Demokrati på nytt - Del 2

Igår talade jag kort om att människor vällt tillbaka till sina hemländer för att delta i revolutioner. Hela arabvärlden har skakats om, på både gott och ont. I Syrien och Libyen rasar kampen för fullt, men i Tunisien har man kommit längre. Omröstningar är på gång för ett råd som skall skriva en ny grundlag.

Folket som reser till Tunisien just nu har något gemensamt. De anser att landets framtid, deras framtid, är för viktig för att överlåtas åt andra. Att bevara "revolutionens värderingar" talas det om. Det är härligt att se människor, gamla som unga, ta ansvar för sin egna framtid. Men vet de egentligen vilka värderingar de pratar om, eller hur man bevarar dem?

Många siktar in sig väldigt kortsiktigt på de saker som varit jobbiga för dem nyligen. Hämnd mot ett dominant politiskt parti, skattelättnader och avskaffandet av "förtryckets maskineri". Hemlig polis eller paramilitära styrkor läggs ned och tortyrkammare röjs bort. Hela processen må vara en slags katarsis för befolkningen, men den garanterar på intet sätt befrielse från att återgå till samma situation.

Historien är full av exempel på revolutioner som slutat väl, men även revolutioner som slutat illa. USA och Frankrike slog sig fria från förtryckande överhet och bildade framgångsrika stater där förtrycket till stor grad hölls undan mycket länge. Hade proletariatet verkligen tänkt sig att byta Tsaren mot Partisekreteraren i Ryssland? Jag tror inte det...

Det räcker inte att stryka ut det nuvarande förtrycket. Det räcker inte heller att illegalisera det politiska partiet som varit vid makten. Man måste säkerställa att folket alltid har makten över regeringen, istället för tvärtom. Man måste lagstadga begränsningar för maktens utövande. Att slänga ut den hemliga polisen tjänar inget till om "revolutionsgardet" har rätt att beslagta folkets egendom, eller spärra in folk utan anledning för att skydda den nya staten.

Demokrati på nytt - Del 1

Det har varit en spännande tid i Nordafrika det senaste. I ett flertal länder har folket skakat av sig statligt förtryck och infört sitt eget styre. Folk som sedan decennier levt ute i världen, för att undvika förtrycket, har återvänt till sina hemstäder. I deras egna ord är deras framtid, och deras revolution, för viktig för att lämnas i andras händer.

Det är väldigt befriande att se ett folk bryta sig ut för egen hand från en sådan situation. Det ger mig hopp för mänskligheten att se folk ta ansvar för sin omgivning. Hopp och välvilja är dock inte tillräckligt... Idag tänker jag tala om vad som behövdes, och fortfarande behövs, för demokratins skapande. Imorgon kommer del 2, som kommer att handla om vad som behövs för att bevara demokratin där den väl etablerats.

I vissa fall har revolutionerna 2010-2011 varit relativt fredliga från demonstranternas sida. I Tunisien t.ex skedde naturligtvis våld, men det uppstod aldrig någon större väpnad konflikt mellan statliga styrkor och det demonstrerande folket. I Egypten var läget upplagt för väpnad konflikt, men det undveks av att militären beslöt sig falla in på folkets sida. I Libyen har det gått värre. Staten har hyrt in legosoldater för att undvika Egyptens "problem", och demonstranterna har varit tvugna att bilda en slags egen militär för att kämpa för sin frihet. Som jag nämnde i mitt förra inlägg handlar alltså maktkampen oftast om kontroll över väpnade styrkor. Så, hur hade det gått i Tunisien om militären hade satts in i stor skala mot demonstranterna?

I Syrien har staten mördat medborgare, slängt ut journalister och belägrat städer. Man har förvisso gjort vissa "eftergifter", så som att häva ett undantagstillstånd som infördes 1963. I verkligheten begår dock fortfarande staten övergrepp mot folket, trots att det inte längre är lagligt.

Jag fann det mycket intressant att följa rebellernas kamp i Libyen, då det är den enda traditionella väpnade revolutionen på ganska länge. Jag fann det även mycket intressant att se vilka människor som stödde rebellernas väpnade kamp, och ville se dem understödda med pengar, vapen och militära tjänster från diverse västländer. Storbritannien, t.ex, gav sig in i debatten om att vissa FN-beslut "hindrade" rebellerna från att förses med vapen. Är det inte lite konstigt att en stat som så envetet sökt avväpna sin egna befolkning plötsligt säger att folket borde ha vapen, så att de kan avväpna sin stat? Varför är folket i Libyen annorlunda från folket i Storbritannien? De vill ju exakt samma saker.

I summering. En demokrati kan bara finnas sida vid sida av en väpnad makt om den väpnade makten tillåter det. Har man inget att hota den väpnade makten med, så har man ingen demokrati. Imorgon, vad händer efter en revolution?