Det har varit en spännande tid i Nordafrika det senaste. I ett flertal länder har folket skakat av sig statligt förtryck och infört sitt eget styre. Folk som sedan decennier levt ute i världen, för att undvika förtrycket
, har återvänt till sina hemstäder. I deras egna ord är deras framtid, och deras revolution, för viktig för att lämnas i andras händer.
Det är väldigt befriande att se ett folk bryta sig ut för egen hand från en sådan situation. Det ger mig hopp för mänskligheten att se folk ta ansvar för sin omgivning. Hopp och välvilja är dock inte tillräckligt... Idag tänker jag tala om vad som behövdes, och fortfarande behövs, för demokratins skapande. Imorgon kommer del 2, som kommer att handla om vad som behövs för att bevara demokratin där den väl etablerats.
I vissa fall har revolutionerna 2010-2011 varit relativt fredliga från demonstranternas sida. I Tunisien t.ex skedde naturligtvis våld, men det uppstod aldrig någon större väpnad konflikt mellan statliga styrkor och det demonstrerande folket. I Egypten var läget upplagt för väpnad konflikt, men det undveks av att militären beslöt sig falla in på folkets sida. I Libyen har det gått värre. Staten har hyrt in legosoldater för att undvika Egyptens "problem", och demonstranterna har varit tvugna att bilda en slags egen militär för att kämpa för sin frihet. Som jag nämnde i mitt förra inlägg handlar alltså maktkampen oftast om kontroll över väpnade styrkor. Så, hur hade det gått i Tunisien om militären hade satts in i stor skala mot demonstranterna?
I Syrien har staten mördat medborgare, slängt ut journalister och belägrat städer. Man har förvisso gjort vissa "eftergifter", så som att häva ett undantagstillstånd som infördes 1963. I verkligheten begår dock fortfarande staten övergrepp mot folket, trots att det inte längre är lagligt.
Jag fann det mycket intressant att följa rebellernas kamp i Libyen, då det är den enda traditionella väpnade revolutionen på ganska länge. Jag fann det även mycket intressant att se vilka människor som stödde rebellernas väpnade kamp, och ville se dem understödda med pengar, vapen och militära tjänster från diverse västländer. Storbritannien, t.ex, gav sig in i debatten om att vissa FN-beslut "hindrade" rebellerna från att förses med vapen. Är det inte lite konstigt att en stat som så envetet sökt avväpna sin egna befolkning plötsligt säger att folket borde ha vapen, så att de kan avväpna sin stat? Varför är folket i Libyen annorlunda från folket i Storbritannien? De vill ju exakt samma saker.
I summering. En demokrati kan bara finnas sida vid sida av en väpnad makt om den väpnade makten tillåter det. Har man inget att hota den väpnade makten med, så har man ingen demokrati. Imorgon, vad händer efter en revolution?
, har återvänt till sina hemstäder. I deras egna ord är deras framtid, och deras revolution, för viktig för att lämnas i andras händer.Det är väldigt befriande att se ett folk bryta sig ut för egen hand från en sådan situation. Det ger mig hopp för mänskligheten att se folk ta ansvar för sin omgivning. Hopp och välvilja är dock inte tillräckligt... Idag tänker jag tala om vad som behövdes, och fortfarande behövs, för demokratins skapande. Imorgon kommer del 2, som kommer att handla om vad som behövs för att bevara demokratin där den väl etablerats.
I vissa fall har revolutionerna 2010-2011 varit relativt fredliga från demonstranternas sida. I Tunisien t.ex skedde naturligtvis våld, men det uppstod aldrig någon större väpnad konflikt mellan statliga styrkor och det demonstrerande folket. I Egypten var läget upplagt för väpnad konflikt, men det undveks av att militären beslöt sig falla in på folkets sida. I Libyen har det gått värre. Staten har hyrt in legosoldater för att undvika Egyptens "problem", och demonstranterna har varit tvugna att bilda en slags egen militär för att kämpa för sin frihet. Som jag nämnde i mitt förra inlägg handlar alltså maktkampen oftast om kontroll över väpnade styrkor. Så, hur hade det gått i Tunisien om militären hade satts in i stor skala mot demonstranterna?
I Syrien har staten mördat medborgare, slängt ut journalister och belägrat städer. Man har förvisso gjort vissa "eftergifter", så som att häva ett undantagstillstånd som infördes 1963. I verkligheten begår dock fortfarande staten övergrepp mot folket, trots att det inte längre är lagligt.
Jag fann det mycket intressant att följa rebellernas kamp i Libyen, då det är den enda traditionella väpnade revolutionen på ganska länge. Jag fann det även mycket intressant att se vilka människor som stödde rebellernas väpnade kamp, och ville se dem understödda med pengar, vapen och militära tjänster från diverse västländer. Storbritannien, t.ex, gav sig in i debatten om att vissa FN-beslut "hindrade" rebellerna från att förses med vapen. Är det inte lite konstigt att en stat som så envetet sökt avväpna sin egna befolkning plötsligt säger att folket borde ha vapen, så att de kan avväpna sin stat? Varför är folket i Libyen annorlunda från folket i Storbritannien? De vill ju exakt samma saker.
I summering. En demokrati kan bara finnas sida vid sida av en väpnad makt om den väpnade makten tillåter det. Har man inget att hota den väpnade makten med, så har man ingen demokrati. Imorgon, vad händer efter en revolution?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar