Frihet och Kontroll

Idag tänker jag prata om säkerhetsalternativ, specifikt skillnaden mellan att skydda sig själv och att låta staten göra det. Anledningen till att jag tar upp det här just nu är med anledning av vad som hände i Norge förra veckan. Jag vet att det är ett öppet sår för många, och jag vet att känslor lätt tar över resonemanget. Försök att läsa igenom och tänka på vad jag skriver innan du blir arg. Jag har all sympati i världen för offren och deras familjer. De som dog på Utöya och de som överlevde genomled sann terror, och jag hoppas att förövaren får som han förtjänar.

Många frågar sig själva, sina folkvalda ledare, och mig, varför samhället tillåter sådana här personer att inneha skjutvapen. Varför tillåts någon alls att ha ett vapen med vilket man kan mörda tjogvis med människor på en och en halv timme? Svaret är komplicerat, men som motfråga kanske man kan undra varför ingen ansvarig människa på en ö med 600 ungdomar var tillräckligt beväpnad för att kunna stoppa ett sådant dåd på en och en halv timme.

Där kommer frågan om säkerhet, frihet och kontroll. Staten kan absolut ta ett ansvar för individuell säkerhet. Men för att kunna ge garantier om sådan säkerhet måste staten utöva en stor mängd kontroll. Det är lätt att dras till tanken om att bara förbjuda skjutvapen när man ser hur fruktansvärt människorna på Utöya led. Men hade det hjälpt? Förövaren hade ju uppenbarligen inga problem med att bryta mot lagar om mord, så varför förväntar vi oss att han hade följt lagar om skjutvapen? Nej om staten vill kontrollera huruvida medborgare kan mörda andra medborgare så krävs tuffare tag än så. De måste veta var du är och vad du gör nästan konstant. Alla medborgare måste kunna lokaliseras och deras handlingar verifieras för att kunna garantera deras och andras säkerhet. Är du villig att bo i en inmurad stad där dina rörelser in och ut ur byggnader bevakas av staten? Där dina inköp måste godkännas och där grannarna skriver rapporter om dina handlingar?

Alternativet är frihet och ansvar. Medborgare som vill ha frihet att göra som de vill, måste ta ansvar för sin egna och sina grannars säkerhet. Detta är ett tungt ansvar att ta, ett ansvar som många gärna hade sluppit. Men det är en kostnad för frihet. Det är även ett problem för staten. Staten har ju ett mandat från medborgarna att förse dem med säkerhet, och det är svårare att göra om man även ger dem möjligheten att förse sig själva med säkerhet. Därför vill de flesta stater påstå att de är ansvariga för medborgarnas säkerhet. Under den fanan kan de ta ifrån medborgarna sin självklara rättighet att försvara sig själva genom att förneka dem verktyg och möjlighet. Som vi tydligt ser från händelser över hela världen är staten inte kapabel att förse medborgare med både frihet och säkerhet.

För att staten ska kunna ge beskydd måste staten utöva kontroll. För att bli beskyddade av staten måste medborgarna acceptera att bli kontrollerade. De som söker frihet från kontroll måste alltså ta över en stor del av ansvaret för sitt eget och andras beskydd. Det är en ganska enkel verklighet, frågan är bara vilken version av ett samhälle du själv vill bo i.

Demokrati på nytt - Del 2

Igår talade jag kort om att människor vällt tillbaka till sina hemländer för att delta i revolutioner. Hela arabvärlden har skakats om, på både gott och ont. I Syrien och Libyen rasar kampen för fullt, men i Tunisien har man kommit längre. Omröstningar är på gång för ett råd som skall skriva en ny grundlag.

Folket som reser till Tunisien just nu har något gemensamt. De anser att landets framtid, deras framtid, är för viktig för att överlåtas åt andra. Att bevara "revolutionens värderingar" talas det om. Det är härligt att se människor, gamla som unga, ta ansvar för sin egna framtid. Men vet de egentligen vilka värderingar de pratar om, eller hur man bevarar dem?

Många siktar in sig väldigt kortsiktigt på de saker som varit jobbiga för dem nyligen. Hämnd mot ett dominant politiskt parti, skattelättnader och avskaffandet av "förtryckets maskineri". Hemlig polis eller paramilitära styrkor läggs ned och tortyrkammare röjs bort. Hela processen må vara en slags katarsis för befolkningen, men den garanterar på intet sätt befrielse från att återgå till samma situation.

Historien är full av exempel på revolutioner som slutat väl, men även revolutioner som slutat illa. USA och Frankrike slog sig fria från förtryckande överhet och bildade framgångsrika stater där förtrycket till stor grad hölls undan mycket länge. Hade proletariatet verkligen tänkt sig att byta Tsaren mot Partisekreteraren i Ryssland? Jag tror inte det...

Det räcker inte att stryka ut det nuvarande förtrycket. Det räcker inte heller att illegalisera det politiska partiet som varit vid makten. Man måste säkerställa att folket alltid har makten över regeringen, istället för tvärtom. Man måste lagstadga begränsningar för maktens utövande. Att slänga ut den hemliga polisen tjänar inget till om "revolutionsgardet" har rätt att beslagta folkets egendom, eller spärra in folk utan anledning för att skydda den nya staten.

Demokrati på nytt - Del 1

Det har varit en spännande tid i Nordafrika det senaste. I ett flertal länder har folket skakat av sig statligt förtryck och infört sitt eget styre. Folk som sedan decennier levt ute i världen, för att undvika förtrycket, har återvänt till sina hemstäder. I deras egna ord är deras framtid, och deras revolution, för viktig för att lämnas i andras händer.

Det är väldigt befriande att se ett folk bryta sig ut för egen hand från en sådan situation. Det ger mig hopp för mänskligheten att se folk ta ansvar för sin omgivning. Hopp och välvilja är dock inte tillräckligt... Idag tänker jag tala om vad som behövdes, och fortfarande behövs, för demokratins skapande. Imorgon kommer del 2, som kommer att handla om vad som behövs för att bevara demokratin där den väl etablerats.

I vissa fall har revolutionerna 2010-2011 varit relativt fredliga från demonstranternas sida. I Tunisien t.ex skedde naturligtvis våld, men det uppstod aldrig någon större väpnad konflikt mellan statliga styrkor och det demonstrerande folket. I Egypten var läget upplagt för väpnad konflikt, men det undveks av att militären beslöt sig falla in på folkets sida. I Libyen har det gått värre. Staten har hyrt in legosoldater för att undvika Egyptens "problem", och demonstranterna har varit tvugna att bilda en slags egen militär för att kämpa för sin frihet. Som jag nämnde i mitt förra inlägg handlar alltså maktkampen oftast om kontroll över väpnade styrkor. Så, hur hade det gått i Tunisien om militären hade satts in i stor skala mot demonstranterna?

I Syrien har staten mördat medborgare, slängt ut journalister och belägrat städer. Man har förvisso gjort vissa "eftergifter", så som att häva ett undantagstillstånd som infördes 1963. I verkligheten begår dock fortfarande staten övergrepp mot folket, trots att det inte längre är lagligt.

Jag fann det mycket intressant att följa rebellernas kamp i Libyen, då det är den enda traditionella väpnade revolutionen på ganska länge. Jag fann det även mycket intressant att se vilka människor som stödde rebellernas väpnade kamp, och ville se dem understödda med pengar, vapen och militära tjänster från diverse västländer. Storbritannien, t.ex, gav sig in i debatten om att vissa FN-beslut "hindrade" rebellerna från att förses med vapen. Är det inte lite konstigt att en stat som så envetet sökt avväpna sin egna befolkning plötsligt säger att folket borde ha vapen, så att de kan avväpna sin stat? Varför är folket i Libyen annorlunda från folket i Storbritannien? De vill ju exakt samma saker.

I summering. En demokrati kan bara finnas sida vid sida av en väpnad makt om den väpnade makten tillåter det. Har man inget att hota den väpnade makten med, så har man ingen demokrati. Imorgon, vad händer efter en revolution?

Egypten, och hur det hade kunnat gå

Egypten såg nyligen sitt första egentliga maktskifte sedan 1952, och jag kan inte annat än gratulera folket där. De hade mod och vilja nog att stå emot en förtryckande stat, kräva sina rättigheter och få dem. En folkets revolution, och det utan våld... eller?

Låt oss ta en snabb titt tillbaka på Egyptens moderna historia. I slutet på 1800-talet växte nationalism i Egypten, till stor del på grund av politiskt intrång från europeiska banker och England. Detta var en följd av Suezkanalen, och är en lång och intressant historia i sig själv, men för ett annat forum. Den nationalistiska rörelsen sökte införa en demokrati för folket i Egypten. De europeiska makterna såg detta som ett hot mot deras intressen i området, och 1882 stötte Frankrike och England mot nationalisterna. Alexandria beskjöts, och den egyptiska armén krossades vid ett slag i Tel el-Kebir. Egypten var nu praktiskt taget ett brittiskt protektorat, något som formaliserades under första världskriget. Detta var mer föda åt nationalisterna, som senare lyckades genomföra en revolt, och Egypten blev åter självständigt 1922.

Ett parliament infördes, och folkval hölls. Men (åter på grund av brittiskt inflytande) 1952 genomfördes en militärkupp, och en liten grupp officerare tog makten i Egypten. 1953 förbjöds alla politiska partier under en tre år lång period där en revolutionär kommitté skulle ta alla beslut. Egypten förklarades en Republik, och en officer tillsattes som president. Ett maktkrig pågick samtidigt på gatorna, där revolutionärerna stred mot demonstranter och folk som stödde "Det Muslismska Brödraskapet". Under tiden evakuerades de sista brittiska soldaterna från Suezkanalen.

Snart antog revolutionen sin utlovade nationalistiska ton. Judar och vithyade förbjöds egyptiskt medborgarskap. Deras egendomar beslagtogs och de jagades ur landet. Företagstillgångar som ägdes av judar och vita beslagtogs och nationaliserades.

Många spännande saker hände efter revolutionen i Egypten, som jag tänker skippa här, då de är utrikespolitiska. Det här inlägget handlar om vad som hände i Egyptens politiska historia, så Sexdagarskriget, Suezembargot osv tänker jag lämna för en annan dag.

Anwar Sadat var president i Egypten från 1970 till 1981. Han var en av militärofficerarna som genomförde revolutionen 1952. 18 år efter revolutionen hade alltså riktiga val ännu inte kommit tillbaka till landet. Sadat hade dock visioner för Egypten som han inte delade med sin föregångare. Han återinförde t.ex flerpartisystemet. Han gjorde sig impopulär med Egyptens grannländer genom förhandlingar med Israel, bland annat. Han mördades 1981. Då tog hans vicepresident, Hosni Mubarak, över makten. Hosni Mubarak avsattes 2011, 59 år efter den revolution som skulle ge folket ett folkets Egypten.

Mao Zedong sade ofta att politisk makt, och all makt, kommer från våld, eller hot om våld. Men revolutionen i Egypten var ju mer eller mindre fredlig. Folket tog till gatorna och skrek och stojade tills de fick som de ville. Eller? Nej. Vore det så enkelt så hade Iran och andra länder i trakten redan gjort sig av med sina diktatorer.

De stora protesterna i år i Egypten började den 25e januari. Enorma folkmassor samlades på torg i hela landet och krävde Mubaraks avgång. Fyra dagar senare hade över 100 protestanter och ett dussin poliser dödats under sammandrabbningar. Tusentals hade sårats under makthavarnas försök att hålla ordningen. Redan den 28e januari kallades armén in för att stödja polisen. 1e februari stängde staten av tillgången till Internet, som hade använts för att organisera protester, och införde ett allmänt utegångsförbud.

Den viktiga poängen i det här, är att staten tog in armén för att utföra polisiär verksamhet. Detta är något som i västvärlden anses väldigt tabu, och det med anledning. För om armén hade velat, så hade de kunnat stoppa den här revolutionen, utan vidare. På samma sätt som väpnade styrkor stoppat revolutioner i andra arabländer, nyligen. I Egypten gick det inte som Mubarak hade tänkt sig. Militären beslöt sig för att stödja folket. Och då fanns plötsligt ett hot, mot Mubarak. Fram tills dess var revolutionen bara en massa skrikiga människor på torg.

En blick tillbaka över allt som jag har skrivit idag visar att sedan 1800-talet så har allt makt i Egypten kommer direkt ur våld eller hot om våld. Varje gång makten har skiftat så har det varit en gevärspipa involverad, i enlighet med Maos teori. Så skänk en tanke till hur illa det hade kunnat gå i Egypten, om våldet hade stått på Mubaraks sida. Skänk så även en tanke till folket i de länder där diktatorerna styr militären. Skänk så sist en tanke till din egen framtid, eller nästa generations, och vem det är som tänker hålla i våldets koppel i ditt hemland.