Rädsla / Förberedelse

Förord / Varning : Den första paragrafen av detta inlägget kommer att innefatta angrepp på "den svenska mentaliteten", radhusidiotin och förmodligen dig eller flera av dina nära och kära. Läs endast vidare om du har lust att tänka på vad du läser, och använda nyfunnen kunskap till självkritik och förståelse.

Som så ofta är fallet har dagens inlägg inspirerats av ett samtal med ett av mina landsmän. Jag har skrivit inlägg förr gällande att blunda för verkligheten, men inte riktigt insett vidden av den ofattbara strutsmentalitet som genomsyrar det svenska samhället. Jag fick idag höra att det är bättre att vara fullständigt oförberedd på en negativ händelse än att vara rädd. Hur kan det någonsin vara bättre att möta motgångar med förvirring och chock än med lugn och en plan? Jag kan inte greppa att människor - tänkande, självmedvetna varelser - kan föredra ett obildat mörker före att acceptera att något otrevligt kan inträffa. Och jag pratar inte om att SÄPO skulle vilja förgifta oss med fluor eller att amerikanska FBI skulle dölja rymdskepp i ökenhangarer. Jag pratar om relativt vardagliga risker, såsom att bli misshandlad eller bli utsatt för inbrott. Mentaliteten har sträckt sig till sådana vidder att många svenskar inte ens kallar det att "bli utsatt". Istället har man "råkat bli av med" sin cykel eller "haft inbrott". Det är som att gemene man väntar sig att bli och förbli ett offer.

Det här är för dig som känner igen sig i offermentaliteten. Man råkar inte bli av med en cykel. En annan människa har valt att bryta mot samhällets regler, samhällets lagar, sund etik och moral och mot vår tillit till våra medmänniskor. En annan människa har utsatt dig för ett brott, med vilje. Någon ville att du skulle lida, hellre än att ta itu med sina problem.

Eftersom jag växte upp i Sverige vet jag inte riktigt hur min egna vilja att vara förberedd på eventualiteter uppkom. Eventuellt hade jag inte den viljan som ung, utan lärde mig den. En tänkbar skurk i dramat är väl i så fall min utbildning till pilot. Jag lärde mig att ha en plan för eventualiteter som jag hoppades aldrig uppleva. För det är korkat att försöka komma på en när det redan har inträffat... Under mina år i flygbranschen upplevde jag ett motorhaveri där flygplanets enda motor stannade totalt, och ett där motorn fortsatte att gå men inte längre orkade hålla flygplanet i planflykt. Bägge fall slutade alltså i en nödlandning, och i bägge fall gjordes den på en flygplats. Jag har aldrig någonsin varit rädd för ett motorhaveri. Jag har bara varit medveten om att det kan hända mig, och haft en plan för hur jag skulle hantera det, om det hände.

Så vad kan hända i Sverige? Jag tänker använda exemplet misshandel, eftersom det är ganska vanligt. Män över 18 i Sverige blir misshandlade ibland. Om vi är väldigt konservativa, så tittar vi uteslutande på anmälda brott (hur många oanmälda misshandelsfall sker varje lördagkväll utanför krogar?) där en man över 18 år blivit misshandlad utomhus av en fullständigt obekant man... Vi sållar alltså borta oanmälda fall, fall där offret var bekant med förövaren, brott mot kvinnor, brott som skett inomhus, och så vidare. Med dessa konservativa glasögon ser vi 27818 fall under 2009. Det är alltså över 76 fall om dagen.

Jag har länge varit en förespråkare för rätten till självförsvar, och användandet av pepparsprej till detta ändamål. Men enligt mina vänner är jag alltså paranoid och rädd för att jag bär pepparsprej. Trots att män i min ålder som vistas utomhus i lilla Sverige råkar ut för misshandel 76 gånger varje dag, är jag på något sätt konstig som tror att jag en dag skulle kunna vara ett av de potentiella offren. Men jag är inte rädd för att bli misshandlad, trots att jag faktiskt blivit misshandlad. Jag har aldrig känt någon krypande paranoia eller skräck över att vistas utomhus. Men det ändrar inte på det faktum att jag vet att jag kan bli misshandlad. Och om det händer, så sprutar jag hellre lite peppargoja i ansiktet på förövaren som vill mig illa, som valt att bryta mot lagen och sund moral, än att hoppas att en polis råkar stå inom en armlängds avstånd när det händer. Att ta ansvar för sig själv är inte sjukt, och att förbereda sig inför saker som kanske aldrig händer är inte att vara rädd. Utom i Sverige, där mentaliteten som får mig att verka konstig går att beskriva som följer:

Folk som köper brandförsäkring, brandlarm eller en kökssläckare är paranoida och lever sina liv i konstant skräck för en brand. Konstiga människor.

Källa för misshandelsstatistik: BRÅ Kriminalstatistik 2009

Folket och dess försvar

1873 beslutade Riksdagen att byta ut det dåvarande Indelningsverket mot något som liknade den allmänna värnplikten i Sverige. Sedan 80-talet har Försvarsmakten sakta rustats ned, och igår, den 1e Juli 2010, avskaffades den allmänna värnplikten. Så vad har då detta att göra med frihet och demokrati?

En gång i tiden såg den allmänna värnplikten till att en majoritet av arbetsföra män hade någon slags militär utbildning. Så gott som alla visste hur man brukade minst en typ av skjutvapen, och hade någon slags förståelse för taktik och handhavande i fält. Utöver detta hade de flesta även lärt sig hur man klarar sig under förhållanden utanför det normala. Den allmänna värnplikten såg även till att staten, i händelse av ofred, kunde genomföra en relativt snabb mobilisering.

En av effekterna detta hade var att förhindra staten, eller Försvarsmakten (eller delar därav) att utöva förtryck. En general (för att använda ett central- och sydamerikanskt exempel) kan inte hoppas använda sina begränsade trupper för att kontrollera en avsevärt större befolkning genom hot om våld, om den befolkningen är kapabel av såväl försvar som angrepp.

Vi kan peka på ett glänsande exempel till land med frivilligt system, USA. Det är en stor nation som i många år fört krig utanför sina egna gränser med en helt frivillig yrkesmilitär. Men i USA återfinns andra metoder för att trygga medborgarnas rättigheter gentemot statligt förtryck, nämligen den uttryckliga rätten för alla ostraffade, sunda medborgare att inneha vapen. Denna modell saknas i Sverige och det lämnar vår framtid mer sårbar än någonsin.

I dagsläget har det såklart knappt någon effekt. Men med åren kommer snart alla "normala civilister" med träning inom såväl vapen som taktiskt förfarande att ha försvunnit. Försvarsmakten kommer att bestå av en sluten grupp människor, och de flesta medborgare kommer inte att ha varken insyn i eller ens grundläggande förståelse för hur den gruppen fungerar.

Att ha ett försvar som består av frivilliga lönetagande yrkesfolk har fördelar. Men är separationen mellan medborgaren och landets väpnade styrkor verkligen förenligt med folkets fortsatt garanterade frihet? Den som lever får se.

Att blunda för verkligheten

I Sverige tänker de flesta knappt på vatten ens som en resurs. Vi har hundratals sjöar och vattendrag med friskt vatten att dricka. Öppnar man kranen så flödar kallt och livgivande vatten fram med rejält tryck. Jag tänker använda ett område i västvärlden där det faktumet är precis lika självklart som exempel idag.

När Los Angeles grundades var större delen av området öken. Idag täcks de områdena av nära nog eviga bostadsområden. Gräsmattorna framför husen, och träden längs vägarna som ger skugga, bevattnas på konstgjord väg. För att klara av de nu bebodda ökenområdenas växande krav på vatten började man på 60-talet bygga en akvedukt för att leda sötvatten från Sacramentofloden. Färidgställd är den över 115 mil lång och transporterar 370 kubikmeter vatten varje sekund. Resultatet är att när en Los Angeles-bo öppnar kranen så har de samma förväntning på flödande vatten som när en Göteborgare gör det. Skillnaden är alternativ.

För att klara mindre störningar i vattentillförseln lagrar Los Angeles stora mängder vatten i reservoarer runt staden. Men efter år av torka står dessa farligt lågt, och vattenransonering tillämpas stundvis under sommarmånaderna. Och vad händer om en rejäl störning träffar Los Angeles? Alternativen är få. Utan flödet av vatten (som pumpas, inte flödar naturligt från norr) återstår det naturliga klimatet - öknen.

Naturligtvis vet folk i Los Angeles detta. Jag pratade om detta med en vän i San Diego för några månader sedan, mitt i en öken som ofta drabbas av jordbävningar. Jag frågade om vad hon hade gjort för att säkra sina behov i händelse av en jordbävning eller annan störning i vattentillförseln. Och kan vi gissa vad svaret var? Inte något. Trots att hon vet att vattnet kan sluta flöda vilken sekund som helst, och att det inte finns någon ersättning för det i naturen runtomkring, så har hon ingen plan bättre än att springa till macken och köpa allt flaskvatten de har på lager... samtidigt som alla andra gör likadant.

Jag nämner det här inte för att kasta skit på min vän i San Diego, utan för att påvisa hur folk blundar fullständigt för livshotande risker i sin omgivning. I Sverige är ju inte vatten speciellt svårt att komma över, med brunnar och vattendrag lätt tillgängliga. Men försök att öppna ögonen för sakerna du är beroende av i din omgivning. Kanske är det något så enkelt som elvärme. Det viktigaste är att tänka på det idag, istället för att lära sig den hårda vägen.

Är det så farligt där?

Som man kanske kunde förstå av mitt förra inlägg, Att träna på att döda, inspireras mina resonemang ofta av debatter med vänner. Inget leder en till att studera, raffinera och finslipa sina tankegångar bättre än att tvingas försvara dem inför folk som inte håller med.

En helg, ganska nyligen, satt jag i en soffa och pratade med en gammal vän över MSN. Jag berättade, av en händelse, om några av sakerna jag hade nära mig som skulle kunna vara användbara i händelse av allehanda otrevligheter. Bland dessa saker fanns skyddsmasker, med nya filter, till alla i byggnaden. De hade kostat $7 stycket. Min vän förstod inte alls vad de skulle vara bra till. Jag var inte i Sverige när diskussionen ägde rum, och min vän påpekade därför att säkerhetsläget säkert var annorlunda där jag var. För i Sverige, där är man bara konstig om man slösar bort 56 stycken surt förvärvade kronor på något så slösaktigt som en skyddsmask.

Jag visste inte vilket jag skulle bli upprörd över först. Först och främst vill jag undra vad 56 kronor egentligen betyder i budgeten för en svensk i medelklassen. Jag vill nog tro att om jag skippar en stor stark nästa gång jag är på krogen, och skippar en BigMac som fyllekäk, så har jag sparat in 56 kronor utan vidare. Således känner jag att även om jag aldrig i mitt liv behöver en skyddsmask, så är det så urbota billigt att jag inte bryr mig. Låt den ligga om den inte behövs.

Min andra poäng, och det är den jag känner är viktig i sammanhanget, är att säkerhetsläget är inget man kan skåda speciellt långt in i framtiden. Visst kan man, speciellt med facit i hand, se tecken på att vissa områden förvandlas till krishärdar. Men är det samma sak som att veta? Den moderna världen är full av exempel på städer som gick plötsligt från trygghet till kaos. Ponera att du sitter på ett café i Paris, sommaren 1939. Visst har det hänt spännande saker i Östeuropa. Visst har Frankrike byggt en försvarslinje längs den tyska gränsen. Men om du hade berättat för cafévärden att inom bara ett år kommer det franska vägnätet att belastas med fem miljoner flyktingar, medan nazifanor vajar över kärlekens stad... då hade den cafévärden antingen skrattat eller slängt ut dig.

Men låt oss se till ett modernare exempel. 1984 hölls de Olympiska Vinterspelen i Jugoslavien, närmare bestämt Sarajevo. För första gången hölls Vinterspelen i ett kommunistland, och det skulle uppvisas hur framåtskridande saker och ting kunde vara. En icke-vit afrikan från Senegal deltog i skidtävlingar, och slalom för handikappade var uppvisningssport för första gången. Sarajevo visades upp som visionen av en kulturellt bred, politiskt enad storstad. Ingen där hade väl behövt en skyddsmask i hemmet? Men idag, med facit i hand, så betyder namnet Sarajevo något annat. För om vi spolar fram tio år, till 1994, så är staden belägrad, militärt. En marknad blir beskjuten av artilleri, och landet Jugoslavien har inte existerat på snart två år. Vi pratar inte om en obskyr by i ett mystiskt land i en tid som bara finns kvar i böcker. Vi pratar om en statshuvudstad i Europa, i en tid då det fanns över 150,000 mobiltelefoner i Sverige. Föreställ dig ett Stockholm om tio år. Föreställ dig att landet Sverige inte har existerat på snart två år, och riksdagshuset brinner efter att ha blivit beskjutet av stridsvagnar. Fundera på det, och fundera sen över vad du vet nu, som ingen visste i Sarajevo 1984.

Att träna på att döda

Jag har en vän som gärna debatterar livligt med mig om det trygga samhället. Hon ifrågasätter gärna varför någon, utom polisen, skulle vilja vara beväpnad. "Det är väl ingen som vill döda dig?" säger hon. Hur som helst så såg hon häromdagen en bild på mig då jag övade skytte med såväl karbin som pistol. När hon såg bilderna blev hon nästan arg, och frågade varför jag tränade på att döda någon.

Jag blev ganska ställd av frågan, faktiskt. Jag vill ju inte döda någon. Men det är en viktig poäng hon tar upp. Det är nämligen så det ser ut. Jag håller ju i ett skjutvapen, riktar det mot en måltavla som skall vara en grov representation av en kroppshydda och skjuter. Men för mig handlar det aldrig om att döda. Det må verka som en semantisk skillnad, men för mig handlar det om att stoppa.

För jag vill inte döda någon. Men om jag inte har andra alternativ än att skjuta för att stoppa en person från att göra mig eller min familj illa, då skjuter jag tills dess att förövaren slutar. Förhoppningsvis slutar väl förövaren när han inser att jag är beredd att försvara mig. Fortsätter personen trots hot om våld, då kommer skottet. Och om förövaren avlider till följd av de skador som jag varit tvungen att åsamka, då är det en beklaglig följd.

Man kan jämföra det med kampsport för självförsvar, men ett steg upp i teknologin. Det krävs många år av träning för att bli så skicklig inom en traditionell kampsport, eller ett självförsvarssystem, att ens storlek och position inte spelar någon roll. Men med ett skjutvapen spelar det ingen roll om min fot är bruten, eller om förövaren även han är skicklig på att slåss. För kulor bryr sig inte om vem som skjuter, eller vem som blir skjuten. En kvinna på 50kg spelar, efter några dagars träning, på samma spelplan som en 100kg tung karl. Likheten med andra system för självförsvar är dock att de alltid går ut på den grundläggande mänskliga rättigheten vars namn det bär, självförsvar.

Att skydda sig själv från oförrätt är inget man bör överlåta åt ett telefonnummer och en avlägsen myndighet. Det bör, i alla fria stater, vara en självklarhet att man har rätt att avvärja hot. Det är väl därför vi låter polisen bära skjutvapen? Inte för att hota folk, inte för att döda, utan för att skydda sig själva och andra. Så, om vi som folk anser att polisen har behov av en pistol för att skydda sig själv från våldsverkare, vad är det som gör att vi andra inte har det behovet?

Ett argument är att polisen, till skillnad från övrig befolkning, har en plikt att ingripa. Vi andra borde helt enkelt fly om någon beter sig illa. Detta är ett argument med merit, men det är inte utan fel. Dels kan man väl argumentera att alla medborgare har en plikt att ingripa mot våldsverkare och så vidare, men jag är villig att lämna det motargumentet utanför just här. För när man säger att folk borde fly, så förutsätter man att de kan fly.

Nästan varje självförsvarskurs i världen förespråkar att fly. Om någon håller upp en kniv mot mig och kräver mig på min plånbok, så ska jag säga att då jävlar, då sätter jag hårt mot hårt. Och med hårt menar jag min plånbok, mot förövarens hårda hand. För det finns inget i min plånbok som är värt ett människoliv. Kruxet ligger i vad som följer därefter. Kan jag fly? Om jag har ryggen mot väggen, och personen inte nöjer sig med det jag har, vad skall jag göra då?

Ska jag hoppas att någon välvillig människa sett vad som pågår och ringt polisen? Ska jag hoppas att de kommer fram i tid? Kanske jag skall acceptera mitt öde och låta polisen sköta rånmordsutredningen i efterhand? Nej tack. Hellre försvarar jag mig, och använder de färdigheter jag lärt mig för att stoppa det som händer. Jag hoppas att det aldrig händer, och att jag aldrig tvingas ta ett liv, men tills vidare tänker jag fortsätta att träna på att stoppa.

Att lita på andra - Del 2

Ta en stund och fundera över vilka människor som styr Sverige, som representanter för dig och dina grannar. Börja i din egna kommun. Hur styrs din kommun, och av vem? Jobba dig sedan uppåt i tankarna till Statsministern...

Om vi börjar i kommunen... hur många människor jobbar med att bestämma över din kommun? Hur många av dem har du valt? Hur många av de människornas fortsatta arbete på dessa poster är beroende av ditt godkännande? Om du ogillar deras sätt att styra din kommun, har du några egentliga alternativ i valtider?

Många människor blir väldigt fundersamma när jag ställer de här frågorna. För Sverige är ju en demokrati, där folket styr. Vi väljer representanter som sen styr på det sätt vi valt. Eller? Jag vill påstå att det moderna demokratiska systemet i Sverige är hopplöst stagnerat. När man tar sig tid att blicka in i härvan så inser man hur lite folket egentligen styr. Politikerna vi röstar på är ofta "minst sämst" av alternativen. De är heltidspolitiker, folk som jobbar, eller redan har jobbat, sig upp genom partiets hierarki. En splittring mellan väljarna och de valda har blivit så bred att man i dagsläget enkelt kan jämföra makteliten i den svenska politiken med forntidens adel.

Hur stor är egentligen skillnaden? Hur många politiker har i dagsläget folkets väl i hjärtat, och folkets godkännande som ständig ribba att leva upp till? Nej, de flesta "viktiga" människorna i Sverige sitter på poster de blivit tilldelade. Inte för att de talar för folket, utan för att de är populära i partiet. För att de är gifta med rätt person. För att de rör sig i rätt nätverk.

Förr i världen var inte den adliga överheten rädd för folket. De kunde begå misstag eller misstag och ändå sitta tryggt på sin tron. Hur många politiska figurer kan du minnas som efter misstag försvunnit ur det allmänna livet? Kommentera gärna med en namnlista, om du har en...

Att lita på andra - Del 1

Mycket i våra liv defineras av dem vi litar på, och vilka vi är rädda för. När vi människor var ett ungt släkte på planeten så samlade vi oss i små familjegrupper. Även om familjedynamiken kan vara komplicerad och svår, så gav det oss ändå en slags grundsortering för vilka i vår omgivning vi kunde lita på. Territoriala dispyter förekom säkert, men människor var få och världen stor. Senare började vi dock bli bofasta, och bruka jorden. Våra små grupper blev till byar, och våra territorium växte. Plötsligt var familjepatriarken kanske inte längre ansvarig för fem, tio andra, utan hundra. Män med makt började utöka den makten, och snart hade krigsherren dykt upp.

Så gott som alla samhällen i världen har vid något tillfälle i historien varit toppstyrda av krigsherrar, kungar och kejsare. Människor har i sådana samhällen levt och dött på deras nåder, i rädsla och otrygghet. Nog hade man väl emellanåt en rättvis och välvillig konung som gjorde gott, men sådana varar aldrig för evigt... Den vanlige medborgaren, den dödlige, kunde behöva leva i skräck för sin överhet. Den överheten hade ofta ingen vidare insikt i den övriga befolkningens liv. De levde ju i en egen värld, en annan värld. En värld där pöbelns liv var en resurs att förbruka.

Sedan lovades man en ny metod. En metod där folket själva valde vilka som skulle styra över dem. En metod där de styrande skulle vara rädda för folket, inte tvärtom. Demokratin. Ett system där vi inte behövde oroa oss för vad våra ledare skulle utsätta oss för. Om vi inte gillar styret kan vi ju byta ut det. Men har det systemet några tänder i dagens Sverige? Kan vi lita på de människor vi valt, och har vi ens egentligen valt dem? Läs mer i Del 2...