Igår talade jag kort om att människor vällt tillbaka till sina hemländer för att delta i revolutioner. Hela arabvärlden har skakats om, på både gott och ont. I Syrien och Libyen rasar kampen för fullt, men i Tunisien har man kommit längre. Omröstningar är på gång för ett råd som skall skriva en ny grundlag.
Folket som reser till Tunisien just nu har något gemensamt. De anser att landets framtid, deras framtid, är för viktig för att överlåtas åt andra. Att bevara "revolutionens värderingar" talas det om. Det är härligt att se människor, gamla som unga, ta ansvar för sin egna framtid. Men vet de egentligen vilka värderingar de pratar om, eller hur man bevarar dem?
Många siktar in sig väldigt kortsiktigt på de saker som varit jobbiga för dem nyligen. Hämnd mot ett dominant politiskt parti, skattelättnader och avskaffandet av "förtryckets maskineri". Hemlig polis eller paramilitära styrkor läggs ned och tortyrkammare röjs bort. Hela processen må vara en slags katarsis för befolkningen, men den garanterar på intet sätt befrielse från att återgå till samma situation.
Historien är full av exempel på revolutioner som slutat väl, men även revolutioner som slutat illa. USA och Frankrike slog sig fria från förtryckande överhet och bildade framgångsrika stater där förtrycket till stor grad hölls undan mycket länge. Hade proletariatet verkligen tänkt sig att byta Tsaren mot Partisekreteraren i Ryssland? Jag tror inte det...
Det räcker inte att stryka ut det nuvarande förtrycket. Det räcker inte heller att illegalisera det politiska partiet som varit vid makten. Man måste säkerställa att folket alltid har makten över regeringen, istället för tvärtom. Man måste lagstadga begränsningar för maktens utövande. Att slänga ut den hemliga polisen tjänar inget till om "revolutionsgardet" har rätt att beslagta folkets egendom, eller spärra in folk utan anledning för att skydda den nya staten.
Folket som reser till Tunisien just nu har något gemensamt. De anser att landets framtid, deras framtid, är för viktig för att överlåtas åt andra. Att bevara "revolutionens värderingar" talas det om. Det är härligt att se människor, gamla som unga, ta ansvar för sin egna framtid. Men vet de egentligen vilka värderingar de pratar om, eller hur man bevarar dem?
Många siktar in sig väldigt kortsiktigt på de saker som varit jobbiga för dem nyligen. Hämnd mot ett dominant politiskt parti, skattelättnader och avskaffandet av "förtryckets maskineri". Hemlig polis eller paramilitära styrkor läggs ned och tortyrkammare röjs bort. Hela processen må vara en slags katarsis för befolkningen, men den garanterar på intet sätt befrielse från att återgå till samma situation.
Historien är full av exempel på revolutioner som slutat väl, men även revolutioner som slutat illa. USA och Frankrike slog sig fria från förtryckande överhet och bildade framgångsrika stater där förtrycket till stor grad hölls undan mycket länge. Hade proletariatet verkligen tänkt sig att byta Tsaren mot Partisekreteraren i Ryssland? Jag tror inte det...
Det räcker inte att stryka ut det nuvarande förtrycket. Det räcker inte heller att illegalisera det politiska partiet som varit vid makten. Man måste säkerställa att folket alltid har makten över regeringen, istället för tvärtom. Man måste lagstadga begränsningar för maktens utövande. Att slänga ut den hemliga polisen tjänar inget till om "revolutionsgardet" har rätt att beslagta folkets egendom, eller spärra in folk utan anledning för att skydda den nya staten.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar