Under första världskriget så skrev Sigmund Freud att "en rädsla för vapen är ett tecken på outvecklad sexuell och känslomässig mognad". Han liknade där en rädsla för vapen med en rädsla för en erigerad penis. Men så verkade ju Freud gilla att likna det mesta med en erigerad penis.
Jag är inte mycket för den amerikanska organisationen NRA, en kraftig lobbyverksamhet för vapenfrihet i USA. Men ett av deras mantran är "Guns don't kill people. People kill people.", och här kan jag ju inte annat än att hålla med. Trots denna logiska syn kan man inte sticka under stolen med att folk i allmänhet verkar bli upprörda av att bara se ett handeldvapen. Jag tänker på den tidningsuppmärksammade händelsen i Norrköping nyligen, där Anticimex hade mage att tänka då en uppgift stod att lösa. De anlitade en jägare med ett relativt ofarligt gevär (det är ännu oklart om det rörde sig om ett luftgevär eller ett litet salongsgevär, de flesta källor uppger luftgevär) för att skjuta ner en livsfarlig istapp. Istappen gick inte att komma åt och stod att riskera folks hälsa och egendom om den hade rasat ner på egen hand.
"När Lennart S Svensson åkte bil genom centrala Norrköping i torsdags eftermiddag fick han se något han aldrig sett förut:
- Helt plötsligt upptäckte jag en man med gevär stå lutad mot en bil. Jag förstod nästan direkt att han sköt mot istapparna. Jag tänkte bara: Idiot, bland folk och bilar! Den där gatan är hårt trafikerad, säger han till Aftonbladet."
Ja, Lennart. Jag förstår att luftgevär på avspärrade gator är något att sätta skräcken i en fullvuxen karl. Så hur kommer detta sig? Var föddes rädslan? Låt oss ta en titt på svenska mord. I Sverige är det överlägset vanligaste mordvapnet en kniv, enligt Brottförebyggande Rådet (BRÅ). 43% av fallen rörande "dödligt våld" gällde just knivar. Detta jämförs med 18% för skjutvapen och t.ex 13% för misshandel. Men känner gemene man samma olust och skräck inför synen av en kökskniv som av en pistol? Jag har ingen statistik på det, men en informell utfrågning av folk i min närhet säger nej.
Så om knivar är i en helt egen liga som våldsverkares vapen i Sverige, varför är vi inte rädda för dem? Scouter, snickare och män från Finland bär ju dem i bälten och vi fyller våra kök med dem. Och där har vi kanske svaret. Vi ser knivar varje dag, och för det mesta är det ingen som försöker mörda oss med dem. Men skjutvapen, dem ser vi ju inte. De är farliga och mystiska och döljer sig i skåp och innanför skurkars rockar. Därmed är de okända, och det okända är människor rädda för. En enkel sak man kanske kan göra för att råda lite bot på detta vore att besöka sin lokala skytteförening. Där kan man säkerligen få en enkel introduktion till vapensäkerhet, och känna lite på några vanliga gevär och pistoler. Kan man bara ta död på lite av den förbjudna mystiken så bör ett större lugn infinna sig. Vi kanske kan göra skytte lika obligatoriskt som den hatade orienteringen i skolgymnastiken?
Så vad ska vi vara rädda för? Vad sägs om att ge människor lite av vår uppmärksamhet. Beter sig den beväpnade människan hotfullt? Ser personen ut som en skurk? Vad säger din magkänsla om individen, bortsett från vapnet? Framförallt, om någon har en kökskniv, spring för livet.
Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007 (BRÅ)
Aftonbladets artikel om istappsmördaren
Inlägg
Varför behöver man tolka Lennarts reaktion som negativ? Hellre skrämda vuxna karar än vapensituationen i USA. Om man nu måste välja. Jag tycker räddslan för ett verktyg vars primära uppgift är att döda någon/något är väldigt sund!
SvaraRaderaTjena!
SvaraRaderaDen nu mera avlidne skådespelaren Charlton Heston var väl ordförande för NRA när han gick bort och hans slagord var ju "From my dead cold hands" och så höjde han sin M1 över huvudet. Han gillade också uttrycket du nämner "Guns don't kill people. People kill people." jag skulle vilja ändra det till "Guns don't kill people. People with guns kill people." :P
De flesta amerikaner jag pratat med om vapen säger ju faktiskt att det är inte att bära vapen som är den stora grejen. Utan RÄTTEN att bära vapen som är viktigt. I den frågan kan jag sympatisera med deras kamp för det.
Jag tror nog inte det hade varit så stor skillnad på reaktionerna i Sverige och USA. Om någon i en sömnig småstad i USA lägger an ett gevär mitt i stan bredvid en trafikerad väg. Då kommer nog alla soccer-moms som er det ringa skräcklaget till polisen ganska fort.
Det här om att vi är rädda för vapen i Sverige har jag en annan teori om.
Jag upplever inte att vi är rädda för vapen. Med tanke på hur mycket vapen vi faktiskt har i Sverige. Vi ligger på top 10 i världen i antal människor i procent som äger vapen. Då är inte militära vapen som tex hemvärnets gamla bössor medräknade. Ger man sig bara någon mil utanför Göteborg eller Stockholm så är jakt ofta en jättestor del av kulturen och det hanteras bössor från barnsben för att kunna vara med och jaga och i varenda hus hittar du ofta ett par vapen som är till för jakt. Vapen borde ju ha funnits i bondesamhället ända sedan vapnen blev tillräckligt hanterbara och billiga att jaga med. Kan det då vara så att en stor del av populationen i Sverige (utanför storstäderna) har vuxit upp med vapen omkring sig som ett verktyg och har en odramatisk syn på vapnet som ett VERKTYG istället för något att skydda sig med eller skrämma andra med? Bidrar detta isf till en mer balanserad och mindre "aggressiv" syn på vapen?
Liknelsen med kniv tycker inte jag är så bra då det blir konstigt när man jämför ett vapen med något som kan ANVÄNDAS som ett vapen. Liknelsen kanske blir bättre om man jämför med ett annat vapen. Vilket vapen som skulle passa att jämföras med vet jag faktiskt inte.
intressanta ämnen i den här bloggen :)
Blev ett litet spretigt inlägg idag men var lite tidspressad. Hoppas jag fick fram någon poäng iaf.
//Jocke
@Grupp 6: Jag vet inte om jag vill hålla med om att ett luftgevärs primära uppgift är att döda någon/något. Jag tycker dessutom att de flesta skjutvapen har ett mycket brett användningsområde, på samma sätt som många andra verktyg. De får en primär uppgift först i händerna på en användare. En hammare som köps för att slå ihjäl någon har väl den primära uppgiften att mörda en människa? Ett skjutvapen som köps för att tävla i olympiskt skidskytte kan väl omöjligtvis tillskrivas samma syfte?
SvaraRaderaUtöver detta vill jag även säga att verktyg vars primära uppgift ÄR att döda någon eller något har varit en nödvändig kompanjon på människans resa från halvapa till rymdutforskare. Att lära sig att acceptera dem för vad de är kanske är en nödvändig kompromiss.
@Jocke: Ja, "People with guns kill people." är ett riktigt uttalande. Tyvärr är även uttalandet "People with no guns kill people." sant (och mer sant än det första på de flesta håll i världen). Vad jag försöker få belyst är det stora verklighetsgapet mellan det som faktiskt används som mordvapen och det vi ser som ett mordvapen.
SvaraRaderaTack för ditt påpekande om den stora mängden jaktvapen osv som faktiskt finns i Sverige. Mitt nästkommande inlägg handlar till viss del om det. Specifikt lite statistik på vilka i världen som äger vapen och vilka i världen som använder dem till brott, osv.
Vad gäller liknelsen med ett gevär i en småstad i USA så beror det mycket på var i USA det händer. Händer det i Santa Barbara kan du räkna med liv i luckan. Händer det i Billings kommer nog ingen att tänka två gånger på vad de just såg.
Tack igen för en genomtänkt kommentar.