Frihet och Kontroll

Idag tänker jag prata om säkerhetsalternativ, specifikt skillnaden mellan att skydda sig själv och att låta staten göra det. Anledningen till att jag tar upp det här just nu är med anledning av vad som hände i Norge förra veckan. Jag vet att det är ett öppet sår för många, och jag vet att känslor lätt tar över resonemanget. Försök att läsa igenom och tänka på vad jag skriver innan du blir arg. Jag har all sympati i världen för offren och deras familjer. De som dog på Utöya och de som överlevde genomled sann terror, och jag hoppas att förövaren får som han förtjänar.

Många frågar sig själva, sina folkvalda ledare, och mig, varför samhället tillåter sådana här personer att inneha skjutvapen. Varför tillåts någon alls att ha ett vapen med vilket man kan mörda tjogvis med människor på en och en halv timme? Svaret är komplicerat, men som motfråga kanske man kan undra varför ingen ansvarig människa på en ö med 600 ungdomar var tillräckligt beväpnad för att kunna stoppa ett sådant dåd på en och en halv timme.

Där kommer frågan om säkerhet, frihet och kontroll. Staten kan absolut ta ett ansvar för individuell säkerhet. Men för att kunna ge garantier om sådan säkerhet måste staten utöva en stor mängd kontroll. Det är lätt att dras till tanken om att bara förbjuda skjutvapen när man ser hur fruktansvärt människorna på Utöya led. Men hade det hjälpt? Förövaren hade ju uppenbarligen inga problem med att bryta mot lagar om mord, så varför förväntar vi oss att han hade följt lagar om skjutvapen? Nej om staten vill kontrollera huruvida medborgare kan mörda andra medborgare så krävs tuffare tag än så. De måste veta var du är och vad du gör nästan konstant. Alla medborgare måste kunna lokaliseras och deras handlingar verifieras för att kunna garantera deras och andras säkerhet. Är du villig att bo i en inmurad stad där dina rörelser in och ut ur byggnader bevakas av staten? Där dina inköp måste godkännas och där grannarna skriver rapporter om dina handlingar?

Alternativet är frihet och ansvar. Medborgare som vill ha frihet att göra som de vill, måste ta ansvar för sin egna och sina grannars säkerhet. Detta är ett tungt ansvar att ta, ett ansvar som många gärna hade sluppit. Men det är en kostnad för frihet. Det är även ett problem för staten. Staten har ju ett mandat från medborgarna att förse dem med säkerhet, och det är svårare att göra om man även ger dem möjligheten att förse sig själva med säkerhet. Därför vill de flesta stater påstå att de är ansvariga för medborgarnas säkerhet. Under den fanan kan de ta ifrån medborgarna sin självklara rättighet att försvara sig själva genom att förneka dem verktyg och möjlighet. Som vi tydligt ser från händelser över hela världen är staten inte kapabel att förse medborgare med både frihet och säkerhet.

För att staten ska kunna ge beskydd måste staten utöva kontroll. För att bli beskyddade av staten måste medborgarna acceptera att bli kontrollerade. De som söker frihet från kontroll måste alltså ta över en stor del av ansvaret för sitt eget och andras beskydd. Det är en ganska enkel verklighet, frågan är bara vilken version av ett samhälle du själv vill bo i.

Egypten, och hur det hade kunnat gå

Egypten såg nyligen sitt första egentliga maktskifte sedan 1952, och jag kan inte annat än gratulera folket där. De hade mod och vilja nog att stå emot en förtryckande stat, kräva sina rättigheter och få dem. En folkets revolution, och det utan våld... eller?

Låt oss ta en snabb titt tillbaka på Egyptens moderna historia. I slutet på 1800-talet växte nationalism i Egypten, till stor del på grund av politiskt intrång från europeiska banker och England. Detta var en följd av Suezkanalen, och är en lång och intressant historia i sig själv, men för ett annat forum. Den nationalistiska rörelsen sökte införa en demokrati för folket i Egypten. De europeiska makterna såg detta som ett hot mot deras intressen i området, och 1882 stötte Frankrike och England mot nationalisterna. Alexandria beskjöts, och den egyptiska armén krossades vid ett slag i Tel el-Kebir. Egypten var nu praktiskt taget ett brittiskt protektorat, något som formaliserades under första världskriget. Detta var mer föda åt nationalisterna, som senare lyckades genomföra en revolt, och Egypten blev åter självständigt 1922.

Ett parliament infördes, och folkval hölls. Men (åter på grund av brittiskt inflytande) 1952 genomfördes en militärkupp, och en liten grupp officerare tog makten i Egypten. 1953 förbjöds alla politiska partier under en tre år lång period där en revolutionär kommitté skulle ta alla beslut. Egypten förklarades en Republik, och en officer tillsattes som president. Ett maktkrig pågick samtidigt på gatorna, där revolutionärerna stred mot demonstranter och folk som stödde "Det Muslismska Brödraskapet". Under tiden evakuerades de sista brittiska soldaterna från Suezkanalen.

Snart antog revolutionen sin utlovade nationalistiska ton. Judar och vithyade förbjöds egyptiskt medborgarskap. Deras egendomar beslagtogs och de jagades ur landet. Företagstillgångar som ägdes av judar och vita beslagtogs och nationaliserades.

Många spännande saker hände efter revolutionen i Egypten, som jag tänker skippa här, då de är utrikespolitiska. Det här inlägget handlar om vad som hände i Egyptens politiska historia, så Sexdagarskriget, Suezembargot osv tänker jag lämna för en annan dag.

Anwar Sadat var president i Egypten från 1970 till 1981. Han var en av militärofficerarna som genomförde revolutionen 1952. 18 år efter revolutionen hade alltså riktiga val ännu inte kommit tillbaka till landet. Sadat hade dock visioner för Egypten som han inte delade med sin föregångare. Han återinförde t.ex flerpartisystemet. Han gjorde sig impopulär med Egyptens grannländer genom förhandlingar med Israel, bland annat. Han mördades 1981. Då tog hans vicepresident, Hosni Mubarak, över makten. Hosni Mubarak avsattes 2011, 59 år efter den revolution som skulle ge folket ett folkets Egypten.

Mao Zedong sade ofta att politisk makt, och all makt, kommer från våld, eller hot om våld. Men revolutionen i Egypten var ju mer eller mindre fredlig. Folket tog till gatorna och skrek och stojade tills de fick som de ville. Eller? Nej. Vore det så enkelt så hade Iran och andra länder i trakten redan gjort sig av med sina diktatorer.

De stora protesterna i år i Egypten började den 25e januari. Enorma folkmassor samlades på torg i hela landet och krävde Mubaraks avgång. Fyra dagar senare hade över 100 protestanter och ett dussin poliser dödats under sammandrabbningar. Tusentals hade sårats under makthavarnas försök att hålla ordningen. Redan den 28e januari kallades armén in för att stödja polisen. 1e februari stängde staten av tillgången till Internet, som hade använts för att organisera protester, och införde ett allmänt utegångsförbud.

Den viktiga poängen i det här, är att staten tog in armén för att utföra polisiär verksamhet. Detta är något som i västvärlden anses väldigt tabu, och det med anledning. För om armén hade velat, så hade de kunnat stoppa den här revolutionen, utan vidare. På samma sätt som väpnade styrkor stoppat revolutioner i andra arabländer, nyligen. I Egypten gick det inte som Mubarak hade tänkt sig. Militären beslöt sig för att stödja folket. Och då fanns plötsligt ett hot, mot Mubarak. Fram tills dess var revolutionen bara en massa skrikiga människor på torg.

En blick tillbaka över allt som jag har skrivit idag visar att sedan 1800-talet så har allt makt i Egypten kommer direkt ur våld eller hot om våld. Varje gång makten har skiftat så har det varit en gevärspipa involverad, i enlighet med Maos teori. Så skänk en tanke till hur illa det hade kunnat gå i Egypten, om våldet hade stått på Mubaraks sida. Skänk så även en tanke till folket i de länder där diktatorerna styr militären. Skänk så sist en tanke till din egen framtid, eller nästa generations, och vem det är som tänker hålla i våldets koppel i ditt hemland.

Rädsla / Förberedelse

Förord / Varning : Den första paragrafen av detta inlägget kommer att innefatta angrepp på "den svenska mentaliteten", radhusidiotin och förmodligen dig eller flera av dina nära och kära. Läs endast vidare om du har lust att tänka på vad du läser, och använda nyfunnen kunskap till självkritik och förståelse.

Som så ofta är fallet har dagens inlägg inspirerats av ett samtal med ett av mina landsmän. Jag har skrivit inlägg förr gällande att blunda för verkligheten, men inte riktigt insett vidden av den ofattbara strutsmentalitet som genomsyrar det svenska samhället. Jag fick idag höra att det är bättre att vara fullständigt oförberedd på en negativ händelse än att vara rädd. Hur kan det någonsin vara bättre att möta motgångar med förvirring och chock än med lugn och en plan? Jag kan inte greppa att människor - tänkande, självmedvetna varelser - kan föredra ett obildat mörker före att acceptera att något otrevligt kan inträffa. Och jag pratar inte om att SÄPO skulle vilja förgifta oss med fluor eller att amerikanska FBI skulle dölja rymdskepp i ökenhangarer. Jag pratar om relativt vardagliga risker, såsom att bli misshandlad eller bli utsatt för inbrott. Mentaliteten har sträckt sig till sådana vidder att många svenskar inte ens kallar det att "bli utsatt". Istället har man "råkat bli av med" sin cykel eller "haft inbrott". Det är som att gemene man väntar sig att bli och förbli ett offer.

Det här är för dig som känner igen sig i offermentaliteten. Man råkar inte bli av med en cykel. En annan människa har valt att bryta mot samhällets regler, samhällets lagar, sund etik och moral och mot vår tillit till våra medmänniskor. En annan människa har utsatt dig för ett brott, med vilje. Någon ville att du skulle lida, hellre än att ta itu med sina problem.

Eftersom jag växte upp i Sverige vet jag inte riktigt hur min egna vilja att vara förberedd på eventualiteter uppkom. Eventuellt hade jag inte den viljan som ung, utan lärde mig den. En tänkbar skurk i dramat är väl i så fall min utbildning till pilot. Jag lärde mig att ha en plan för eventualiteter som jag hoppades aldrig uppleva. För det är korkat att försöka komma på en när det redan har inträffat... Under mina år i flygbranschen upplevde jag ett motorhaveri där flygplanets enda motor stannade totalt, och ett där motorn fortsatte att gå men inte längre orkade hålla flygplanet i planflykt. Bägge fall slutade alltså i en nödlandning, och i bägge fall gjordes den på en flygplats. Jag har aldrig någonsin varit rädd för ett motorhaveri. Jag har bara varit medveten om att det kan hända mig, och haft en plan för hur jag skulle hantera det, om det hände.

Så vad kan hända i Sverige? Jag tänker använda exemplet misshandel, eftersom det är ganska vanligt. Män över 18 i Sverige blir misshandlade ibland. Om vi är väldigt konservativa, så tittar vi uteslutande på anmälda brott (hur många oanmälda misshandelsfall sker varje lördagkväll utanför krogar?) där en man över 18 år blivit misshandlad utomhus av en fullständigt obekant man... Vi sållar alltså borta oanmälda fall, fall där offret var bekant med förövaren, brott mot kvinnor, brott som skett inomhus, och så vidare. Med dessa konservativa glasögon ser vi 27818 fall under 2009. Det är alltså över 76 fall om dagen.

Jag har länge varit en förespråkare för rätten till självförsvar, och användandet av pepparsprej till detta ändamål. Men enligt mina vänner är jag alltså paranoid och rädd för att jag bär pepparsprej. Trots att män i min ålder som vistas utomhus i lilla Sverige råkar ut för misshandel 76 gånger varje dag, är jag på något sätt konstig som tror att jag en dag skulle kunna vara ett av de potentiella offren. Men jag är inte rädd för att bli misshandlad, trots att jag faktiskt blivit misshandlad. Jag har aldrig känt någon krypande paranoia eller skräck över att vistas utomhus. Men det ändrar inte på det faktum att jag vet att jag kan bli misshandlad. Och om det händer, så sprutar jag hellre lite peppargoja i ansiktet på förövaren som vill mig illa, som valt att bryta mot lagen och sund moral, än att hoppas att en polis råkar stå inom en armlängds avstånd när det händer. Att ta ansvar för sig själv är inte sjukt, och att förbereda sig inför saker som kanske aldrig händer är inte att vara rädd. Utom i Sverige, där mentaliteten som får mig att verka konstig går att beskriva som följer:

Folk som köper brandförsäkring, brandlarm eller en kökssläckare är paranoida och lever sina liv i konstant skräck för en brand. Konstiga människor.

Källa för misshandelsstatistik: BRÅ Kriminalstatistik 2009

Folket och dess försvar

1873 beslutade Riksdagen att byta ut det dåvarande Indelningsverket mot något som liknade den allmänna värnplikten i Sverige. Sedan 80-talet har Försvarsmakten sakta rustats ned, och igår, den 1e Juli 2010, avskaffades den allmänna värnplikten. Så vad har då detta att göra med frihet och demokrati?

En gång i tiden såg den allmänna värnplikten till att en majoritet av arbetsföra män hade någon slags militär utbildning. Så gott som alla visste hur man brukade minst en typ av skjutvapen, och hade någon slags förståelse för taktik och handhavande i fält. Utöver detta hade de flesta även lärt sig hur man klarar sig under förhållanden utanför det normala. Den allmänna värnplikten såg även till att staten, i händelse av ofred, kunde genomföra en relativt snabb mobilisering.

En av effekterna detta hade var att förhindra staten, eller Försvarsmakten (eller delar därav) att utöva förtryck. En general (för att använda ett central- och sydamerikanskt exempel) kan inte hoppas använda sina begränsade trupper för att kontrollera en avsevärt större befolkning genom hot om våld, om den befolkningen är kapabel av såväl försvar som angrepp.

Vi kan peka på ett glänsande exempel till land med frivilligt system, USA. Det är en stor nation som i många år fört krig utanför sina egna gränser med en helt frivillig yrkesmilitär. Men i USA återfinns andra metoder för att trygga medborgarnas rättigheter gentemot statligt förtryck, nämligen den uttryckliga rätten för alla ostraffade, sunda medborgare att inneha vapen. Denna modell saknas i Sverige och det lämnar vår framtid mer sårbar än någonsin.

I dagsläget har det såklart knappt någon effekt. Men med åren kommer snart alla "normala civilister" med träning inom såväl vapen som taktiskt förfarande att ha försvunnit. Försvarsmakten kommer att bestå av en sluten grupp människor, och de flesta medborgare kommer inte att ha varken insyn i eller ens grundläggande förståelse för hur den gruppen fungerar.

Att ha ett försvar som består av frivilliga lönetagande yrkesfolk har fördelar. Men är separationen mellan medborgaren och landets väpnade styrkor verkligen förenligt med folkets fortsatt garanterade frihet? Den som lever får se.

Är det så farligt där?

Som man kanske kunde förstå av mitt förra inlägg, Att träna på att döda, inspireras mina resonemang ofta av debatter med vänner. Inget leder en till att studera, raffinera och finslipa sina tankegångar bättre än att tvingas försvara dem inför folk som inte håller med.

En helg, ganska nyligen, satt jag i en soffa och pratade med en gammal vän över MSN. Jag berättade, av en händelse, om några av sakerna jag hade nära mig som skulle kunna vara användbara i händelse av allehanda otrevligheter. Bland dessa saker fanns skyddsmasker, med nya filter, till alla i byggnaden. De hade kostat $7 stycket. Min vän förstod inte alls vad de skulle vara bra till. Jag var inte i Sverige när diskussionen ägde rum, och min vän påpekade därför att säkerhetsläget säkert var annorlunda där jag var. För i Sverige, där är man bara konstig om man slösar bort 56 stycken surt förvärvade kronor på något så slösaktigt som en skyddsmask.

Jag visste inte vilket jag skulle bli upprörd över först. Först och främst vill jag undra vad 56 kronor egentligen betyder i budgeten för en svensk i medelklassen. Jag vill nog tro att om jag skippar en stor stark nästa gång jag är på krogen, och skippar en BigMac som fyllekäk, så har jag sparat in 56 kronor utan vidare. Således känner jag att även om jag aldrig i mitt liv behöver en skyddsmask, så är det så urbota billigt att jag inte bryr mig. Låt den ligga om den inte behövs.

Min andra poäng, och det är den jag känner är viktig i sammanhanget, är att säkerhetsläget är inget man kan skåda speciellt långt in i framtiden. Visst kan man, speciellt med facit i hand, se tecken på att vissa områden förvandlas till krishärdar. Men är det samma sak som att veta? Den moderna världen är full av exempel på städer som gick plötsligt från trygghet till kaos. Ponera att du sitter på ett café i Paris, sommaren 1939. Visst har det hänt spännande saker i Östeuropa. Visst har Frankrike byggt en försvarslinje längs den tyska gränsen. Men om du hade berättat för cafévärden att inom bara ett år kommer det franska vägnätet att belastas med fem miljoner flyktingar, medan nazifanor vajar över kärlekens stad... då hade den cafévärden antingen skrattat eller slängt ut dig.

Men låt oss se till ett modernare exempel. 1984 hölls de Olympiska Vinterspelen i Jugoslavien, närmare bestämt Sarajevo. För första gången hölls Vinterspelen i ett kommunistland, och det skulle uppvisas hur framåtskridande saker och ting kunde vara. En icke-vit afrikan från Senegal deltog i skidtävlingar, och slalom för handikappade var uppvisningssport för första gången. Sarajevo visades upp som visionen av en kulturellt bred, politiskt enad storstad. Ingen där hade väl behövt en skyddsmask i hemmet? Men idag, med facit i hand, så betyder namnet Sarajevo något annat. För om vi spolar fram tio år, till 1994, så är staden belägrad, militärt. En marknad blir beskjuten av artilleri, och landet Jugoslavien har inte existerat på snart två år. Vi pratar inte om en obskyr by i ett mystiskt land i en tid som bara finns kvar i böcker. Vi pratar om en statshuvudstad i Europa, i en tid då det fanns över 150,000 mobiltelefoner i Sverige. Föreställ dig ett Stockholm om tio år. Föreställ dig att landet Sverige inte har existerat på snart två år, och riksdagshuset brinner efter att ha blivit beskjutet av stridsvagnar. Fundera på det, och fundera sen över vad du vet nu, som ingen visste i Sarajevo 1984.

Att träna på att döda

Jag har en vän som gärna debatterar livligt med mig om det trygga samhället. Hon ifrågasätter gärna varför någon, utom polisen, skulle vilja vara beväpnad. "Det är väl ingen som vill döda dig?" säger hon. Hur som helst så såg hon häromdagen en bild på mig då jag övade skytte med såväl karbin som pistol. När hon såg bilderna blev hon nästan arg, och frågade varför jag tränade på att döda någon.

Jag blev ganska ställd av frågan, faktiskt. Jag vill ju inte döda någon. Men det är en viktig poäng hon tar upp. Det är nämligen så det ser ut. Jag håller ju i ett skjutvapen, riktar det mot en måltavla som skall vara en grov representation av en kroppshydda och skjuter. Men för mig handlar det aldrig om att döda. Det må verka som en semantisk skillnad, men för mig handlar det om att stoppa.

För jag vill inte döda någon. Men om jag inte har andra alternativ än att skjuta för att stoppa en person från att göra mig eller min familj illa, då skjuter jag tills dess att förövaren slutar. Förhoppningsvis slutar väl förövaren när han inser att jag är beredd att försvara mig. Fortsätter personen trots hot om våld, då kommer skottet. Och om förövaren avlider till följd av de skador som jag varit tvungen att åsamka, då är det en beklaglig följd.

Man kan jämföra det med kampsport för självförsvar, men ett steg upp i teknologin. Det krävs många år av träning för att bli så skicklig inom en traditionell kampsport, eller ett självförsvarssystem, att ens storlek och position inte spelar någon roll. Men med ett skjutvapen spelar det ingen roll om min fot är bruten, eller om förövaren även han är skicklig på att slåss. För kulor bryr sig inte om vem som skjuter, eller vem som blir skjuten. En kvinna på 50kg spelar, efter några dagars träning, på samma spelplan som en 100kg tung karl. Likheten med andra system för självförsvar är dock att de alltid går ut på den grundläggande mänskliga rättigheten vars namn det bär, självförsvar.

Att skydda sig själv från oförrätt är inget man bör överlåta åt ett telefonnummer och en avlägsen myndighet. Det bör, i alla fria stater, vara en självklarhet att man har rätt att avvärja hot. Det är väl därför vi låter polisen bära skjutvapen? Inte för att hota folk, inte för att döda, utan för att skydda sig själva och andra. Så, om vi som folk anser att polisen har behov av en pistol för att skydda sig själv från våldsverkare, vad är det som gör att vi andra inte har det behovet?

Ett argument är att polisen, till skillnad från övrig befolkning, har en plikt att ingripa. Vi andra borde helt enkelt fly om någon beter sig illa. Detta är ett argument med merit, men det är inte utan fel. Dels kan man väl argumentera att alla medborgare har en plikt att ingripa mot våldsverkare och så vidare, men jag är villig att lämna det motargumentet utanför just här. För när man säger att folk borde fly, så förutsätter man att de kan fly.

Nästan varje självförsvarskurs i världen förespråkar att fly. Om någon håller upp en kniv mot mig och kräver mig på min plånbok, så ska jag säga att då jävlar, då sätter jag hårt mot hårt. Och med hårt menar jag min plånbok, mot förövarens hårda hand. För det finns inget i min plånbok som är värt ett människoliv. Kruxet ligger i vad som följer därefter. Kan jag fly? Om jag har ryggen mot väggen, och personen inte nöjer sig med det jag har, vad skall jag göra då?

Ska jag hoppas att någon välvillig människa sett vad som pågår och ringt polisen? Ska jag hoppas att de kommer fram i tid? Kanske jag skall acceptera mitt öde och låta polisen sköta rånmordsutredningen i efterhand? Nej tack. Hellre försvarar jag mig, och använder de färdigheter jag lärt mig för att stoppa det som händer. Jag hoppas att det aldrig händer, och att jag aldrig tvingas ta ett liv, men tills vidare tänker jag fortsätta att träna på att stoppa.

Att lita på andra - Del 2

Ta en stund och fundera över vilka människor som styr Sverige, som representanter för dig och dina grannar. Börja i din egna kommun. Hur styrs din kommun, och av vem? Jobba dig sedan uppåt i tankarna till Statsministern...

Om vi börjar i kommunen... hur många människor jobbar med att bestämma över din kommun? Hur många av dem har du valt? Hur många av de människornas fortsatta arbete på dessa poster är beroende av ditt godkännande? Om du ogillar deras sätt att styra din kommun, har du några egentliga alternativ i valtider?

Många människor blir väldigt fundersamma när jag ställer de här frågorna. För Sverige är ju en demokrati, där folket styr. Vi väljer representanter som sen styr på det sätt vi valt. Eller? Jag vill påstå att det moderna demokratiska systemet i Sverige är hopplöst stagnerat. När man tar sig tid att blicka in i härvan så inser man hur lite folket egentligen styr. Politikerna vi röstar på är ofta "minst sämst" av alternativen. De är heltidspolitiker, folk som jobbar, eller redan har jobbat, sig upp genom partiets hierarki. En splittring mellan väljarna och de valda har blivit så bred att man i dagsläget enkelt kan jämföra makteliten i den svenska politiken med forntidens adel.

Hur stor är egentligen skillnaden? Hur många politiker har i dagsläget folkets väl i hjärtat, och folkets godkännande som ständig ribba att leva upp till? Nej, de flesta "viktiga" människorna i Sverige sitter på poster de blivit tilldelade. Inte för att de talar för folket, utan för att de är populära i partiet. För att de är gifta med rätt person. För att de rör sig i rätt nätverk.

Förr i världen var inte den adliga överheten rädd för folket. De kunde begå misstag eller misstag och ändå sitta tryggt på sin tron. Hur många politiska figurer kan du minnas som efter misstag försvunnit ur det allmänna livet? Kommentera gärna med en namnlista, om du har en...

Att lita på andra - Del 1

Mycket i våra liv defineras av dem vi litar på, och vilka vi är rädda för. När vi människor var ett ungt släkte på planeten så samlade vi oss i små familjegrupper. Även om familjedynamiken kan vara komplicerad och svår, så gav det oss ändå en slags grundsortering för vilka i vår omgivning vi kunde lita på. Territoriala dispyter förekom säkert, men människor var få och världen stor. Senare började vi dock bli bofasta, och bruka jorden. Våra små grupper blev till byar, och våra territorium växte. Plötsligt var familjepatriarken kanske inte längre ansvarig för fem, tio andra, utan hundra. Män med makt började utöka den makten, och snart hade krigsherren dykt upp.

Så gott som alla samhällen i världen har vid något tillfälle i historien varit toppstyrda av krigsherrar, kungar och kejsare. Människor har i sådana samhällen levt och dött på deras nåder, i rädsla och otrygghet. Nog hade man väl emellanåt en rättvis och välvillig konung som gjorde gott, men sådana varar aldrig för evigt... Den vanlige medborgaren, den dödlige, kunde behöva leva i skräck för sin överhet. Den överheten hade ofta ingen vidare insikt i den övriga befolkningens liv. De levde ju i en egen värld, en annan värld. En värld där pöbelns liv var en resurs att förbruka.

Sedan lovades man en ny metod. En metod där folket själva valde vilka som skulle styra över dem. En metod där de styrande skulle vara rädda för folket, inte tvärtom. Demokratin. Ett system där vi inte behövde oroa oss för vad våra ledare skulle utsätta oss för. Om vi inte gillar styret kan vi ju byta ut det. Men har det systemet några tänder i dagens Sverige? Kan vi lita på de människor vi valt, och har vi ens egentligen valt dem? Läs mer i Del 2...

Nöden har ingen lag

Det sunda förnuftet har nog sedan länge lämnat rättsväsendet i de industrialiserade länderna. Det kanske är nödvändigt, för att se till att det är opartiskt. En blind tilltro till lagens ord, lagens exakta ord, hindrar lagens tjänare från att göra en tjänst här, eller dra till lite extra där. Men ibland, kanske allt för ofta, så får denna skygglappsförsedda dyrkan av bokstäver bli en ersättare för rättvisa. För det är väl rättvisa vi försöker uppnå?

I Aftonbladet, i höstas, kunde vi läsa en artikel om Per-Anders Pettersson. Herr Pettersson bodde i den lilla orten Nås, med dess 450 andra invånare. En vacker kväll i 2006 hade han och en vän hade hört rykte om att en besökare i byn var påverkad, förvirrad och aggressiv. När de såg en bil stå vid vägkanten med varningsblinkers påslagna anade de oråd direkt. Bilens förare skrek så högt hon kunde och slog på tutan, och herr Pettersson beslöt sig för att ingripa. Eftersom han inte visste vad som försiggick beväpnade han sig med en domkraft från sin bil.

För kvinnan i bilen var det nog tur att herr Pettersson beslöt sig för att hjälpa till. Hon hade ingen möjlighet att försvara sig själv mot den vansinnige mannen som höll på att strypa henne. Sannolikt hade hon dött om han hade kört vidare, eller väntat på polisen. Förövaren fick motta ett slag över axeln med domkraften. Enligt herr Pettersson hade slaget ingen effekt. Slag nummer två däremot, tog i tinningen. Förövaren gick ner på backen och blödde från huvudet. Herr Pettersson, i dagens andra utspel av medmänsklighet och personligt ansvar, blev orolig att mannen han slagit var allvarligt skadad. Tydligen nöjer sig inte herr Pettersson med att rädda bara ett liv om dagen, så han lägger förband och försöker stoppa blödningen i väntan på att myndigheterna ska anlända.

Jag har många gånger i Sverige blivit upprörd på gränsen till vansinne av bristen på civilkurage. Hur medborgare, medmänniskor, kan stå och se på när deras bröder och systrar far illa, utan att vilja röra vid det. I många fall ringer de inte ens 112, utan hoppas helt enkelt att någon annan gör det. Men inte Pettersson, han såg ett ansvar och en plikt i att hjälpa en nödställd.

I SvD kommenterar en lektor i straffrätt hur udda det är att Per-Anders Pettersson nu, istället för ett tack från samhället, får spendera ett år av sitt liv bakom lås och bom. Han är nämligen dömd för grov misshandel mot mannen som han stoppade från att mörda en kvinna i Nås. Han skall även betala 50.000 kronor i skadestånd. Den påverkade galningen fick villkorlig dom, och 8.000 kronor i skadestånd. Jo, det är ju så det ska gå till...

I svensk lag så finns ett begrepp som kallas nödvärn. Det förklaras att man har rätt att skydda sig själv och andra från våld, och att man har rätt att bruka våld i det syftet. Det förklaras även att man bara har rätt att bruka den mängd våld som krävs för att möta situationen. Fråga dig själv hur bra du är på att utmäta slag. Hur hårt ska du slå nästa gång du försöker skydda någon från att bli mördad? Du bör kunna dra av dina enorma erfarenheter inom området. Inte? Om du är som de flesta svenskar så har du nog aldrig slagit någon med en domkraft, och har så alltså ingen aning om effekterna och deras relation till hur mycket du tar i. Försöker du dessutom slå bort någon som håller på att strypa en av dina medmänniskor så är kanske exakt placering av slaget förenat med en del svårighet. Så vad är alternativen för svenskar som inte vill sitta och se på när någon blir strypt till döds? Försiktighet i en omöjligt svår och oförutsägbar situation, bli en martyr när du slår för löst och själv blir dödad, eller börja öva på att vara en sympatisk cellkamrat. Jag har hört att Per-Anders Pettersson kan behöva en.

En blogg om Frihet och Demokrati

"Democracy is two wolves and a sheep voting on what's for dinner. Liberty is a well armed sheep contesting the vote."

Här kommer jag att skriva saker som kommer att vara kontroversiella. Vissa människor kommer att hålla med mig, vissa människor kommer att tycka att jag är en idiot. Jag välkomnar bägge läger.

Som förord till allt som skrivs här vill jag beskriva mig själv i korta lag. Jag är en fri människa. Jag tar ansvar för mig själv och min familj. Jag försöker alltid att hjälpa till, där jag kan. Jag försöker alltid att leva och låta leva. Så länge ingen far illa av det försöker jag att införa så få restriktioner som möjligt på mina medmänniskor.

---

En av de stora ämnena som kommer att behandlas i den här bloggen kan anses ganska central till Frihet och Demokrati, nämligen rättigheter och privilegium. Rättigheter, för mig, är sådant som naturen (eller Gud, om man är så lagd) tilldelat oss alla. Vi har rätt att vara fria, att söka lycka, att säga vad vi tycker. Vi har rätt att försvara oss från ondska. Vissa stater världen om har valt att säkra dessa rätter genom att skriva in dem i dokument och grundlagar.

Det är viktigt, i min mening, att förstå skillnaden mellan rätten och dokumentet. Ingen regering kan tilldela en fri människa rätten till religion, åsikt eller tal. Om vi tillåter en regering att tilldela den rätten, då tillåter vi även dem att ta rätten ifrån oss. Sådana rättigheter är grundläggande för vår existens, och skall anses självklara. En regering kan endast sätta i skrift att den håller med. Där har vi skillnaden från ett privilegium. Ett privilegium är vad en regering kan tilldela en fri människa. I min mening skall sådana begränsas, då en regering inte skall tala om för fria människor vad de får och inte får göra, så länge ingen far illa av det.

Ja, det är där jag drar gränsen. När någon far illa (och nu pratar jag om "riktig" illa, inte gnäll och intolerans) så står nämligen två fria människors rättigheter emot varandra. För att sätta standarden i mina uttalanden, så bör man inte slå en annan människa annat än i självförsvar. Det är att göra den personen illa. Folk som blir upprörda av att någon uttrycker sina åsikter eller ligger naken på stranden har inte blivit missbehandlade, de behöver öva på toleransen.

---

Ett ämne jag anser helt centralt till det jag skrivit ovan, och som är hett världen om just nu, är självförsvar. Alla fria människor har rätt att försvara sig från de som vill dem illa. Alla fria människor har rätt (vissa säger även medmänsklig plikt) att försvara varandra. I många samhällen har man sedan länge beslutat betala en grupp människor för att ägna detta sin fulla uppmärksamhet. I min mening är detta en genialisk idé, men på många håll i världen har man för långa tyglar på dessa människor.

"Power corrupts, and absolute power corrupts absolutely."

Det är en sorglig del i mänsklig natur att de som har makt över andra lockas att missbruka den makten. I många samhällen luras vi ändå att överlåta kontrollen över våra öden till dessa människor. Polis och militär ersätter den trygghet som kommer ur ett personligt ansvar för att inte bli ett offer för andra människors våld och illvilja. Ställ dig själv frågan, vad är polisens jobb? Är det att skydda dig, personligen, från brott? Hur ofta är det en polisrepresentant inom en armlängds avstånd, som faktiskt kan skydda dig, personligen, från brott? Min syn är att polisens jobb är synnerligen reaktivt. De utreder brott som redan utförts. De hjälper folk som redan är offer. De ser till att folk som begått brott blir straffade. De reagerar på saker som redan hänt. Är du intresserad av att hindra brott mot dig och din familj, att skydda dig själv från att bli ett offer, då är polisen tyvärr otillräcklig.

Jag har en enormt respekt för de människor som spenderar sina arbetsdagar med att göra samhället tryggare, men inte en gnutta tolerans för de som inte agerar inom lagens ramar. När en myndighetsperson går över gränsen, oavsett anledning, då har ett förtroende raserats. Ja, de måste hållas till en högre standard än alla andra, eftersom vi ger dem mer makt än alla andra. Om de har fallit offer för maktens frestelser, så måste makten bort.

---

Ja, där har vi introduktionen. Många exempel jag kommer att ta upp i den här bloggen kommer att vara från USA och gälla amerikanska lagar, av två skäl. Dels är USA ett mycket intressant land ur frihetssynpunkt, på grund av sin ganska unika och nymodiga grundlag. Sedan är USA även mycket intressant på grund av relationen där mellan självförsvar och polis. Jag kommer även att skriva enkla och korta recensioner och tips på tillvägagångssätt och utrustning inom områdena självförsvar och förberedelse inför katastrofer.