Egypten såg nyligen sitt första egentliga maktskifte sedan 1952, och jag kan inte annat än gratulera folket där. De hade mod och vilja nog att stå emot en förtryckande stat, kräva sina rättigheter och få dem. En folkets revolution, och det utan våld... eller?
Låt oss ta en snabb titt tillbaka på Egyptens moderna historia. I slutet på 1800-talet växte nationalism i Egypten, till stor del på grund av
politiskt intrång från europeiska banker och England. Detta var en följd av Suezkanalen, och är en lång och intressant historia i sig själv, men för ett annat forum. Den nationalistiska rörelsen sökte införa en demokrati för folket i Egypten. De europeiska makterna såg detta som ett hot mot deras intressen i området, och 1882 stötte Frankrike och England mot nationalisterna. Alexandria beskjöts, och den egyptiska armén krossades vid ett slag i Tel el-Kebir. Egypten var nu praktiskt taget ett brittiskt protektorat, något som formaliserades under första världskriget. Detta var mer föda åt nationalisterna, som senare lyckades genomföra en revolt, och Egypten blev åter självständigt 1922.
Ett parliament infördes, och folkval hölls. Men (åter på grund av brittiskt inflytande) 1952 genomfördes en militärkupp, och en l
iten grupp officerare tog makten i Egypten. 1953 förbjöds alla politiska partier under en tre år lång period där en revolutionär kommitté skulle ta alla beslut. Egypten förklarades en Republik, och en officer tillsattes som president. Ett maktkrig pågick samtidigt på gatorna, där revolutionärerna stred mot demonstranter och folk som stödde "Det Muslismska Brödraskapet". Under tiden evakuerades de sista brittiska soldaterna från Suezkanalen.
Snart antog revolutionen sin utlovade nationalistiska ton. Judar och vithyade förbjöds egyptiskt medborgarskap. Deras egendomar beslagtogs och de jagades ur landet. Företagstillgångar som ägdes av judar och vita beslagtogs och nationaliserades.
Många spännande saker hände efter revolutionen i Egypten, som jag tänker skippa här, då de är utrikespolitiska. Det här inlägget handlar om vad som hände i Egyptens politiska historia, så Sexdagarskriget, Suezembargot osv tänker jag lämna för en annan dag.
Anwar Sadat var president i Egypten från 1970 till 1981. Han var en av militärofficerarna som genomförde revolutionen 1952. 18 år efter revolutionen hade alltså riktiga val ännu inte kommit tillbaka till landet. Sadat hade dock visioner för Egypten som han inte delade med sin föregångare. Han återinförde t.ex flerpartisystemet. Han gjorde sig impopulär med Egyptens grannländer genom förhandlingar med Israel, bland annat. Han mördades 1981. Då tog hans vicepresident, Hosni Mubarak, över makten. Hosni Mubarak avsattes 2011, 59 år efter den revolution som skulle ge folket ett folkets Egypten.
Mao Zedong sade ofta att politisk makt, och all makt, kommer från våld, eller hot om våld. Men revolutionen i Egypten var ju mer eller mindre fredlig. Folket tog till gatorna och skrek och stojade tills de fick som de ville. Eller? Nej. Vore det så enkelt så hade Iran och andra länder i trakten redan gjort sig av med sina diktatorer.
De stora protesterna i år i Egypten började den 25e januari. Enorma folkmassor samlades på torg i hela landet och krävde Mubaraks avgång. Fyra dagar senare hade över 100 protestanter och ett dussin poliser dödats under sammandrabbningar. Tusentals hade sårats under makthavarnas försök att håll
a ordningen. Redan den 28e januari kallades armén in för att stödja polisen. 1e februari stängde staten av tillgången till Internet, som hade använts för att organisera protester, och införde ett allmänt utegångsförbud.
Den viktiga poängen i det här, är att staten tog in armén för att utföra polisiär verksamhet. Detta är något som i västvärlden anses väldigt tabu, och det med anledning. För om armén hade velat, så hade de kunnat stoppa den här revolutionen, utan vidare. På samma sätt som väpnade styrkor stoppat revolutioner i andra arabländer, nyligen. I Egypten gick det inte som Mubarak hade tänkt sig. Militären beslöt sig för att stödja folket. Och då fanns plötsligt ett hot, mot Mubarak. Fram tills dess var revolutionen bara en massa skrikiga människor på torg.
En blick tillbaka över allt som jag har skrivit idag visar att sedan 1800-talet så har allt makt i Egypten kommer direkt ur våld eller hot om våld. Varje gång makten har skiftat så har det varit en gevärspipa involverad, i enlighet med Maos teori. Så skänk en tanke till hur illa det hade kunnat gå i Egypten, om våldet hade stått på Mubaraks sida. Skänk så även en tanke till folket i de länder där diktatorerna styr militären. Skänk så sist en tanke till din egen framtid, eller nästa generations, och vem det är som tänker hålla i våldets koppel i ditt hemland.
Låt oss ta en snabb titt tillbaka på Egyptens moderna historia. I slutet på 1800-talet växte nationalism i Egypten, till stor del på grund av
politiskt intrång från europeiska banker och England. Detta var en följd av Suezkanalen, och är en lång och intressant historia i sig själv, men för ett annat forum. Den nationalistiska rörelsen sökte införa en demokrati för folket i Egypten. De europeiska makterna såg detta som ett hot mot deras intressen i området, och 1882 stötte Frankrike och England mot nationalisterna. Alexandria beskjöts, och den egyptiska armén krossades vid ett slag i Tel el-Kebir. Egypten var nu praktiskt taget ett brittiskt protektorat, något som formaliserades under första världskriget. Detta var mer föda åt nationalisterna, som senare lyckades genomföra en revolt, och Egypten blev åter självständigt 1922.Ett parliament infördes, och folkval hölls. Men (åter på grund av brittiskt inflytande) 1952 genomfördes en militärkupp, och en l
iten grupp officerare tog makten i Egypten. 1953 förbjöds alla politiska partier under en tre år lång period där en revolutionär kommitté skulle ta alla beslut. Egypten förklarades en Republik, och en officer tillsattes som president. Ett maktkrig pågick samtidigt på gatorna, där revolutionärerna stred mot demonstranter och folk som stödde "Det Muslismska Brödraskapet". Under tiden evakuerades de sista brittiska soldaterna från Suezkanalen.Snart antog revolutionen sin utlovade nationalistiska ton. Judar och vithyade förbjöds egyptiskt medborgarskap. Deras egendomar beslagtogs och de jagades ur landet. Företagstillgångar som ägdes av judar och vita beslagtogs och nationaliserades.
Många spännande saker hände efter revolutionen i Egypten, som jag tänker skippa här, då de är utrikespolitiska. Det här inlägget handlar om vad som hände i Egyptens politiska historia, så Sexdagarskriget, Suezembargot osv tänker jag lämna för en annan dag.
Anwar Sadat var president i Egypten från 1970 till 1981. Han var en av militärofficerarna som genomförde revolutionen 1952. 18 år efter revolutionen hade alltså riktiga val ännu inte kommit tillbaka till landet. Sadat hade dock visioner för Egypten som han inte delade med sin föregångare. Han återinförde t.ex flerpartisystemet. Han gjorde sig impopulär med Egyptens grannländer genom förhandlingar med Israel, bland annat. Han mördades 1981. Då tog hans vicepresident, Hosni Mubarak, över makten. Hosni Mubarak avsattes 2011, 59 år efter den revolution som skulle ge folket ett folkets Egypten.
Mao Zedong sade ofta att politisk makt, och all makt, kommer från våld, eller hot om våld. Men revolutionen i Egypten var ju mer eller mindre fredlig. Folket tog till gatorna och skrek och stojade tills de fick som de ville. Eller? Nej. Vore det så enkelt så hade Iran och andra länder i trakten redan gjort sig av med sina diktatorer.
De stora protesterna i år i Egypten började den 25e januari. Enorma folkmassor samlades på torg i hela landet och krävde Mubaraks avgång. Fyra dagar senare hade över 100 protestanter och ett dussin poliser dödats under sammandrabbningar. Tusentals hade sårats under makthavarnas försök att håll
a ordningen. Redan den 28e januari kallades armén in för att stödja polisen. 1e februari stängde staten av tillgången till Internet, som hade använts för att organisera protester, och införde ett allmänt utegångsförbud.Den viktiga poängen i det här, är att staten tog in armén för att utföra polisiär verksamhet. Detta är något som i västvärlden anses väldigt tabu, och det med anledning. För om armén hade velat, så hade de kunnat stoppa den här revolutionen, utan vidare. På samma sätt som väpnade styrkor stoppat revolutioner i andra arabländer, nyligen. I Egypten gick det inte som Mubarak hade tänkt sig. Militären beslöt sig för att stödja folket. Och då fanns plötsligt ett hot, mot Mubarak. Fram tills dess var revolutionen bara en massa skrikiga människor på torg.
En blick tillbaka över allt som jag har skrivit idag visar att sedan 1800-talet så har allt makt i Egypten kommer direkt ur våld eller hot om våld. Varje gång makten har skiftat så har det varit en gevärspipa involverad, i enlighet med Maos teori. Så skänk en tanke till hur illa det hade kunnat gå i Egypten, om våldet hade stått på Mubaraks sida. Skänk så även en tanke till folket i de länder där diktatorerna styr militären. Skänk så sist en tanke till din egen framtid, eller nästa generations, och vem det är som tänker hålla i våldets koppel i ditt hemland.
Inlägg
