Förord / Varning : Den första paragrafen av detta inlägget kommer att innefatta angrepp på "den svenska mentaliteten", radhusidiotin och förmodligen dig eller flera av dina nära och kära. Läs endast vidare om du har lust att tänka på vad du läser, och använda nyfunnen kunskap till självkritik och förståelse.
Som så ofta är fallet har dagens inlägg inspirerats av ett samtal med ett av mina landsmän. Jag har skrivit inlägg förr gällande att blunda för verkligheten, men inte riktigt insett vidden av den ofattbara strutsmentalitet som genomsyrar det svenska samhället. Jag fick idag höra att det är bättre att vara fullständigt oförberedd på en negativ händelse än att vara rädd. Hur kan det någonsin vara bättre att möta motgångar med förvirring och chock än med lugn och en plan? Jag kan inte greppa att människor - tänkande, självmedvetna varelser - kan föredra ett obildat mörker före att acceptera att något otrevligt kan inträffa. Och jag pratar inte om att SÄPO skulle vilja förgifta oss med fluor eller att amerikanska FBI skulle dölja rymdskepp i ökenhangarer. Jag pratar om relativt vardagliga risker, såsom att bli misshandlad eller bli utsatt för inbrott. Mentaliteten har sträckt sig till sådana vidder att många svenskar inte ens kallar det att "bli utsatt". Istället har man "råkat bli av med" sin cykel eller "haft inbrott". Det är som att gemene man väntar sig att bli och förbli ett offer.
Det här är för dig som känner igen sig i offermentaliteten. Man råkar inte bli av med en cykel. En annan människa har valt att bryta mot samhällets regler, samhällets lagar, sund etik och moral och mot vår tillit till våra medmänniskor. En annan människa har utsatt dig för ett brott, med vilje. Någon ville att du skulle lida, hellre än att ta itu med sina problem.
Eftersom jag växte upp i Sverige vet jag inte riktigt hur min egna vilja att vara förberedd på eventualiteter uppkom. Eventuellt hade jag inte den viljan som ung, utan lärde mig den. En tänkbar skurk i dramat är väl i så fall min utbildning till pilot. Jag lärde mig att ha en plan för eventualiteter som jag hoppades aldrig uppleva. För det är korkat att försöka komma på en när det redan har inträffat... Under mina år i flygbranschen upplevde jag ett motorhaveri där flygplanets enda motor stannade totalt, och ett där motorn fortsatte att gå men inte längre orkade hålla flygplanet i planflykt. Bägge fall slutade alltså i en nödlandning, och i bägge fall gjordes den på en flygplats. Jag har aldrig någonsin varit rädd för ett motorhaveri. Jag har bara varit medveten om att det kan hända mig, och haft en plan för hur jag skulle hantera det, om det hände.
Så vad kan hända i Sverige? Jag tänker använda exemplet misshandel, eftersom det är ganska vanligt. Män över 18 i Sverige blir misshandlade ibland. Om vi är väldigt konservativa, så tittar vi uteslutande på anmälda brott (hur många oanmälda misshandelsfall sker varje lördagkväll utanför krogar?) där en man över 18 år blivit misshandlad utomhus av en fullständigt obekant man... Vi sållar alltså borta oanmälda fall, fall där offret var bekant med förövaren, brott mot kvinnor, brott som skett inomhus, och så vidare. Med dessa konservativa glasögon ser vi 27818 fall under 2009. Det är alltså över 76 fall om dagen.
Jag har länge varit en förespråkare för rätten till självförsvar, och användandet av pepparsprej till detta ändamål. Men enligt mina vänner är jag alltså paranoid och rädd för att jag bär pepparsprej. Trots att män i min ålder som vistas utomhus i lilla Sverige råkar ut för misshandel 76 gånger varje dag, är jag på något sätt konstig som tror att jag en dag skulle kunna vara ett av de potentiella offren. Men jag är inte rädd för att bli misshandlad, trots att jag faktiskt blivit misshandlad. Jag har aldrig känt någon krypande paranoia eller skräck över att vistas utomhus. Men det ändrar inte på det faktum att jag vet att jag kan bli misshandlad. Och om det händer, så sprutar jag hellre lite peppargoja i ansiktet på förövaren som vill mig illa, som valt att bryta mot lagen och sund moral, än att hoppas att en polis råkar stå inom en armlängds avstånd när det händer. Att ta ansvar för sig själv är inte sjukt, och att förbereda sig inför saker som kanske aldrig händer är inte att vara rädd. Utom i Sverige, där mentaliteten som får mig att verka konstig går att beskriva som följer:
Folk som köper brandförsäkring, brandlarm eller en kökssläckare är paranoida och lever sina liv i konstant skräck för en brand. Konstiga människor.
Källa för misshandelsstatistik: BRÅ Kriminalstatistik 2009
Inlägg
