Licenser och förbud

Vad är vapenlicensens relation till våldsbrott med vapen? En av mina kommentatorer skrev att han hellre ser rädsla för skjutvapen än "vapensituationen i USA". Jag själv har inte lust att vara rädd, men det är ett ämne för en annan dag. Idag ska vi istället ta en närmre titt på tre områden i just USA med vida skillnader i vapenpolitik och vapenkultur: Montana, Hawaii och Washington D.C. Jag hoppas därmed utforska hur skillnaderna mellan ställen där folk är ovana vid att se skjutvapen och ställen där folk ser dem varje dag påverkar våldsbrott.

I den till stor del glesbefolkade delstaten Montana har enligt statistik från 2001 58% av befolkningen lagligt innehavda skjutvapen. Det skall påpekas att i många hushåll är det bara en av personerna som är innehavaren, trots att den personen i de flesta fall har nog med skjutvapen för alla i familjen. Procentsatsen innefattar även folk som inte får äga skjutvapen (brottslingar, människor med vissa handikapp, ungdomar, osv). Enligt vissa källor (Gary Marbut, Gun Laws in Montana) är 90-95% av alla hushåll i Montana beväpnade, och snittantalet skjutvapen i dessa hushåll är 27. Ja, 27.

I landets huvudstad, Washington D.C., har 3.8% av befolkningen lagligt innehavda skjutvapen. För Hawaii är siffran 8.7%.

När diverse myndigheter försöker att stoppa våldsbrott med skjutvapen, inför de lagar och bestämmelser. Antingen hindrar de en ny grupp folk från att äga skjutvapen, eller så hindrar de folk från att äga/köpa en viss typ av skjutvapen. Som kanske framgår av statistiken ovan har myndigheterna i de tre utvalda ställena haft olika syn på detta. I Montana är begränsningarna mycket få. I Hawaii är begränsningarna många och komplicerade, och i D.C. var det år 2001 i stort sett omöjligt att vara laglydig ägare till ett skjutvapen. Så, vad säger siffrorna? Enligt politikernas teorier borde ju Washington D.C. vara ett trygghetens underverk medan folk i Montana lever i konstant skräck över att bli ihjälskjutna på gatan.

Tyvärr har jag märkt att få politiker verkar läskunniga. Mord med skjutvapen var under perioden då statistiken ovan skrevs dubbelt så vanligt i D.C. som i Montana, trots att antalet lagliga vapenägare var 12 gånger lägre. Den påläste läsaren kommer här att påpeka att i Hawaii äger mycket få människor vapen, och mord med skjutvapen är ovanliga. Politikerna pekar på Hawaii och säger "Titta! Bevis! Förbud fungerar!". Men vad jag ser är en fullständig brist i kopplingen mellan tillgång på lagligt innehavda vapen och mord.

2001 hade Montana 905.382 invånare och 34 mord. Hawaii hade 1.227.024 invånare och 32 mord. Det vill säga, trots att Montana har mer än 6 gånger så många vapenägare som Hawaii, är mordfrekvensen inom statistiska felmarginaler mellan åren lika mellan delstaterna. De mycket hårda lagarna i Hawaii har förvisso lyckats sänka antalet mord som begås med skjutvapen, men har inte nämnvärt påverkat antalet mord. Och vad är det som är viktigt, att folk inte blir mördade, eller hur de blir mördade?

Anledningarna till att folk blir mördade olika ofta på olika platser är många, och komplicerade. I Washington D.C. lever stora mängder människor i statligt tilldelade lägenheter (ett stort stigma i USA, även om det inte är speciellt underligt att leva på socialbidrag i en lägenhet i Sverige) och livnär sig på droghandel och prostitution. Är det någon som tror att dessa fattiga, bortglömda människor mördar varandra för att de har tillgång till pistoler? I Montana är klyftan mellan rik och fattig liten, och många äger egna gårdar. De växer upp med skjutvapen i nästan varje hushåll, och är vana vid hur de ska handhas. I D.C. var det länge en fullständigt kriminell företeelse att överhuvudtaget äga en pistol.

Så om statistiken är liknande oavsett förbuden, varför ska man då ha det som i Montana? På bägge ställen finns det en chans att du kan behöva försvara dig eller din familj från en beväpnad person. En laglydig medborgare år 2001 i Montana hade möjlighet att göra det. En laglydig medborgare år 2001 i D.C. hade det inte. De som ville sätta hårt mot hårt och ta på sig själva ansvaret för sin säkerhet fick välja mellan att sätta knytnävar mot pistolkulor eller bli kriminella genom bara innehavet av ett skjutvapen för självförsvar.