Demokrati på nytt - Del 2

Igår talade jag kort om att människor vällt tillbaka till sina hemländer för att delta i revolutioner. Hela arabvärlden har skakats om, på både gott och ont. I Syrien och Libyen rasar kampen för fullt, men i Tunisien har man kommit längre. Omröstningar är på gång för ett råd som skall skriva en ny grundlag.

Folket som reser till Tunisien just nu har något gemensamt. De anser att landets framtid, deras framtid, är för viktig för att överlåtas åt andra. Att bevara "revolutionens värderingar" talas det om. Det är härligt att se människor, gamla som unga, ta ansvar för sin egna framtid. Men vet de egentligen vilka värderingar de pratar om, eller hur man bevarar dem?

Många siktar in sig väldigt kortsiktigt på de saker som varit jobbiga för dem nyligen. Hämnd mot ett dominant politiskt parti, skattelättnader och avskaffandet av "förtryckets maskineri". Hemlig polis eller paramilitära styrkor läggs ned och tortyrkammare röjs bort. Hela processen må vara en slags katarsis för befolkningen, men den garanterar på intet sätt befrielse från att återgå till samma situation.

Historien är full av exempel på revolutioner som slutat väl, men även revolutioner som slutat illa. USA och Frankrike slog sig fria från förtryckande överhet och bildade framgångsrika stater där förtrycket till stor grad hölls undan mycket länge. Hade proletariatet verkligen tänkt sig att byta Tsaren mot Partisekreteraren i Ryssland? Jag tror inte det...

Det räcker inte att stryka ut det nuvarande förtrycket. Det räcker inte heller att illegalisera det politiska partiet som varit vid makten. Man måste säkerställa att folket alltid har makten över regeringen, istället för tvärtom. Man måste lagstadga begränsningar för maktens utövande. Att slänga ut den hemliga polisen tjänar inget till om "revolutionsgardet" har rätt att beslagta folkets egendom, eller spärra in folk utan anledning för att skydda den nya staten.

Demokrati på nytt - Del 1

Det har varit en spännande tid i Nordafrika det senaste. I ett flertal länder har folket skakat av sig statligt förtryck och infört sitt eget styre. Folk som sedan decennier levt ute i världen, för att undvika förtrycket, har återvänt till sina hemstäder. I deras egna ord är deras framtid, och deras revolution, för viktig för att lämnas i andras händer.

Det är väldigt befriande att se ett folk bryta sig ut för egen hand från en sådan situation. Det ger mig hopp för mänskligheten att se folk ta ansvar för sin omgivning. Hopp och välvilja är dock inte tillräckligt... Idag tänker jag tala om vad som behövdes, och fortfarande behövs, för demokratins skapande. Imorgon kommer del 2, som kommer att handla om vad som behövs för att bevara demokratin där den väl etablerats.

I vissa fall har revolutionerna 2010-2011 varit relativt fredliga från demonstranternas sida. I Tunisien t.ex skedde naturligtvis våld, men det uppstod aldrig någon större väpnad konflikt mellan statliga styrkor och det demonstrerande folket. I Egypten var läget upplagt för väpnad konflikt, men det undveks av att militären beslöt sig falla in på folkets sida. I Libyen har det gått värre. Staten har hyrt in legosoldater för att undvika Egyptens "problem", och demonstranterna har varit tvugna att bilda en slags egen militär för att kämpa för sin frihet. Som jag nämnde i mitt förra inlägg handlar alltså maktkampen oftast om kontroll över väpnade styrkor. Så, hur hade det gått i Tunisien om militären hade satts in i stor skala mot demonstranterna?

I Syrien har staten mördat medborgare, slängt ut journalister och belägrat städer. Man har förvisso gjort vissa "eftergifter", så som att häva ett undantagstillstånd som infördes 1963. I verkligheten begår dock fortfarande staten övergrepp mot folket, trots att det inte längre är lagligt.

Jag fann det mycket intressant att följa rebellernas kamp i Libyen, då det är den enda traditionella väpnade revolutionen på ganska länge. Jag fann det även mycket intressant att se vilka människor som stödde rebellernas väpnade kamp, och ville se dem understödda med pengar, vapen och militära tjänster från diverse västländer. Storbritannien, t.ex, gav sig in i debatten om att vissa FN-beslut "hindrade" rebellerna från att förses med vapen. Är det inte lite konstigt att en stat som så envetet sökt avväpna sin egna befolkning plötsligt säger att folket borde ha vapen, så att de kan avväpna sin stat? Varför är folket i Libyen annorlunda från folket i Storbritannien? De vill ju exakt samma saker.

I summering. En demokrati kan bara finnas sida vid sida av en väpnad makt om den väpnade makten tillåter det. Har man inget att hota den väpnade makten med, så har man ingen demokrati. Imorgon, vad händer efter en revolution?

Egypten, och hur det hade kunnat gå

Egypten såg nyligen sitt första egentliga maktskifte sedan 1952, och jag kan inte annat än gratulera folket där. De hade mod och vilja nog att stå emot en förtryckande stat, kräva sina rättigheter och få dem. En folkets revolution, och det utan våld... eller?

Låt oss ta en snabb titt tillbaka på Egyptens moderna historia. I slutet på 1800-talet växte nationalism i Egypten, till stor del på grund av politiskt intrång från europeiska banker och England. Detta var en följd av Suezkanalen, och är en lång och intressant historia i sig själv, men för ett annat forum. Den nationalistiska rörelsen sökte införa en demokrati för folket i Egypten. De europeiska makterna såg detta som ett hot mot deras intressen i området, och 1882 stötte Frankrike och England mot nationalisterna. Alexandria beskjöts, och den egyptiska armén krossades vid ett slag i Tel el-Kebir. Egypten var nu praktiskt taget ett brittiskt protektorat, något som formaliserades under första världskriget. Detta var mer föda åt nationalisterna, som senare lyckades genomföra en revolt, och Egypten blev åter självständigt 1922.

Ett parliament infördes, och folkval hölls. Men (åter på grund av brittiskt inflytande) 1952 genomfördes en militärkupp, och en liten grupp officerare tog makten i Egypten. 1953 förbjöds alla politiska partier under en tre år lång period där en revolutionär kommitté skulle ta alla beslut. Egypten förklarades en Republik, och en officer tillsattes som president. Ett maktkrig pågick samtidigt på gatorna, där revolutionärerna stred mot demonstranter och folk som stödde "Det Muslismska Brödraskapet". Under tiden evakuerades de sista brittiska soldaterna från Suezkanalen.

Snart antog revolutionen sin utlovade nationalistiska ton. Judar och vithyade förbjöds egyptiskt medborgarskap. Deras egendomar beslagtogs och de jagades ur landet. Företagstillgångar som ägdes av judar och vita beslagtogs och nationaliserades.

Många spännande saker hände efter revolutionen i Egypten, som jag tänker skippa här, då de är utrikespolitiska. Det här inlägget handlar om vad som hände i Egyptens politiska historia, så Sexdagarskriget, Suezembargot osv tänker jag lämna för en annan dag.

Anwar Sadat var president i Egypten från 1970 till 1981. Han var en av militärofficerarna som genomförde revolutionen 1952. 18 år efter revolutionen hade alltså riktiga val ännu inte kommit tillbaka till landet. Sadat hade dock visioner för Egypten som han inte delade med sin föregångare. Han återinförde t.ex flerpartisystemet. Han gjorde sig impopulär med Egyptens grannländer genom förhandlingar med Israel, bland annat. Han mördades 1981. Då tog hans vicepresident, Hosni Mubarak, över makten. Hosni Mubarak avsattes 2011, 59 år efter den revolution som skulle ge folket ett folkets Egypten.

Mao Zedong sade ofta att politisk makt, och all makt, kommer från våld, eller hot om våld. Men revolutionen i Egypten var ju mer eller mindre fredlig. Folket tog till gatorna och skrek och stojade tills de fick som de ville. Eller? Nej. Vore det så enkelt så hade Iran och andra länder i trakten redan gjort sig av med sina diktatorer.

De stora protesterna i år i Egypten började den 25e januari. Enorma folkmassor samlades på torg i hela landet och krävde Mubaraks avgång. Fyra dagar senare hade över 100 protestanter och ett dussin poliser dödats under sammandrabbningar. Tusentals hade sårats under makthavarnas försök att hålla ordningen. Redan den 28e januari kallades armén in för att stödja polisen. 1e februari stängde staten av tillgången till Internet, som hade använts för att organisera protester, och införde ett allmänt utegångsförbud.

Den viktiga poängen i det här, är att staten tog in armén för att utföra polisiär verksamhet. Detta är något som i västvärlden anses väldigt tabu, och det med anledning. För om armén hade velat, så hade de kunnat stoppa den här revolutionen, utan vidare. På samma sätt som väpnade styrkor stoppat revolutioner i andra arabländer, nyligen. I Egypten gick det inte som Mubarak hade tänkt sig. Militären beslöt sig för att stödja folket. Och då fanns plötsligt ett hot, mot Mubarak. Fram tills dess var revolutionen bara en massa skrikiga människor på torg.

En blick tillbaka över allt som jag har skrivit idag visar att sedan 1800-talet så har allt makt i Egypten kommer direkt ur våld eller hot om våld. Varje gång makten har skiftat så har det varit en gevärspipa involverad, i enlighet med Maos teori. Så skänk en tanke till hur illa det hade kunnat gå i Egypten, om våldet hade stått på Mubaraks sida. Skänk så även en tanke till folket i de länder där diktatorerna styr militären. Skänk så sist en tanke till din egen framtid, eller nästa generations, och vem det är som tänker hålla i våldets koppel i ditt hemland.

Rädsla / Förberedelse

Förord / Varning : Den första paragrafen av detta inlägget kommer att innefatta angrepp på "den svenska mentaliteten", radhusidiotin och förmodligen dig eller flera av dina nära och kära. Läs endast vidare om du har lust att tänka på vad du läser, och använda nyfunnen kunskap till självkritik och förståelse.

Som så ofta är fallet har dagens inlägg inspirerats av ett samtal med ett av mina landsmän. Jag har skrivit inlägg förr gällande att blunda för verkligheten, men inte riktigt insett vidden av den ofattbara strutsmentalitet som genomsyrar det svenska samhället. Jag fick idag höra att det är bättre att vara fullständigt oförberedd på en negativ händelse än att vara rädd. Hur kan det någonsin vara bättre att möta motgångar med förvirring och chock än med lugn och en plan? Jag kan inte greppa att människor - tänkande, självmedvetna varelser - kan föredra ett obildat mörker före att acceptera att något otrevligt kan inträffa. Och jag pratar inte om att SÄPO skulle vilja förgifta oss med fluor eller att amerikanska FBI skulle dölja rymdskepp i ökenhangarer. Jag pratar om relativt vardagliga risker, såsom att bli misshandlad eller bli utsatt för inbrott. Mentaliteten har sträckt sig till sådana vidder att många svenskar inte ens kallar det att "bli utsatt". Istället har man "råkat bli av med" sin cykel eller "haft inbrott". Det är som att gemene man väntar sig att bli och förbli ett offer.

Det här är för dig som känner igen sig i offermentaliteten. Man råkar inte bli av med en cykel. En annan människa har valt att bryta mot samhällets regler, samhällets lagar, sund etik och moral och mot vår tillit till våra medmänniskor. En annan människa har utsatt dig för ett brott, med vilje. Någon ville att du skulle lida, hellre än att ta itu med sina problem.

Eftersom jag växte upp i Sverige vet jag inte riktigt hur min egna vilja att vara förberedd på eventualiteter uppkom. Eventuellt hade jag inte den viljan som ung, utan lärde mig den. En tänkbar skurk i dramat är väl i så fall min utbildning till pilot. Jag lärde mig att ha en plan för eventualiteter som jag hoppades aldrig uppleva. För det är korkat att försöka komma på en när det redan har inträffat... Under mina år i flygbranschen upplevde jag ett motorhaveri där flygplanets enda motor stannade totalt, och ett där motorn fortsatte att gå men inte längre orkade hålla flygplanet i planflykt. Bägge fall slutade alltså i en nödlandning, och i bägge fall gjordes den på en flygplats. Jag har aldrig någonsin varit rädd för ett motorhaveri. Jag har bara varit medveten om att det kan hända mig, och haft en plan för hur jag skulle hantera det, om det hände.

Så vad kan hända i Sverige? Jag tänker använda exemplet misshandel, eftersom det är ganska vanligt. Män över 18 i Sverige blir misshandlade ibland. Om vi är väldigt konservativa, så tittar vi uteslutande på anmälda brott (hur många oanmälda misshandelsfall sker varje lördagkväll utanför krogar?) där en man över 18 år blivit misshandlad utomhus av en fullständigt obekant man... Vi sållar alltså borta oanmälda fall, fall där offret var bekant med förövaren, brott mot kvinnor, brott som skett inomhus, och så vidare. Med dessa konservativa glasögon ser vi 27818 fall under 2009. Det är alltså över 76 fall om dagen.

Jag har länge varit en förespråkare för rätten till självförsvar, och användandet av pepparsprej till detta ändamål. Men enligt mina vänner är jag alltså paranoid och rädd för att jag bär pepparsprej. Trots att män i min ålder som vistas utomhus i lilla Sverige råkar ut för misshandel 76 gånger varje dag, är jag på något sätt konstig som tror att jag en dag skulle kunna vara ett av de potentiella offren. Men jag är inte rädd för att bli misshandlad, trots att jag faktiskt blivit misshandlad. Jag har aldrig känt någon krypande paranoia eller skräck över att vistas utomhus. Men det ändrar inte på det faktum att jag vet att jag kan bli misshandlad. Och om det händer, så sprutar jag hellre lite peppargoja i ansiktet på förövaren som vill mig illa, som valt att bryta mot lagen och sund moral, än att hoppas att en polis råkar stå inom en armlängds avstånd när det händer. Att ta ansvar för sig själv är inte sjukt, och att förbereda sig inför saker som kanske aldrig händer är inte att vara rädd. Utom i Sverige, där mentaliteten som får mig att verka konstig går att beskriva som följer:

Folk som köper brandförsäkring, brandlarm eller en kökssläckare är paranoida och lever sina liv i konstant skräck för en brand. Konstiga människor.

Källa för misshandelsstatistik: BRÅ Kriminalstatistik 2009

Folket och dess försvar

1873 beslutade Riksdagen att byta ut det dåvarande Indelningsverket mot något som liknade den allmänna värnplikten i Sverige. Sedan 80-talet har Försvarsmakten sakta rustats ned, och igår, den 1e Juli 2010, avskaffades den allmänna värnplikten. Så vad har då detta att göra med frihet och demokrati?

En gång i tiden såg den allmänna värnplikten till att en majoritet av arbetsföra män hade någon slags militär utbildning. Så gott som alla visste hur man brukade minst en typ av skjutvapen, och hade någon slags förståelse för taktik och handhavande i fält. Utöver detta hade de flesta även lärt sig hur man klarar sig under förhållanden utanför det normala. Den allmänna värnplikten såg även till att staten, i händelse av ofred, kunde genomföra en relativt snabb mobilisering.

En av effekterna detta hade var att förhindra staten, eller Försvarsmakten (eller delar därav) att utöva förtryck. En general (för att använda ett central- och sydamerikanskt exempel) kan inte hoppas använda sina begränsade trupper för att kontrollera en avsevärt större befolkning genom hot om våld, om den befolkningen är kapabel av såväl försvar som angrepp.

Vi kan peka på ett glänsande exempel till land med frivilligt system, USA. Det är en stor nation som i många år fört krig utanför sina egna gränser med en helt frivillig yrkesmilitär. Men i USA återfinns andra metoder för att trygga medborgarnas rättigheter gentemot statligt förtryck, nämligen den uttryckliga rätten för alla ostraffade, sunda medborgare att inneha vapen. Denna modell saknas i Sverige och det lämnar vår framtid mer sårbar än någonsin.

I dagsläget har det såklart knappt någon effekt. Men med åren kommer snart alla "normala civilister" med träning inom såväl vapen som taktiskt förfarande att ha försvunnit. Försvarsmakten kommer att bestå av en sluten grupp människor, och de flesta medborgare kommer inte att ha varken insyn i eller ens grundläggande förståelse för hur den gruppen fungerar.

Att ha ett försvar som består av frivilliga lönetagande yrkesfolk har fördelar. Men är separationen mellan medborgaren och landets väpnade styrkor verkligen förenligt med folkets fortsatt garanterade frihet? Den som lever får se.

Att blunda för verkligheten

I Sverige tänker de flesta knappt på vatten ens som en resurs. Vi har hundratals sjöar och vattendrag med friskt vatten att dricka. Öppnar man kranen så flödar kallt och livgivande vatten fram med rejält tryck. Jag tänker använda ett område i västvärlden där det faktumet är precis lika självklart som exempel idag.

När Los Angeles grundades var större delen av området öken. Idag täcks de områdena av nära nog eviga bostadsområden. Gräsmattorna framför husen, och träden längs vägarna som ger skugga, bevattnas på konstgjord väg. För att klara av de nu bebodda ökenområdenas växande krav på vatten började man på 60-talet bygga en akvedukt för att leda sötvatten från Sacramentofloden. Färidgställd är den över 115 mil lång och transporterar 370 kubikmeter vatten varje sekund. Resultatet är att när en Los Angeles-bo öppnar kranen så har de samma förväntning på flödande vatten som när en Göteborgare gör det. Skillnaden är alternativ.

För att klara mindre störningar i vattentillförseln lagrar Los Angeles stora mängder vatten i reservoarer runt staden. Men efter år av torka står dessa farligt lågt, och vattenransonering tillämpas stundvis under sommarmånaderna. Och vad händer om en rejäl störning träffar Los Angeles? Alternativen är få. Utan flödet av vatten (som pumpas, inte flödar naturligt från norr) återstår det naturliga klimatet - öknen.

Naturligtvis vet folk i Los Angeles detta. Jag pratade om detta med en vän i San Diego för några månader sedan, mitt i en öken som ofta drabbas av jordbävningar. Jag frågade om vad hon hade gjort för att säkra sina behov i händelse av en jordbävning eller annan störning i vattentillförseln. Och kan vi gissa vad svaret var? Inte något. Trots att hon vet att vattnet kan sluta flöda vilken sekund som helst, och att det inte finns någon ersättning för det i naturen runtomkring, så har hon ingen plan bättre än att springa till macken och köpa allt flaskvatten de har på lager... samtidigt som alla andra gör likadant.

Jag nämner det här inte för att kasta skit på min vän i San Diego, utan för att påvisa hur folk blundar fullständigt för livshotande risker i sin omgivning. I Sverige är ju inte vatten speciellt svårt att komma över, med brunnar och vattendrag lätt tillgängliga. Men försök att öppna ögonen för sakerna du är beroende av i din omgivning. Kanske är det något så enkelt som elvärme. Det viktigaste är att tänka på det idag, istället för att lära sig den hårda vägen.

Är det så farligt där?

Som man kanske kunde förstå av mitt förra inlägg, Att träna på att döda, inspireras mina resonemang ofta av debatter med vänner. Inget leder en till att studera, raffinera och finslipa sina tankegångar bättre än att tvingas försvara dem inför folk som inte håller med.

En helg, ganska nyligen, satt jag i en soffa och pratade med en gammal vän över MSN. Jag berättade, av en händelse, om några av sakerna jag hade nära mig som skulle kunna vara användbara i händelse av allehanda otrevligheter. Bland dessa saker fanns skyddsmasker, med nya filter, till alla i byggnaden. De hade kostat $7 stycket. Min vän förstod inte alls vad de skulle vara bra till. Jag var inte i Sverige när diskussionen ägde rum, och min vän påpekade därför att säkerhetsläget säkert var annorlunda där jag var. För i Sverige, där är man bara konstig om man slösar bort 56 stycken surt förvärvade kronor på något så slösaktigt som en skyddsmask.

Jag visste inte vilket jag skulle bli upprörd över först. Först och främst vill jag undra vad 56 kronor egentligen betyder i budgeten för en svensk i medelklassen. Jag vill nog tro att om jag skippar en stor stark nästa gång jag är på krogen, och skippar en BigMac som fyllekäk, så har jag sparat in 56 kronor utan vidare. Således känner jag att även om jag aldrig i mitt liv behöver en skyddsmask, så är det så urbota billigt att jag inte bryr mig. Låt den ligga om den inte behövs.

Min andra poäng, och det är den jag känner är viktig i sammanhanget, är att säkerhetsläget är inget man kan skåda speciellt långt in i framtiden. Visst kan man, speciellt med facit i hand, se tecken på att vissa områden förvandlas till krishärdar. Men är det samma sak som att veta? Den moderna världen är full av exempel på städer som gick plötsligt från trygghet till kaos. Ponera att du sitter på ett café i Paris, sommaren 1939. Visst har det hänt spännande saker i Östeuropa. Visst har Frankrike byggt en försvarslinje längs den tyska gränsen. Men om du hade berättat för cafévärden att inom bara ett år kommer det franska vägnätet att belastas med fem miljoner flyktingar, medan nazifanor vajar över kärlekens stad... då hade den cafévärden antingen skrattat eller slängt ut dig.

Men låt oss se till ett modernare exempel. 1984 hölls de Olympiska Vinterspelen i Jugoslavien, närmare bestämt Sarajevo. För första gången hölls Vinterspelen i ett kommunistland, och det skulle uppvisas hur framåtskridande saker och ting kunde vara. En icke-vit afrikan från Senegal deltog i skidtävlingar, och slalom för handikappade var uppvisningssport för första gången. Sarajevo visades upp som visionen av en kulturellt bred, politiskt enad storstad. Ingen där hade väl behövt en skyddsmask i hemmet? Men idag, med facit i hand, så betyder namnet Sarajevo något annat. För om vi spolar fram tio år, till 1994, så är staden belägrad, militärt. En marknad blir beskjuten av artilleri, och landet Jugoslavien har inte existerat på snart två år. Vi pratar inte om en obskyr by i ett mystiskt land i en tid som bara finns kvar i böcker. Vi pratar om en statshuvudstad i Europa, i en tid då det fanns över 150,000 mobiltelefoner i Sverige. Föreställ dig ett Stockholm om tio år. Föreställ dig att landet Sverige inte har existerat på snart två år, och riksdagshuset brinner efter att ha blivit beskjutet av stridsvagnar. Fundera på det, och fundera sen över vad du vet nu, som ingen visste i Sarajevo 1984.