WROL - Livet utan lagar

I survivalist-kretsar finns termen WROL, "Without Rule Of Law", för att hänvisa till situationer där lag och ordning helt enkelt upphört. Jag talar ofta om att ta ansvar för sin egna framtid, eftersom jag vet att alla platser i världen vid något tillfälle har befunnit sig i en sådan situation. Och den som glömmer vår historia är dömd att upprepa den.

Ofta när jag talar om WROL-situationer så verkar det som att mina lyssnare föreställer sig någon slags global kollaps där alla har dött och man är ensam kvar. Men det krävs faktiskt inte något så drastiskt för att skapa situationen. WROL innebär bara att polis och övriga myndigheter inte längre kan säkra ordningen. Fundera över hur många poliser din hemstad har. Om folk blev desperata och började plundra butiker i jakt på dricksvatten eller mat, hur stort område tror du att de hade kunnat säkra? Tänk nu även på att när det varit stora kravaller i svenska städer så har man historiskt sett tagit hjälp från poliser i hela landet, som fått resa dit och hjälpa till. Men ponera att deras städer kanske har liknande problem, eller vägarna dit är ofarbara pga översvämning eller snö?

Svaret brukar bli ett skrämmande litet område, om de ens är förmögna att säkra området runt sina egna stationer.

Chile drabbades nyligen av sin näst största jordbävning i modern tid. De räknar med att antalet döda kan uppnå 1400, och de flesta i det svårast drabbade området står utan vatten och el.

I detta hårt slagna område ligger Concepcion, en universitetsstad med 300.000 invånare. En stad med gedigna rötter i området, grundad på 1550-talet, men tydligt modern. Staden har blivit ett slags centrum för rockmusik i Chile, det finns flera professionella fotbollslag, biogasbussar... det är en stad i tiden. Concepcion är inte en by i tredje världen, du hade kunna bo där. Men staden är inte heller ovan vid jordbävningar. I sin tidiga historia raserades staden inte mindre än fem gånger av jordskred och tsunamis. Till slut flyttades staden till sin nya, mindre utsatta plats.

I dagsläget råder utegångsförbud i Concepcion. Militären försöker bäst de kan att patrullera gatorna om natten, men det är otillräckligt. Människorna är törstiga och hungriga, och har tagit sig till att plundra allt de kan. Grupptryck är en farlig sak, och folk stjäl saker de inte alls har användning för. I ett stort shoppingcenter har polisen intagit den översta våningen, där de försöker skingra plundrande massor med tårgasgranater. Men det hjälper inte. Varje person de jagar bort ersätts av en flock andra. Även de vanligtvis lugna och sansade människorna tvingas tigga eller stjäla mat. De hade bara nog för en dag eller två hemma, och kreditkorten har slutat fungera i brist på el och förbindelser. Och situationen är som en adrenalinpump. Jag har sett det på bild och med egna ögon, hur det meningslösa sabotaget och stölden blir som ett massans narkotika. Vanligtvis sansade, bildade människor som tömmer butiker på saker de inte har någon nytta av, bara för sakens skull. Skyltfönster som krossas trots att de inte behöver något från butiken. Någon försöker välta en telefonkiosk.

Om du är en av de många som tror att en komet måste kollidera med jorden för att ditt samhälle skall sluta fungera normalt, eller att polis och brandkår alltid kommer att vara där för att stoppa våldet... Jag vill att du läser om texten ovan, och byter ut namnet Concepcion mot Göteborg, Stockholm, Vinslöv eller var du nu bor. Inse att det här kan drabba dig. Ha mat hemma, ha vatten hemma, ha kontanter hemma. Och var beredd på att det inte hjälper att ringa 112 när plundrarna ska ha allt ur din butik.

Nöden har ingen lag

Det sunda förnuftet har nog sedan länge lämnat rättsväsendet i de industrialiserade länderna. Det kanske är nödvändigt, för att se till att det är opartiskt. En blind tilltro till lagens ord, lagens exakta ord, hindrar lagens tjänare från att göra en tjänst här, eller dra till lite extra där. Men ibland, kanske allt för ofta, så får denna skygglappsförsedda dyrkan av bokstäver bli en ersättare för rättvisa. För det är väl rättvisa vi försöker uppnå?

I Aftonbladet, i höstas, kunde vi läsa en artikel om Per-Anders Pettersson. Herr Pettersson bodde i den lilla orten Nås, med dess 450 andra invånare. En vacker kväll i 2006 hade han och en vän hade hört rykte om att en besökare i byn var påverkad, förvirrad och aggressiv. När de såg en bil stå vid vägkanten med varningsblinkers påslagna anade de oråd direkt. Bilens förare skrek så högt hon kunde och slog på tutan, och herr Pettersson beslöt sig för att ingripa. Eftersom han inte visste vad som försiggick beväpnade han sig med en domkraft från sin bil.

För kvinnan i bilen var det nog tur att herr Pettersson beslöt sig för att hjälpa till. Hon hade ingen möjlighet att försvara sig själv mot den vansinnige mannen som höll på att strypa henne. Sannolikt hade hon dött om han hade kört vidare, eller väntat på polisen. Förövaren fick motta ett slag över axeln med domkraften. Enligt herr Pettersson hade slaget ingen effekt. Slag nummer två däremot, tog i tinningen. Förövaren gick ner på backen och blödde från huvudet. Herr Pettersson, i dagens andra utspel av medmänsklighet och personligt ansvar, blev orolig att mannen han slagit var allvarligt skadad. Tydligen nöjer sig inte herr Pettersson med att rädda bara ett liv om dagen, så han lägger förband och försöker stoppa blödningen i väntan på att myndigheterna ska anlända.

Jag har många gånger i Sverige blivit upprörd på gränsen till vansinne av bristen på civilkurage. Hur medborgare, medmänniskor, kan stå och se på när deras bröder och systrar far illa, utan att vilja röra vid det. I många fall ringer de inte ens 112, utan hoppas helt enkelt att någon annan gör det. Men inte Pettersson, han såg ett ansvar och en plikt i att hjälpa en nödställd.

I SvD kommenterar en lektor i straffrätt hur udda det är att Per-Anders Pettersson nu, istället för ett tack från samhället, får spendera ett år av sitt liv bakom lås och bom. Han är nämligen dömd för grov misshandel mot mannen som han stoppade från att mörda en kvinna i Nås. Han skall även betala 50.000 kronor i skadestånd. Den påverkade galningen fick villkorlig dom, och 8.000 kronor i skadestånd. Jo, det är ju så det ska gå till...

I svensk lag så finns ett begrepp som kallas nödvärn. Det förklaras att man har rätt att skydda sig själv och andra från våld, och att man har rätt att bruka våld i det syftet. Det förklaras även att man bara har rätt att bruka den mängd våld som krävs för att möta situationen. Fråga dig själv hur bra du är på att utmäta slag. Hur hårt ska du slå nästa gång du försöker skydda någon från att bli mördad? Du bör kunna dra av dina enorma erfarenheter inom området. Inte? Om du är som de flesta svenskar så har du nog aldrig slagit någon med en domkraft, och har så alltså ingen aning om effekterna och deras relation till hur mycket du tar i. Försöker du dessutom slå bort någon som håller på att strypa en av dina medmänniskor så är kanske exakt placering av slaget förenat med en del svårighet. Så vad är alternativen för svenskar som inte vill sitta och se på när någon blir strypt till döds? Försiktighet i en omöjligt svår och oförutsägbar situation, bli en martyr när du slår för löst och själv blir dödad, eller börja öva på att vara en sympatisk cellkamrat. Jag har hört att Per-Anders Pettersson kan behöva en.

Kunskap är makt

"Scientia potentia est", kunskap är makt, sade Francis Bacon på 1500-talet. För de flesta är detta en påminnelse om att vi bör utöka vårt kunskapsförråd. För mig är det något jag funderar på varje gång någon försöker införskaffa kunskap om mig. Låter jag tillräckligt paranoid? Mer och mer har detta dock blivit vardagsmat för människor i den uppkopplade världen. Ger du ut din mejladress till företag så får du ovälkomna mejl i inkorgen rätt kvickt. Identitetstjuvar världen om använder folks personliga information för att öppna bankkonton, köpa på faktura, t.om köpa hus.

Men myndigheter ger vi glatt varje gnutta information om oss själva, trygga i vetskapen om att storebror vill oss väl. För det vill de väl? De flesta svenskar skulle nog inte tänka två gånger om att lämna legitimation till en polisman. Har du någonsin funderat på vad den polismannen skulle kunna ta sig för med den informationen? I de flesta fall skulle de nog inte ta sig för något alls. Men poliserna som nyligen hängdes ut för sitt beteende i en blogg då? Känner sig deras offer trygga i att veta att deras mobbare har deras adress och telefonnummer?

Nu är detta naturligtvis ett snävt exempel, gällande enskilda myndighetspersoner med uppenbara brister i omdöme och ansvar. Men myndigheten i sig måste väl ändå vilja väl? Låt oss ta ett par läxor från historien. Stater vill alltid veta vilka av deras medborgare som äger vapen, och av vilken sort de är. De hävdar att detta är för att hindra brott, trots en fullständig brist på statistiskt bevis att registrering på något sätt minskar brottslighet. Lagar om registrering gäller ju naturligtvis bara de medborgare som väljer att följa lagen.

I mellankrigstidens första år, 1919, började den tyska Weimarrepubliken förbjuda allehanda vapen, i enlighet med Versaillesfördraget. Under vissa omständigheter kunde vapeninnehav leda till omedelbar avrättning på plats, utan rättegång. 1928 sade man till folket att de fick ha vapen igen, men på statens villkor. Ett invecklat system av tillstånd och certifikat infördes för att hålla koll på vem som ägde vilka vapen. För folkets bästa. Men information är makt, och även om folket kunde lita på sina ledare då så kunde de inte förutspå vad som komma skulle. För när nazisterna tog makten i Tyskland så ärvde de all information som folket gladeligen försett sin regering med. Med den informationen kunde de 1938 mycket enkelt avväpna "farliga" människor, så som judar och kommunister. Ingen fick äga pistoler för självförsvar om de inte hade mycket goda skäl. Naturligtvis var medlemsskap i nazipartiet ett mycket gott skäl.

Men så gick det till på 30-talet. I dagsläget använder sig väl moderna stater inte av information som de samlat in av sina medborgare för att ta ifrån dem deras egendom och rättighet? Australien, 1996. Efter ett tragiskt massmord infördes plötsligt och snabbt vida förbud på flera vanliga typer av skjutvapen i Australien. Man höjde skatter för att kunna använda medborgares pengar för att köpa loss och destruera 650,000 av dessa medborgares skjutvapen. Skjutvapen som dessa medborgare köpt och registrerat på laglig väg. Skjutvapen som nu blivit helt förbjudna, trots att mördaren man hade velat stoppa hade köpt sina vapen på den svarta marknaden och låtit bli att registrera dem.

Australien lyckades med denna stöld av rättigheter, egendomar och historia (många historiska vapen och släktklenoder blev destruerade pga förbudet) tack vare att de visste var de skulle hitta alla sina vapenägande medborgare... och kunskap är ju makt.

Licenser och förbud

Vad är vapenlicensens relation till våldsbrott med vapen? En av mina kommentatorer skrev att han hellre ser rädsla för skjutvapen än "vapensituationen i USA". Jag själv har inte lust att vara rädd, men det är ett ämne för en annan dag. Idag ska vi istället ta en närmre titt på tre områden i just USA med vida skillnader i vapenpolitik och vapenkultur: Montana, Hawaii och Washington D.C. Jag hoppas därmed utforska hur skillnaderna mellan ställen där folk är ovana vid att se skjutvapen och ställen där folk ser dem varje dag påverkar våldsbrott.

I den till stor del glesbefolkade delstaten Montana har enligt statistik från 2001 58% av befolkningen lagligt innehavda skjutvapen. Det skall påpekas att i många hushåll är det bara en av personerna som är innehavaren, trots att den personen i de flesta fall har nog med skjutvapen för alla i familjen. Procentsatsen innefattar även folk som inte får äga skjutvapen (brottslingar, människor med vissa handikapp, ungdomar, osv). Enligt vissa källor (Gary Marbut, Gun Laws in Montana) är 90-95% av alla hushåll i Montana beväpnade, och snittantalet skjutvapen i dessa hushåll är 27. Ja, 27.

I landets huvudstad, Washington D.C., har 3.8% av befolkningen lagligt innehavda skjutvapen. För Hawaii är siffran 8.7%.

När diverse myndigheter försöker att stoppa våldsbrott med skjutvapen, inför de lagar och bestämmelser. Antingen hindrar de en ny grupp folk från att äga skjutvapen, eller så hindrar de folk från att äga/köpa en viss typ av skjutvapen. Som kanske framgår av statistiken ovan har myndigheterna i de tre utvalda ställena haft olika syn på detta. I Montana är begränsningarna mycket få. I Hawaii är begränsningarna många och komplicerade, och i D.C. var det år 2001 i stort sett omöjligt att vara laglydig ägare till ett skjutvapen. Så, vad säger siffrorna? Enligt politikernas teorier borde ju Washington D.C. vara ett trygghetens underverk medan folk i Montana lever i konstant skräck över att bli ihjälskjutna på gatan.

Tyvärr har jag märkt att få politiker verkar läskunniga. Mord med skjutvapen var under perioden då statistiken ovan skrevs dubbelt så vanligt i D.C. som i Montana, trots att antalet lagliga vapenägare var 12 gånger lägre. Den påläste läsaren kommer här att påpeka att i Hawaii äger mycket få människor vapen, och mord med skjutvapen är ovanliga. Politikerna pekar på Hawaii och säger "Titta! Bevis! Förbud fungerar!". Men vad jag ser är en fullständig brist i kopplingen mellan tillgång på lagligt innehavda vapen och mord.

2001 hade Montana 905.382 invånare och 34 mord. Hawaii hade 1.227.024 invånare och 32 mord. Det vill säga, trots att Montana har mer än 6 gånger så många vapenägare som Hawaii, är mordfrekvensen inom statistiska felmarginaler mellan åren lika mellan delstaterna. De mycket hårda lagarna i Hawaii har förvisso lyckats sänka antalet mord som begås med skjutvapen, men har inte nämnvärt påverkat antalet mord. Och vad är det som är viktigt, att folk inte blir mördade, eller hur de blir mördade?

Anledningarna till att folk blir mördade olika ofta på olika platser är många, och komplicerade. I Washington D.C. lever stora mängder människor i statligt tilldelade lägenheter (ett stort stigma i USA, även om det inte är speciellt underligt att leva på socialbidrag i en lägenhet i Sverige) och livnär sig på droghandel och prostitution. Är det någon som tror att dessa fattiga, bortglömda människor mördar varandra för att de har tillgång till pistoler? I Montana är klyftan mellan rik och fattig liten, och många äger egna gårdar. De växer upp med skjutvapen i nästan varje hushåll, och är vana vid hur de ska handhas. I D.C. var det länge en fullständigt kriminell företeelse att överhuvudtaget äga en pistol.

Så om statistiken är liknande oavsett förbuden, varför ska man då ha det som i Montana? På bägge ställen finns det en chans att du kan behöva försvara dig eller din familj från en beväpnad person. En laglydig medborgare år 2001 i Montana hade möjlighet att göra det. En laglydig medborgare år 2001 i D.C. hade det inte. De som ville sätta hårt mot hårt och ta på sig själva ansvaret för sin säkerhet fick välja mellan att sätta knytnävar mot pistolkulor eller bli kriminella genom bara innehavet av ett skjutvapen för självförsvar.