Är det så farligt där?

Som man kanske kunde förstå av mitt förra inlägg, Att träna på att döda, inspireras mina resonemang ofta av debatter med vänner. Inget leder en till att studera, raffinera och finslipa sina tankegångar bättre än att tvingas försvara dem inför folk som inte håller med.

En helg, ganska nyligen, satt jag i en soffa och pratade med en gammal vän över MSN. Jag berättade, av en händelse, om några av sakerna jag hade nära mig som skulle kunna vara användbara i händelse av allehanda otrevligheter. Bland dessa saker fanns skyddsmasker, med nya filter, till alla i byggnaden. De hade kostat $7 stycket. Min vän förstod inte alls vad de skulle vara bra till. Jag var inte i Sverige när diskussionen ägde rum, och min vän påpekade därför att säkerhetsläget säkert var annorlunda där jag var. För i Sverige, där är man bara konstig om man slösar bort 56 stycken surt förvärvade kronor på något så slösaktigt som en skyddsmask.

Jag visste inte vilket jag skulle bli upprörd över först. Först och främst vill jag undra vad 56 kronor egentligen betyder i budgeten för en svensk i medelklassen. Jag vill nog tro att om jag skippar en stor stark nästa gång jag är på krogen, och skippar en BigMac som fyllekäk, så har jag sparat in 56 kronor utan vidare. Således känner jag att även om jag aldrig i mitt liv behöver en skyddsmask, så är det så urbota billigt att jag inte bryr mig. Låt den ligga om den inte behövs.

Min andra poäng, och det är den jag känner är viktig i sammanhanget, är att säkerhetsläget är inget man kan skåda speciellt långt in i framtiden. Visst kan man, speciellt med facit i hand, se tecken på att vissa områden förvandlas till krishärdar. Men är det samma sak som att veta? Den moderna världen är full av exempel på städer som gick plötsligt från trygghet till kaos. Ponera att du sitter på ett café i Paris, sommaren 1939. Visst har det hänt spännande saker i Östeuropa. Visst har Frankrike byggt en försvarslinje längs den tyska gränsen. Men om du hade berättat för cafévärden att inom bara ett år kommer det franska vägnätet att belastas med fem miljoner flyktingar, medan nazifanor vajar över kärlekens stad... då hade den cafévärden antingen skrattat eller slängt ut dig.

Men låt oss se till ett modernare exempel. 1984 hölls de Olympiska Vinterspelen i Jugoslavien, närmare bestämt Sarajevo. För första gången hölls Vinterspelen i ett kommunistland, och det skulle uppvisas hur framåtskridande saker och ting kunde vara. En icke-vit afrikan från Senegal deltog i skidtävlingar, och slalom för handikappade var uppvisningssport för första gången. Sarajevo visades upp som visionen av en kulturellt bred, politiskt enad storstad. Ingen där hade väl behövt en skyddsmask i hemmet? Men idag, med facit i hand, så betyder namnet Sarajevo något annat. För om vi spolar fram tio år, till 1994, så är staden belägrad, militärt. En marknad blir beskjuten av artilleri, och landet Jugoslavien har inte existerat på snart två år. Vi pratar inte om en obskyr by i ett mystiskt land i en tid som bara finns kvar i böcker. Vi pratar om en statshuvudstad i Europa, i en tid då det fanns över 150,000 mobiltelefoner i Sverige. Föreställ dig ett Stockholm om tio år. Föreställ dig att landet Sverige inte har existerat på snart två år, och riksdagshuset brinner efter att ha blivit beskjutet av stridsvagnar. Fundera på det, och fundera sen över vad du vet nu, som ingen visste i Sarajevo 1984.

Att träna på att döda

Jag har en vän som gärna debatterar livligt med mig om det trygga samhället. Hon ifrågasätter gärna varför någon, utom polisen, skulle vilja vara beväpnad. "Det är väl ingen som vill döda dig?" säger hon. Hur som helst så såg hon häromdagen en bild på mig då jag övade skytte med såväl karbin som pistol. När hon såg bilderna blev hon nästan arg, och frågade varför jag tränade på att döda någon.

Jag blev ganska ställd av frågan, faktiskt. Jag vill ju inte döda någon. Men det är en viktig poäng hon tar upp. Det är nämligen så det ser ut. Jag håller ju i ett skjutvapen, riktar det mot en måltavla som skall vara en grov representation av en kroppshydda och skjuter. Men för mig handlar det aldrig om att döda. Det må verka som en semantisk skillnad, men för mig handlar det om att stoppa.

För jag vill inte döda någon. Men om jag inte har andra alternativ än att skjuta för att stoppa en person från att göra mig eller min familj illa, då skjuter jag tills dess att förövaren slutar. Förhoppningsvis slutar väl förövaren när han inser att jag är beredd att försvara mig. Fortsätter personen trots hot om våld, då kommer skottet. Och om förövaren avlider till följd av de skador som jag varit tvungen att åsamka, då är det en beklaglig följd.

Man kan jämföra det med kampsport för självförsvar, men ett steg upp i teknologin. Det krävs många år av träning för att bli så skicklig inom en traditionell kampsport, eller ett självförsvarssystem, att ens storlek och position inte spelar någon roll. Men med ett skjutvapen spelar det ingen roll om min fot är bruten, eller om förövaren även han är skicklig på att slåss. För kulor bryr sig inte om vem som skjuter, eller vem som blir skjuten. En kvinna på 50kg spelar, efter några dagars träning, på samma spelplan som en 100kg tung karl. Likheten med andra system för självförsvar är dock att de alltid går ut på den grundläggande mänskliga rättigheten vars namn det bär, självförsvar.

Att skydda sig själv från oförrätt är inget man bör överlåta åt ett telefonnummer och en avlägsen myndighet. Det bör, i alla fria stater, vara en självklarhet att man har rätt att avvärja hot. Det är väl därför vi låter polisen bära skjutvapen? Inte för att hota folk, inte för att döda, utan för att skydda sig själva och andra. Så, om vi som folk anser att polisen har behov av en pistol för att skydda sig själv från våldsverkare, vad är det som gör att vi andra inte har det behovet?

Ett argument är att polisen, till skillnad från övrig befolkning, har en plikt att ingripa. Vi andra borde helt enkelt fly om någon beter sig illa. Detta är ett argument med merit, men det är inte utan fel. Dels kan man väl argumentera att alla medborgare har en plikt att ingripa mot våldsverkare och så vidare, men jag är villig att lämna det motargumentet utanför just här. För när man säger att folk borde fly, så förutsätter man att de kan fly.

Nästan varje självförsvarskurs i världen förespråkar att fly. Om någon håller upp en kniv mot mig och kräver mig på min plånbok, så ska jag säga att då jävlar, då sätter jag hårt mot hårt. Och med hårt menar jag min plånbok, mot förövarens hårda hand. För det finns inget i min plånbok som är värt ett människoliv. Kruxet ligger i vad som följer därefter. Kan jag fly? Om jag har ryggen mot väggen, och personen inte nöjer sig med det jag har, vad skall jag göra då?

Ska jag hoppas att någon välvillig människa sett vad som pågår och ringt polisen? Ska jag hoppas att de kommer fram i tid? Kanske jag skall acceptera mitt öde och låta polisen sköta rånmordsutredningen i efterhand? Nej tack. Hellre försvarar jag mig, och använder de färdigheter jag lärt mig för att stoppa det som händer. Jag hoppas att det aldrig händer, och att jag aldrig tvingas ta ett liv, men tills vidare tänker jag fortsätta att träna på att stoppa.

Att lita på andra - Del 2

Ta en stund och fundera över vilka människor som styr Sverige, som representanter för dig och dina grannar. Börja i din egna kommun. Hur styrs din kommun, och av vem? Jobba dig sedan uppåt i tankarna till Statsministern...

Om vi börjar i kommunen... hur många människor jobbar med att bestämma över din kommun? Hur många av dem har du valt? Hur många av de människornas fortsatta arbete på dessa poster är beroende av ditt godkännande? Om du ogillar deras sätt att styra din kommun, har du några egentliga alternativ i valtider?

Många människor blir väldigt fundersamma när jag ställer de här frågorna. För Sverige är ju en demokrati, där folket styr. Vi väljer representanter som sen styr på det sätt vi valt. Eller? Jag vill påstå att det moderna demokratiska systemet i Sverige är hopplöst stagnerat. När man tar sig tid att blicka in i härvan så inser man hur lite folket egentligen styr. Politikerna vi röstar på är ofta "minst sämst" av alternativen. De är heltidspolitiker, folk som jobbar, eller redan har jobbat, sig upp genom partiets hierarki. En splittring mellan väljarna och de valda har blivit så bred att man i dagsläget enkelt kan jämföra makteliten i den svenska politiken med forntidens adel.

Hur stor är egentligen skillnaden? Hur många politiker har i dagsläget folkets väl i hjärtat, och folkets godkännande som ständig ribba att leva upp till? Nej, de flesta "viktiga" människorna i Sverige sitter på poster de blivit tilldelade. Inte för att de talar för folket, utan för att de är populära i partiet. För att de är gifta med rätt person. För att de rör sig i rätt nätverk.

Förr i världen var inte den adliga överheten rädd för folket. De kunde begå misstag eller misstag och ändå sitta tryggt på sin tron. Hur många politiska figurer kan du minnas som efter misstag försvunnit ur det allmänna livet? Kommentera gärna med en namnlista, om du har en...

Att lita på andra - Del 1

Mycket i våra liv defineras av dem vi litar på, och vilka vi är rädda för. När vi människor var ett ungt släkte på planeten så samlade vi oss i små familjegrupper. Även om familjedynamiken kan vara komplicerad och svår, så gav det oss ändå en slags grundsortering för vilka i vår omgivning vi kunde lita på. Territoriala dispyter förekom säkert, men människor var få och världen stor. Senare började vi dock bli bofasta, och bruka jorden. Våra små grupper blev till byar, och våra territorium växte. Plötsligt var familjepatriarken kanske inte längre ansvarig för fem, tio andra, utan hundra. Män med makt började utöka den makten, och snart hade krigsherren dykt upp.

Så gott som alla samhällen i världen har vid något tillfälle i historien varit toppstyrda av krigsherrar, kungar och kejsare. Människor har i sådana samhällen levt och dött på deras nåder, i rädsla och otrygghet. Nog hade man väl emellanåt en rättvis och välvillig konung som gjorde gott, men sådana varar aldrig för evigt... Den vanlige medborgaren, den dödlige, kunde behöva leva i skräck för sin överhet. Den överheten hade ofta ingen vidare insikt i den övriga befolkningens liv. De levde ju i en egen värld, en annan värld. En värld där pöbelns liv var en resurs att förbruka.

Sedan lovades man en ny metod. En metod där folket själva valde vilka som skulle styra över dem. En metod där de styrande skulle vara rädda för folket, inte tvärtom. Demokratin. Ett system där vi inte behövde oroa oss för vad våra ledare skulle utsätta oss för. Om vi inte gillar styret kan vi ju byta ut det. Men har det systemet några tänder i dagens Sverige? Kan vi lita på de människor vi valt, och har vi ens egentligen valt dem? Läs mer i Del 2...

WROL - Livet utan lagar

I survivalist-kretsar finns termen WROL, "Without Rule Of Law", för att hänvisa till situationer där lag och ordning helt enkelt upphört. Jag talar ofta om att ta ansvar för sin egna framtid, eftersom jag vet att alla platser i världen vid något tillfälle har befunnit sig i en sådan situation. Och den som glömmer vår historia är dömd att upprepa den.

Ofta när jag talar om WROL-situationer så verkar det som att mina lyssnare föreställer sig någon slags global kollaps där alla har dött och man är ensam kvar. Men det krävs faktiskt inte något så drastiskt för att skapa situationen. WROL innebär bara att polis och övriga myndigheter inte längre kan säkra ordningen. Fundera över hur många poliser din hemstad har. Om folk blev desperata och började plundra butiker i jakt på dricksvatten eller mat, hur stort område tror du att de hade kunnat säkra? Tänk nu även på att när det varit stora kravaller i svenska städer så har man historiskt sett tagit hjälp från poliser i hela landet, som fått resa dit och hjälpa till. Men ponera att deras städer kanske har liknande problem, eller vägarna dit är ofarbara pga översvämning eller snö?

Svaret brukar bli ett skrämmande litet område, om de ens är förmögna att säkra området runt sina egna stationer.

Chile drabbades nyligen av sin näst största jordbävning i modern tid. De räknar med att antalet döda kan uppnå 1400, och de flesta i det svårast drabbade området står utan vatten och el.

I detta hårt slagna område ligger Concepcion, en universitetsstad med 300.000 invånare. En stad med gedigna rötter i området, grundad på 1550-talet, men tydligt modern. Staden har blivit ett slags centrum för rockmusik i Chile, det finns flera professionella fotbollslag, biogasbussar... det är en stad i tiden. Concepcion är inte en by i tredje världen, du hade kunna bo där. Men staden är inte heller ovan vid jordbävningar. I sin tidiga historia raserades staden inte mindre än fem gånger av jordskred och tsunamis. Till slut flyttades staden till sin nya, mindre utsatta plats.

I dagsläget råder utegångsförbud i Concepcion. Militären försöker bäst de kan att patrullera gatorna om natten, men det är otillräckligt. Människorna är törstiga och hungriga, och har tagit sig till att plundra allt de kan. Grupptryck är en farlig sak, och folk stjäl saker de inte alls har användning för. I ett stort shoppingcenter har polisen intagit den översta våningen, där de försöker skingra plundrande massor med tårgasgranater. Men det hjälper inte. Varje person de jagar bort ersätts av en flock andra. Även de vanligtvis lugna och sansade människorna tvingas tigga eller stjäla mat. De hade bara nog för en dag eller två hemma, och kreditkorten har slutat fungera i brist på el och förbindelser. Och situationen är som en adrenalinpump. Jag har sett det på bild och med egna ögon, hur det meningslösa sabotaget och stölden blir som ett massans narkotika. Vanligtvis sansade, bildade människor som tömmer butiker på saker de inte har någon nytta av, bara för sakens skull. Skyltfönster som krossas trots att de inte behöver något från butiken. Någon försöker välta en telefonkiosk.

Om du är en av de många som tror att en komet måste kollidera med jorden för att ditt samhälle skall sluta fungera normalt, eller att polis och brandkår alltid kommer att vara där för att stoppa våldet... Jag vill att du läser om texten ovan, och byter ut namnet Concepcion mot Göteborg, Stockholm, Vinslöv eller var du nu bor. Inse att det här kan drabba dig. Ha mat hemma, ha vatten hemma, ha kontanter hemma. Och var beredd på att det inte hjälper att ringa 112 när plundrarna ska ha allt ur din butik.