Att träna på att döda

Jag har en vän som gärna debatterar livligt med mig om det trygga samhället. Hon ifrågasätter gärna varför någon, utom polisen, skulle vilja vara beväpnad. "Det är väl ingen som vill döda dig?" säger hon. Hur som helst så såg hon häromdagen en bild på mig då jag övade skytte med såväl karbin som pistol. När hon såg bilderna blev hon nästan arg, och frågade varför jag tränade på att döda någon.

Jag blev ganska ställd av frågan, faktiskt. Jag vill ju inte döda någon. Men det är en viktig poäng hon tar upp. Det är nämligen så det ser ut. Jag håller ju i ett skjutvapen, riktar det mot en måltavla som skall vara en grov representation av en kroppshydda och skjuter. Men för mig handlar det aldrig om att döda. Det må verka som en semantisk skillnad, men för mig handlar det om att stoppa.

För jag vill inte döda någon. Men om jag inte har andra alternativ än att skjuta för att stoppa en person från att göra mig eller min familj illa, då skjuter jag tills dess att förövaren slutar. Förhoppningsvis slutar väl förövaren när han inser att jag är beredd att försvara mig. Fortsätter personen trots hot om våld, då kommer skottet. Och om förövaren avlider till följd av de skador som jag varit tvungen att åsamka, då är det en beklaglig följd.

Man kan jämföra det med kampsport för självförsvar, men ett steg upp i teknologin. Det krävs många år av träning för att bli så skicklig inom en traditionell kampsport, eller ett självförsvarssystem, att ens storlek och position inte spelar någon roll. Men med ett skjutvapen spelar det ingen roll om min fot är bruten, eller om förövaren även han är skicklig på att slåss. För kulor bryr sig inte om vem som skjuter, eller vem som blir skjuten. En kvinna på 50kg spelar, efter några dagars träning, på samma spelplan som en 100kg tung karl. Likheten med andra system för självförsvar är dock att de alltid går ut på den grundläggande mänskliga rättigheten vars namn det bär, självförsvar.

Att skydda sig själv från oförrätt är inget man bör överlåta åt ett telefonnummer och en avlägsen myndighet. Det bör, i alla fria stater, vara en självklarhet att man har rätt att avvärja hot. Det är väl därför vi låter polisen bära skjutvapen? Inte för att hota folk, inte för att döda, utan för att skydda sig själva och andra. Så, om vi som folk anser att polisen har behov av en pistol för att skydda sig själv från våldsverkare, vad är det som gör att vi andra inte har det behovet?

Ett argument är att polisen, till skillnad från övrig befolkning, har en plikt att ingripa. Vi andra borde helt enkelt fly om någon beter sig illa. Detta är ett argument med merit, men det är inte utan fel. Dels kan man väl argumentera att alla medborgare har en plikt att ingripa mot våldsverkare och så vidare, men jag är villig att lämna det motargumentet utanför just här. För när man säger att folk borde fly, så förutsätter man att de kan fly.

Nästan varje självförsvarskurs i världen förespråkar att fly. Om någon håller upp en kniv mot mig och kräver mig på min plånbok, så ska jag säga att då jävlar, då sätter jag hårt mot hårt. Och med hårt menar jag min plånbok, mot förövarens hårda hand. För det finns inget i min plånbok som är värt ett människoliv. Kruxet ligger i vad som följer därefter. Kan jag fly? Om jag har ryggen mot väggen, och personen inte nöjer sig med det jag har, vad skall jag göra då?

Ska jag hoppas att någon välvillig människa sett vad som pågår och ringt polisen? Ska jag hoppas att de kommer fram i tid? Kanske jag skall acceptera mitt öde och låta polisen sköta rånmordsutredningen i efterhand? Nej tack. Hellre försvarar jag mig, och använder de färdigheter jag lärt mig för att stoppa det som händer. Jag hoppas att det aldrig händer, och att jag aldrig tvingas ta ett liv, men tills vidare tänker jag fortsätta att träna på att stoppa.