Kunskap är makt

"Scientia potentia est", kunskap är makt, sade Francis Bacon på 1500-talet. För de flesta är detta en påminnelse om att vi bör utöka vårt kunskapsförråd. För mig är det något jag funderar på varje gång någon försöker införskaffa kunskap om mig. Låter jag tillräckligt paranoid? Mer och mer har detta dock blivit vardagsmat för människor i den uppkopplade världen. Ger du ut din mejladress till företag så får du ovälkomna mejl i inkorgen rätt kvickt. Identitetstjuvar världen om använder folks personliga information för att öppna bankkonton, köpa på faktura, t.om köpa hus.

Men myndigheter ger vi glatt varje gnutta information om oss själva, trygga i vetskapen om att storebror vill oss väl. För det vill de väl? De flesta svenskar skulle nog inte tänka två gånger om att lämna legitimation till en polisman. Har du någonsin funderat på vad den polismannen skulle kunna ta sig för med den informationen? I de flesta fall skulle de nog inte ta sig för något alls. Men poliserna som nyligen hängdes ut för sitt beteende i en blogg då? Känner sig deras offer trygga i att veta att deras mobbare har deras adress och telefonnummer?

Nu är detta naturligtvis ett snävt exempel, gällande enskilda myndighetspersoner med uppenbara brister i omdöme och ansvar. Men myndigheten i sig måste väl ändå vilja väl? Låt oss ta ett par läxor från historien. Stater vill alltid veta vilka av deras medborgare som äger vapen, och av vilken sort de är. De hävdar att detta är för att hindra brott, trots en fullständig brist på statistiskt bevis att registrering på något sätt minskar brottslighet. Lagar om registrering gäller ju naturligtvis bara de medborgare som väljer att följa lagen.

I mellankrigstidens första år, 1919, började den tyska Weimarrepubliken förbjuda allehanda vapen, i enlighet med Versaillesfördraget. Under vissa omständigheter kunde vapeninnehav leda till omedelbar avrättning på plats, utan rättegång. 1928 sade man till folket att de fick ha vapen igen, men på statens villkor. Ett invecklat system av tillstånd och certifikat infördes för att hålla koll på vem som ägde vilka vapen. För folkets bästa. Men information är makt, och även om folket kunde lita på sina ledare då så kunde de inte förutspå vad som komma skulle. För när nazisterna tog makten i Tyskland så ärvde de all information som folket gladeligen försett sin regering med. Med den informationen kunde de 1938 mycket enkelt avväpna "farliga" människor, så som judar och kommunister. Ingen fick äga pistoler för självförsvar om de inte hade mycket goda skäl. Naturligtvis var medlemsskap i nazipartiet ett mycket gott skäl.

Men så gick det till på 30-talet. I dagsläget använder sig väl moderna stater inte av information som de samlat in av sina medborgare för att ta ifrån dem deras egendom och rättighet? Australien, 1996. Efter ett tragiskt massmord infördes plötsligt och snabbt vida förbud på flera vanliga typer av skjutvapen i Australien. Man höjde skatter för att kunna använda medborgares pengar för att köpa loss och destruera 650,000 av dessa medborgares skjutvapen. Skjutvapen som dessa medborgare köpt och registrerat på laglig väg. Skjutvapen som nu blivit helt förbjudna, trots att mördaren man hade velat stoppa hade köpt sina vapen på den svarta marknaden och låtit bli att registrera dem.

Australien lyckades med denna stöld av rättigheter, egendomar och historia (många historiska vapen och släktklenoder blev destruerade pga förbudet) tack vare att de visste var de skulle hitta alla sina vapenägande medborgare... och kunskap är ju makt.

Är vi rädda för vapen?

Under första världskriget så skrev Sigmund Freud att "en rädsla för vapen är ett tecken på outvecklad sexuell och känslomässig mognad". Han liknade där en rädsla för vapen med en rädsla för en erigerad penis. Men så verkade ju Freud gilla att likna det mesta med en erigerad penis.

Jag är inte mycket för den amerikanska organisationen NRA, en kraftig lobbyverksamhet för vapenfrihet i USA. Men ett av deras mantran är "Guns don't kill people. People kill people.", och här kan jag ju inte annat än att hålla med. Trots denna logiska syn kan man inte sticka under stolen med att folk i allmänhet verkar bli upprörda av att bara se ett handeldvapen. Jag tänker på den tidningsuppmärksammade händelsen i Norrköping nyligen, där Anticimex hade mage att tänka då en uppgift stod att lösa. De anlitade en jägare med ett relativt ofarligt gevär (det är ännu oklart om det rörde sig om ett luftgevär eller ett litet salongsgevär, de flesta källor uppger luftgevär) för att skjuta ner en livsfarlig istapp. Istappen gick inte att komma åt och stod att riskera folks hälsa och egendom om den hade rasat ner på egen hand.

"När Lennart S Svensson åkte bil genom centrala Norrköping i torsdags eftermiddag fick han se något han aldrig sett förut:

- Helt plötsligt upptäckte jag en man med gevär stå lutad mot en bil. Jag förstod nästan direkt att han sköt mot istapparna. Jag tänkte bara: Idiot, bland folk och bilar! Den där gatan är hårt trafikerad, säger han till Aftonbladet."

Ja, Lennart. Jag förstår att luftgevär på avspärrade gator är något att sätta skräcken i en fullvuxen karl. Så hur kommer detta sig? Var föddes rädslan? Låt oss ta en titt på svenska mord. I Sverige är det överlägset vanligaste mordvapnet en kniv, enligt Brottförebyggande Rådet (BRÅ). 43% av fallen rörande "dödligt våld" gällde just knivar. Detta jämförs med 18% för skjutvapen och t.ex 13% för misshandel. Men känner gemene man samma olust och skräck inför synen av en kökskniv som av en pistol? Jag har ingen statistik på det, men en informell utfrågning av folk i min närhet säger nej.

Så om knivar är i en helt egen liga som våldsverkares vapen i Sverige, varför är vi inte rädda för dem? Scouter, snickare och män från Finland bär ju dem i bälten och vi fyller våra kök med dem. Och där har vi kanske svaret. Vi ser knivar varje dag, och för det mesta är det ingen som försöker mörda oss med dem. Men skjutvapen, dem ser vi ju inte. De är farliga och mystiska och döljer sig i skåp och innanför skurkars rockar. Därmed är de okända, och det okända är människor rädda för. En enkel sak man kanske kan göra för att råda lite bot på detta vore att besöka sin lokala skytteförening. Där kan man säkerligen få en enkel introduktion till vapensäkerhet, och känna lite på några vanliga gevär och pistoler. Kan man bara ta död på lite av den förbjudna mystiken så bör ett större lugn infinna sig. Vi kanske kan göra skytte lika obligatoriskt som den hatade orienteringen i skolgymnastiken?

Så vad ska vi vara rädda för? Vad sägs om att ge människor lite av vår uppmärksamhet. Beter sig den beväpnade människan hotfullt? Ser personen ut som en skurk? Vad säger din magkänsla om individen, bortsett från vapnet? Framförallt, om någon har en kökskniv, spring för livet.

---

Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007 (BRÅ)

Aftonbladets artikel om istappsmördaren