Rädsla / Förberedelse

Förord / Varning : Den första paragrafen av detta inlägget kommer att innefatta angrepp på "den svenska mentaliteten", radhusidiotin och förmodligen dig eller flera av dina nära och kära. Läs endast vidare om du har lust att tänka på vad du läser, och använda nyfunnen kunskap till självkritik och förståelse.

Som så ofta är fallet har dagens inlägg inspirerats av ett samtal med ett av mina landsmän. Jag har skrivit inlägg förr gällande att blunda för verkligheten, men inte riktigt insett vidden av den ofattbara strutsmentalitet som genomsyrar det svenska samhället. Jag fick idag höra att det är bättre att vara fullständigt oförberedd på en negativ händelse än att vara rädd. Hur kan det någonsin vara bättre att möta motgångar med förvirring och chock än med lugn och en plan? Jag kan inte greppa att människor - tänkande, självmedvetna varelser - kan föredra ett obildat mörker före att acceptera att något otrevligt kan inträffa. Och jag pratar inte om att SÄPO skulle vilja förgifta oss med fluor eller att amerikanska FBI skulle dölja rymdskepp i ökenhangarer. Jag pratar om relativt vardagliga risker, såsom att bli misshandlad eller bli utsatt för inbrott. Mentaliteten har sträckt sig till sådana vidder att många svenskar inte ens kallar det att "bli utsatt". Istället har man "råkat bli av med" sin cykel eller "haft inbrott". Det är som att gemene man väntar sig att bli och förbli ett offer.

Det här är för dig som känner igen sig i offermentaliteten. Man råkar inte bli av med en cykel. En annan människa har valt att bryta mot samhällets regler, samhällets lagar, sund etik och moral och mot vår tillit till våra medmänniskor. En annan människa har utsatt dig för ett brott, med vilje. Någon ville att du skulle lida, hellre än att ta itu med sina problem.

Eftersom jag växte upp i Sverige vet jag inte riktigt hur min egna vilja att vara förberedd på eventualiteter uppkom. Eventuellt hade jag inte den viljan som ung, utan lärde mig den. En tänkbar skurk i dramat är väl i så fall min utbildning till pilot. Jag lärde mig att ha en plan för eventualiteter som jag hoppades aldrig uppleva. För det är korkat att försöka komma på en när det redan har inträffat... Under mina år i flygbranschen upplevde jag ett motorhaveri där flygplanets enda motor stannade totalt, och ett där motorn fortsatte att gå men inte längre orkade hålla flygplanet i planflykt. Bägge fall slutade alltså i en nödlandning, och i bägge fall gjordes den på en flygplats. Jag har aldrig någonsin varit rädd för ett motorhaveri. Jag har bara varit medveten om att det kan hända mig, och haft en plan för hur jag skulle hantera det, om det hände.

Så vad kan hända i Sverige? Jag tänker använda exemplet misshandel, eftersom det är ganska vanligt. Män över 18 i Sverige blir misshandlade ibland. Om vi är väldigt konservativa, så tittar vi uteslutande på anmälda brott (hur många oanmälda misshandelsfall sker varje lördagkväll utanför krogar?) där en man över 18 år blivit misshandlad utomhus av en fullständigt obekant man... Vi sållar alltså borta oanmälda fall, fall där offret var bekant med förövaren, brott mot kvinnor, brott som skett inomhus, och så vidare. Med dessa konservativa glasögon ser vi 27818 fall under 2009. Det är alltså över 76 fall om dagen.

Jag har länge varit en förespråkare för rätten till självförsvar, och användandet av pepparsprej till detta ändamål. Men enligt mina vänner är jag alltså paranoid och rädd för att jag bär pepparsprej. Trots att män i min ålder som vistas utomhus i lilla Sverige råkar ut för misshandel 76 gånger varje dag, är jag på något sätt konstig som tror att jag en dag skulle kunna vara ett av de potentiella offren. Men jag är inte rädd för att bli misshandlad, trots att jag faktiskt blivit misshandlad. Jag har aldrig känt någon krypande paranoia eller skräck över att vistas utomhus. Men det ändrar inte på det faktum att jag vet att jag kan bli misshandlad. Och om det händer, så sprutar jag hellre lite peppargoja i ansiktet på förövaren som vill mig illa, som valt att bryta mot lagen och sund moral, än att hoppas att en polis råkar stå inom en armlängds avstånd när det händer. Att ta ansvar för sig själv är inte sjukt, och att förbereda sig inför saker som kanske aldrig händer är inte att vara rädd. Utom i Sverige, där mentaliteten som får mig att verka konstig går att beskriva som följer:

Folk som köper brandförsäkring, brandlarm eller en kökssläckare är paranoida och lever sina liv i konstant skräck för en brand. Konstiga människor.

Källa för misshandelsstatistik: BRÅ Kriminalstatistik 2009

En blogg om Frihet och Demokrati

"Democracy is two wolves and a sheep voting on what's for dinner. Liberty is a well armed sheep contesting the vote."

Här kommer jag att skriva saker som kommer att vara kontroversiella. Vissa människor kommer att hålla med mig, vissa människor kommer att tycka att jag är en idiot. Jag välkomnar bägge läger.

Som förord till allt som skrivs här vill jag beskriva mig själv i korta lag. Jag är en fri människa. Jag tar ansvar för mig själv och min familj. Jag försöker alltid att hjälpa till, där jag kan. Jag försöker alltid att leva och låta leva. Så länge ingen far illa av det försöker jag att införa så få restriktioner som möjligt på mina medmänniskor.

---

En av de stora ämnena som kommer att behandlas i den här bloggen kan anses ganska central till Frihet och Demokrati, nämligen rättigheter och privilegium. Rättigheter, för mig, är sådant som naturen (eller Gud, om man är så lagd) tilldelat oss alla. Vi har rätt att vara fria, att söka lycka, att säga vad vi tycker. Vi har rätt att försvara oss från ondska. Vissa stater världen om har valt att säkra dessa rätter genom att skriva in dem i dokument och grundlagar.

Det är viktigt, i min mening, att förstå skillnaden mellan rätten och dokumentet. Ingen regering kan tilldela en fri människa rätten till religion, åsikt eller tal. Om vi tillåter en regering att tilldela den rätten, då tillåter vi även dem att ta rätten ifrån oss. Sådana rättigheter är grundläggande för vår existens, och skall anses självklara. En regering kan endast sätta i skrift att den håller med. Där har vi skillnaden från ett privilegium. Ett privilegium är vad en regering kan tilldela en fri människa. I min mening skall sådana begränsas, då en regering inte skall tala om för fria människor vad de får och inte får göra, så länge ingen far illa av det.

Ja, det är där jag drar gränsen. När någon far illa (och nu pratar jag om "riktig" illa, inte gnäll och intolerans) så står nämligen två fria människors rättigheter emot varandra. För att sätta standarden i mina uttalanden, så bör man inte slå en annan människa annat än i självförsvar. Det är att göra den personen illa. Folk som blir upprörda av att någon uttrycker sina åsikter eller ligger naken på stranden har inte blivit missbehandlade, de behöver öva på toleransen.

---

Ett ämne jag anser helt centralt till det jag skrivit ovan, och som är hett världen om just nu, är självförsvar. Alla fria människor har rätt att försvara sig från de som vill dem illa. Alla fria människor har rätt (vissa säger även medmänsklig plikt) att försvara varandra. I många samhällen har man sedan länge beslutat betala en grupp människor för att ägna detta sin fulla uppmärksamhet. I min mening är detta en genialisk idé, men på många håll i världen har man för långa tyglar på dessa människor.

"Power corrupts, and absolute power corrupts absolutely."

Det är en sorglig del i mänsklig natur att de som har makt över andra lockas att missbruka den makten. I många samhällen luras vi ändå att överlåta kontrollen över våra öden till dessa människor. Polis och militär ersätter den trygghet som kommer ur ett personligt ansvar för att inte bli ett offer för andra människors våld och illvilja. Ställ dig själv frågan, vad är polisens jobb? Är det att skydda dig, personligen, från brott? Hur ofta är det en polisrepresentant inom en armlängds avstånd, som faktiskt kan skydda dig, personligen, från brott? Min syn är att polisens jobb är synnerligen reaktivt. De utreder brott som redan utförts. De hjälper folk som redan är offer. De ser till att folk som begått brott blir straffade. De reagerar på saker som redan hänt. Är du intresserad av att hindra brott mot dig och din familj, att skydda dig själv från att bli ett offer, då är polisen tyvärr otillräcklig.

Jag har en enormt respekt för de människor som spenderar sina arbetsdagar med att göra samhället tryggare, men inte en gnutta tolerans för de som inte agerar inom lagens ramar. När en myndighetsperson går över gränsen, oavsett anledning, då har ett förtroende raserats. Ja, de måste hållas till en högre standard än alla andra, eftersom vi ger dem mer makt än alla andra. Om de har fallit offer för maktens frestelser, så måste makten bort.

---

Ja, där har vi introduktionen. Många exempel jag kommer att ta upp i den här bloggen kommer att vara från USA och gälla amerikanska lagar, av två skäl. Dels är USA ett mycket intressant land ur frihetssynpunkt, på grund av sin ganska unika och nymodiga grundlag. Sedan är USA även mycket intressant på grund av relationen där mellan självförsvar och polis. Jag kommer även att skriva enkla och korta recensioner och tips på tillvägagångssätt och utrustning inom områdena självförsvar och förberedelse inför katastrofer.