontinent. Om en jättelik rymdsten dimper ner utan förvarning på Södermalm i Stockholm, klockan 1045 på morgonen, och du råkar jobba i Skatteskrapan, så spelar det nog ingen roll hur förberedd du är. Vad man däremot har kontroll över är hur bra man klarar livet efteråt, när naturens första sorteringsrunda är avklarad.

Ta en minut och rota igenom ditt hem (för du sitter väl inte och läser bloggar på jobbet?). Om vi säger att du behöver 2 liter vatten per dag, hur många dagar klarar du och din familj / rumskamrat / hund utan att använda kranen? Fortsätt läsa när du klurat ut det.

Klar? Blev det färre än tre dagar? Så är det för de flesta. Det absolut enklaste du kan göra för att trygga din framtid är att förvara vatten nog för några dagar i ditt hem. Tänk enkelt. Du behöver inte bygga en bunker, du behöver inte köpa en vindkraftsförsedd gård i Skåne och fylla en lada med konserver och ammunition. Men du behöver vatten. Och kanske lite käk. Försök att välja mat som håller sig väldigt länge och inte behöver vatten för att tillagas. Bestäm ett datum (kanske Långfredagen?) varje år där du och de du bor med går igenom resurserna och ser så inget behöver bytas ut osv. Ta tillfället i akt och köp in ett litet första hjälpen-paket.

Där var grundkursen. Om du har mat och vatten täckt för några dagar så kommer du att vara i en bättre sits än de flesta omkring dig. Det är nu du behöver fråga dig själv om det räcker. Hur förberedd vill du vara? Behöver du plåster i din sjukvårdsask eller ett nedpackat fältsjukhus och en veckas investering i en akutvårdskurs? Behöver du några flaskor dricksvatten från ICA eller en brunn med reningsanläggning? Behöver du en extra rad konservburkar längst bak i skafferiet eller en gård med grisar? Allt detta är upp till dig... vi ses i del 2!

Kunskap är makt

2010-02-18T22:42:00.000-08:00

"Scientia potentia est", kunskap är makt, sade Francis Bacon på 1500-talet. För de flesta är detta en påminnelse om att vi bör utöka vårt kunskapsförråd. För mig är det något jag funderar på varje gång någon försöker införskaffa kunskap om mig. Låter jag tillräckligt paranoid? Mer och mer har detta dock blivit vardagsmat för människor i den uppkopplade världen. Ger du ut din mejladress till företag så får du ovälkomna mejl i inkorgen rätt kvickt. Identitetstjuvar världen om använder folks personliga information för att öppna bankkonton, köpa på faktura, t.om köpa hus.

Men myndigheter ger vi glatt varje gnutta information om oss själva, trygga i vetskapen om att storebror vill oss väl. För det vill de väl? De flesta svenskar skulle nog inte tänka två gånger om att lämna legitimation till en polisman. Har du någonsin funderat på vad den polismannen skulle kunna ta sig för med den informationen? I de flesta fall skulle de nog inte ta sig för något alls. Men poliserna som nyligen hängdes ut för sitt beteende i en blogg då? Känner sig deras offer trygga i att veta att deras mobbare har deras adress och telefonnummer?

Nu är detta naturligtvis ett snävt exempel, gällande enskilda myndighetspersoner med uppenbara brister i omdöme och ansvar. Men myndigheten i sig måste väl ändå vilja väl? Låt oss ta ett par läxor från historien. Stater vill alltid veta vilka av deras medborgare som äger vapen, och av vilken sort de är. De hävdar att detta är för att hindra brott, trots en fullständig brist på statistiskt bevis att registrering på något sätt minskar brottslighet. Lagar om registrering gäller ju naturligtvis bara de medborgare som väljer att följa lagen.

I mellankrigstidens första år, 1919, började den tyska Weimarrepubliken förbjuda allehanda vapen, i enlighet med Versaillesfördraget. Under vissa omständigheter kunde vapeninnehav leda till omedelbar avrättning på plats, utan rättegång. 1928 sade man till folket att de fick ha vapen igen, men på statens villkor. Ett invecklat system av tillstånd och certifikat infördes för att hålla koll på vem som ägde vilka vapen. För folkets bästa. Men information är makt, och även om folket kunde lita på sina ledare då så kunde de inte förutspå vad som komma skulle. För när nazisterna tog makten i Tyskland så ärvde de all information som folket gladeligen försett sin regering med. Med den informationen kunde de 1938 mycket enkelt avväpna "farliga" människor, så som judar och kommunister. Ingen fick äga pistoler för självförsvar om de inte hade mycket goda skäl. Naturligtvis var medlemsskap i nazipartiet ett mycket gott skäl.

Men så gick det till på 30-talet. I dagsläget använder sig väl moderna stater inte av information som de samlat in av sina medborgare för att ta ifrån dem deras egendom och rättighet? Australien, 1996. Efter ett tragiskt massmord infördes plötsligt och snabbt vida förbud på flera vanliga typer av skjutvapen i Australien. Man höjde skatter för att kunna använda medborgares pengar för att köpa loss och destruera 650,000 av dessa medborgares skjutvapen. Skjutvapen som dessa medborgare köpt och registrerat på laglig väg. Skjutvapen som nu blivit helt förbjudna, trots att mördaren man hade velat stoppa hade köpt sina vapen på den svarta marknaden och låtit bli att registrera dem.

Australien lyckades med denna stöld av rättigheter, egendomar och historia (många historiska vapen och släktklenoder blev destruerade pga förbudet) tack vare att de visste var de skulle hitta alla sina vapenägande medborgare... och kunskap är ju makt.

Licenser och förbud

2010-02-16T22:33:00.000-08:00

Vad är vapenlicensens relation till våldsbrott med vapen? En av mina kommentatorer skrev att han hellre ser rädsla för skjutvapen än "vapensituationen i USA". Jag själv har inte lust att vara rädd, men det är ett ämne för en annan dag. Idag ska vi istället ta en närmre titt på tre områden i just USA med vida skillnader i vapenpolitik och vapenkultur: Montana, Hawaii och Washington D.C. Jag hoppas därmed utforska hur skillnaderna mellan ställen där folk är ovana vid att se skjutvapen och ställen där folk ser dem varje dag påverkar våldsbrott.

I den till stor del glesbefolkade delstaten Montana har enligt statistik från 2001 58% av befolkningen lagligt innehavda skjutvapen. Det skall påpekas att i många hushåll är det bara en av personerna som är innehavaren, trots att den personen i de flesta fall har nog med skjutvapen för alla i familjen. Procentsatsen innefattar även folk som inte får äga skjutvapen (brottslingar, människor med vissa handikapp, ungdomar, osv). Enligt vissa källor (Gary Marbut, Gun Laws in Montana) är 90-95% av alla hushåll i Montana beväpnade, och snittantalet skjutvapen i dessa hushåll är 27. Ja, 27.

I landets huvudstad, Washington D.C., har 3.8% av befolkningen lagligt innehavda skjutvapen. För Hawaii är siffran 8.7%.

När diverse myndigheter försöker att stoppa våldsbrott med skjutvapen, inför de lagar och bestämmelser. Antingen hindrar de en ny grupp folk från att äga skjutvapen, eller så hindrar de folk från att äga/köpa en viss typ av skjutvapen. Som kanske framgår av statistiken ovan har myndigheterna i de tre utvalda ställena haft olika syn på detta. I Montana är begränsningarna mycket få. I Hawaii är begränsningarna många och komplicerade, och i D.C. var det år 2001 i stort sett omöjligt att vara laglydig ägare till ett skjutvapen. Så, vad säger siffrorna? Enligt politikernas teorier borde ju Washington D.C. vara ett trygghetens underverk medan folk i Montana lever i konstant skräck över att bli ihjälskjutna på gatan.

Tyvärr har jag märkt att få politiker verkar läskunniga. Mord med skjutvapen var under perioden då statistiken ovan skrevs dubbelt så vanligt i D.C. som i Montana, trots att antalet lagliga vapenägare var 12 gånger lägre. Den påläste läsaren kommer här att påpeka att i Hawaii äger mycket få människor vapen, och mord med skjutvapen är ovanliga. Politikerna pekar på Hawaii och säger "Titta! Bevis! Förbud fungerar!". Men vad jag ser är en fullständig brist i kopplingen mellan tillgång på lagligt innehavda vapen och mord.

2001 hade Montana 905.382 invånare och 34 mord. Hawaii hade 1.227.024 invånare och 32 mord. Det vill säga, trots att Montana har mer än 6 gånger så många vapenägare som Hawaii, är mordfrekvensen inom statistiska felmarginaler mellan åren lika mellan delstaterna. De mycket hårda lagarna i Hawaii har förvisso lyckats sänka antalet mord som begås med skjutvapen, men har inte nämnvärt påverkat antalet mord. Och vad är det som är viktigt, att folk inte blir mördade, eller hur de blir mördade?

Anledningarna till att folk blir mördade olika ofta på olika platser är många, och komplicerade. I Washington D.C. lever stora mängder människor i statligt tilldelade lägenheter (ett stort stigma i USA, även om det inte är speciellt underligt att leva på socialbidrag i en lägenhet i Sverige) och livnär sig på droghandel och prostitution. Är det någon som tror att dessa fattiga, bortglömda människor mördar varandra för att de har tillgång till pistoler? I Montana är klyftan mellan rik och fattig liten, och många äger egna gårdar. De växer upp med skjutvapen i nästan varje hushåll, och är vana vid hur de ska handhas. I D.C. var det länge en fullständigt kriminell företeelse att överhuvudtaget äga en pistol.

Så om statistiken är liknande oavsett förbuden, varför ska man då ha det som i Montana? På bägge ställen finns det en chans att du kan behöva försvara dig eller din familj från en beväpnad person. En laglydig medborgare år 2001 i Montana hade möjlighet att göra det. En laglydig medborgare år 2001 i D.C. hade det inte. De som ville sätta hårt mot hårt och ta på sig själva ansvaret för sin säkerhet fick välja mellan att sätta knytnävar mot pistolkulor eller bli kriminella genom bara innehavet av ett skjutvapen för självförsvar.

Är vi rädda för vapen?

2010-02-14T22:30:00.000-08:00

Under första världskriget så skrev Sigmund Freud att "en rädsla för vapen är ett tecken på outvecklad sexuell och känslomässig mognad". Han liknade där en rädsla för vapen med en rädsla för en erigerad penis. Men så verkade ju Freud gilla att likna det mesta med en erigerad penis.

Jag är inte mycket för den amerikanska organisationen NRA, en kraftig lobbyverksamhet för vapenfrihet i USA. Men ett av deras mantran är "Guns don't kill people. People kill people.", och här kan jag ju inte annat än att hålla med. Trots denna logiska syn kan man inte sticka under stolen med att folk i allmänhet verkar bli upprörda av att bara se ett handeldvapen. Jag tänker på den tidningsuppmärksammade händelsen i Norrköping nyligen, där Anticimex hade mage att tänka då en uppgift stod att lösa. De anlitade en jägare med ett relativt ofarligt gevär (det är ännu oklart om det rörde sig om ett luftgevär eller ett litet salongsgevär, de flesta källor uppger luftgevär) för att skjuta ner en livsfarlig istapp. Istappen gick inte att komma åt och stod att riskera folks hälsa och egendom om den hade rasat ner på egen hand.

"När Lennart S Svensson åkte bil genom centrala Norrköping i torsdags eftermiddag fick han se något han aldrig sett förut:

- Helt plötsligt upptäckte jag en man med gevär stå lutad mot en bil. Jag förstod nästan direkt att han sköt mot istapparna. Jag tänkte bara: Idiot, bland folk och bilar! Den där gatan är hårt trafikerad, säger han till Aftonbladet."

Ja, Lennart. Jag förstår att luftgevär på avspärrade gator är något att sätta skräcken i en fullvuxen karl. Så hur kommer detta sig? Var föddes rädslan? Låt oss ta en titt på svenska mord. I Sverige är det överlägset vanligaste mordvapnet en kniv, enligt Brottförebyggande Rådet (BRÅ). 43% av fallen rörande "dödligt våld" gällde just knivar. Detta jämförs med 18% för skjutvapen och t.ex 13% för misshandel. Men känner gemene man samma olust och skräck inför synen av en kökskniv som av en pistol? Jag har ingen statistik på det, men en informell utfrågning av folk i min närhet säger nej.

Så om knivar är i en helt egen liga som våldsverkares vapen i Sverige, varför är vi inte rädda för dem? Scouter, snickare och män från Finland bär ju dem i bälten och vi fyller våra kök med dem. Och där har vi kanske svaret. Vi ser knivar varje dag, och för det mesta är det ingen som försöker mörda oss med dem. Men skjutvapen, dem ser vi ju inte. De är farliga och mystiska och döljer sig i skåp och innanför skurkars rockar. Därmed är de okända, och det okända är människor rädda för. En enkel sak man kanske kan göra för att råda lite bot på detta vore att besöka sin lokala skytteförening. Där kan man säkerligen få en enkel introduktion till vapensäkerhet, och känna lite på några vanliga gevär och pistoler. Kan man bara ta död på lite av den förbjudna mystiken så bör ett större lugn infinna sig. Vi kanske kan göra skytte lika obligatoriskt som den hatade orienteringen i skolgymnastiken?

Så vad ska vi vara rädda för? Vad sägs om att ge människor lite av vår uppmärksamhet. Beter sig den beväpnade människan hotfullt? Ser personen ut som en skurk? Vad säger din magkänsla om individen, bortsett från vapnet? Framförallt, om någon har en kökskniv, spring för livet.

Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007 (BRÅ)

Aftonbladets artikel om istappsmördaren

En blogg om Frihet och Demokrati

2010-02-13T17:07:00.000-08:00

"Democracy is two wolves and a sheep voting on what's for dinner. Liberty is a well armed sheep contesting the vote."

Här kommer jag att skriva saker som kommer att vara kontroversiella. Vissa människor kommer att hålla med mig, vissa människor kommer att tycka att jag är en idiot. Jag välkomnar bägge läger.

Som förord till allt som skrivs här vill jag beskriva mig själv i korta lag. Jag är en fri människa. Jag tar ansvar för mig själv och min familj. Jag försöker alltid att hjälpa till, där jag kan. Jag försöker alltid att leva och låta leva. Så länge ingen far illa av det försöker jag att införa så få restriktioner som möjligt på mina medmänniskor.

En av de stora ämnena som kommer att behandlas i den här bloggen kan anses ganska central till Frihet och Demokrati, nämligen rättigheter och privilegium. Rättigheter, för mig, är sådant som naturen (eller Gud, om man är så lagd) tilldelat oss alla. Vi har rätt att vara fria, att söka lycka, att säga vad vi tycker. Vi har rätt att försvara oss från ondska. Vissa stater världen om har valt att säkra dessa rätter genom att skriva in dem i dokument och grundlagar.

Det är viktigt, i min mening, att förstå skillnaden mellan rätten och dokumentet. Ingen regering kan tilldela en fri människa rätten till religion, åsikt eller tal. Om vi tillåter en regering att tilldela den rätten, då tillåter vi även dem att ta rätten ifrån oss. Sådana rättigheter är grundläggande för vår existens, och skall anses självklara. En regering kan endast sätta i skrift att den håller med. Där har vi skillnaden från ett privilegium. Ett privilegium är vad en regering kan tilldela en fri människa. I min mening skall sådana begränsas, då en regering inte skall tala om för fria människor vad de får och inte får göra, så länge ingen far illa av det.

Ja, det är där jag drar gränsen. När någon far illa (och nu pratar jag om "riktig" illa, inte gnäll och intolerans) så står nämligen två fria människors rättigheter emot varandra. För att sätta standarden i mina uttalanden, så bör man inte slå en annan människa annat än i självförsvar. Det är att göra den personen illa. Folk som blir upprörda av att någon uttrycker sina åsikter eller ligger naken på stranden har inte blivit missbehandlade, de behöver öva på toleransen.

Ett ämne jag anser helt centralt till det jag skrivit ovan, och som är hett världen om just nu, är självförsvar. Alla fria människor har rätt att försvara sig från de som vill dem illa. Alla fria människor har rätt (vissa säger även medmänsklig plikt) att försvara varandra. I många samhällen har man sedan länge beslutat betala en grupp människor för att ägna detta sin fulla uppmärksamhet. I min mening är detta en genialisk idé, men på många håll i världen har man för långa tyglar på dessa människor.

"Power corrupts, and absolute power corrupts absolutely."

Det är en sorglig del i mänsklig natur att de som har makt över andra lockas att missbruka den makten. I många samhällen luras vi ändå att överlåta kontrollen över våra öden till dessa människor. Polis och militär ersätter den trygghet som kommer ur ett personligt ansvar för att inte bli ett offer för andra människors våld och illvilja. Ställ dig själv frågan, vad är polisens jobb? Är det att skydda dig, personligen, från brott? Hur ofta är det en polisrepresentant inom en armlängds avstånd, som faktiskt kan skydda dig, personligen, från brott? Min syn är att polisens jobb är synnerligen reaktivt. De utreder brott som redan utförts. De hjälper folk som redan är offer. De ser till att folk som begått brott blir straffade. De reagerar på saker som redan hänt. Är du intresserad av att hindra brott mot dig och din familj, att skydda dig själv från att bli ett offer, då är polisen tyvärr otillräcklig.

Jag har en enormt respekt för de människor som spenderar sina arbetsdagar med att göra samhället tryggare, men inte en gnutta tolerans för de som inte agerar inom lagens ramar. När en myndighetsperson går över gränsen, oavsett anledning, då har ett förtroende raserats. Ja, de måste hållas till en högre standard än alla andra, eftersom vi ger dem mer makt än alla andra. Om de har fallit offer för maktens frestelser, så måste makten bort.

Ja, där har vi introduktionen. Många exempel jag kommer att ta upp i den här bloggen kommer att vara från USA och gälla amerikanska lagar, av två skäl. Dels är USA ett mycket intressant land ur frihetssynpunkt, på grund av sin ganska unika och nymodiga grundlag. Sedan är USA även mycket intressant på grund av relationen där mellan självförsvar och polis. Jag kommer även att skriva enkla och korta recensioner och tips på tillvägagångssätt och utrustning inom områdena självförsvar och förberedelse inför katastrofer.