Nöden har ingen lag

Det sunda förnuftet har nog sedan länge lämnat rättsväsendet i de industrialiserade länderna. Det kanske är nödvändigt, för att se till att det är opartiskt. En blind tilltro till lagens ord, lagens exakta ord, hindrar lagens tjänare från att göra en tjänst här, eller dra till lite extra där. Men ibland, kanske allt för ofta, så får denna skygglappsförsedda dyrkan av bokstäver bli en ersättare för rättvisa. För det är väl rättvisa vi försöker uppnå?

I Aftonbladet, i höstas, kunde vi läsa en artikel om Per-Anders Pettersson. Herr Pettersson bodde i den lilla orten Nås, med dess 450 andra invånare. En vacker kväll i 2006 hade han och en vän hade hört rykte om att en besökare i byn var påverkad, förvirrad och aggressiv. När de såg en bil stå vid vägkanten med varningsblinkers påslagna anade de oråd direkt. Bilens förare skrek så högt hon kunde och slog på tutan, och herr Pettersson beslöt sig för att ingripa. Eftersom han inte visste vad som försiggick beväpnade han sig med en domkraft från sin bil.

För kvinnan i bilen var det nog tur att herr Pettersson beslöt sig för att hjälpa till. Hon hade ingen möjlighet att försvara sig själv mot den vansinnige mannen som höll på att strypa henne. Sannolikt hade hon dött om han hade kört vidare, eller väntat på polisen. Förövaren fick motta ett slag över axeln med domkraften. Enligt herr Pettersson hade slaget ingen effekt. Slag nummer två däremot, tog i tinningen. Förövaren gick ner på backen och blödde från huvudet. Herr Pettersson, i dagens andra utspel av medmänsklighet och personligt ansvar, blev orolig att mannen han slagit var allvarligt skadad. Tydligen nöjer sig inte herr Pettersson med att rädda bara ett liv om dagen, så han lägger förband och försöker stoppa blödningen i väntan på att myndigheterna ska anlända.

Jag har många gånger i Sverige blivit upprörd på gränsen till vansinne av bristen på civilkurage. Hur medborgare, medmänniskor, kan stå och se på när deras bröder och systrar far illa, utan att vilja röra vid det. I många fall ringer de inte ens 112, utan hoppas helt enkelt att någon annan gör det. Men inte Pettersson, han såg ett ansvar och en plikt i att hjälpa en nödställd.

I SvD kommenterar en lektor i straffrätt hur udda det är att Per-Anders Pettersson nu, istället för ett tack från samhället, får spendera ett år av sitt liv bakom lås och bom. Han är nämligen dömd för grov misshandel mot mannen som han stoppade från att mörda en kvinna i Nås. Han skall även betala 50.000 kronor i skadestånd. Den påverkade galningen fick villkorlig dom, och 8.000 kronor i skadestånd. Jo, det är ju så det ska gå till...

I svensk lag så finns ett begrepp som kallas nödvärn. Det förklaras att man har rätt att skydda sig själv och andra från våld, och att man har rätt att bruka våld i det syftet. Det förklaras även att man bara har rätt att bruka den mängd våld som krävs för att möta situationen. Fråga dig själv hur bra du är på att utmäta slag. Hur hårt ska du slå nästa gång du försöker skydda någon från att bli mördad? Du bör kunna dra av dina enorma erfarenheter inom området. Inte? Om du är som de flesta svenskar så har du nog aldrig slagit någon med en domkraft, och har så alltså ingen aning om effekterna och deras relation till hur mycket du tar i. Försöker du dessutom slå bort någon som håller på att strypa en av dina medmänniskor så är kanske exakt placering av slaget förenat med en del svårighet. Så vad är alternativen för svenskar som inte vill sitta och se på när någon blir strypt till döds? Försiktighet i en omöjligt svår och oförutsägbar situation, bli en martyr när du slår för löst och själv blir dödad, eller börja öva på att vara en sympatisk cellkamrat. Jag har hört att Per-Anders Pettersson kan behöva en.

Beredskap - Del 3

Grattis, du har orkat dig fram till del 3! Du har vatten, mat och vårdutrustning hemma. Dina nära och kära vet hur och var ni ska mötas om direkt kontakt är omöjlig. Du har tänkt efter före vad rör en rad olika kriser som kan drabba dig och din bostad. Bra jobbat!

Ett problem jag snabbt ser med detta, dock, är att de flesta människor spenderar en ganska stor del av sina liv... inte hemma. All din mat och dina ficklampor och din vårdutrustning är hemma, men du är på jobbet... och gatorna är fulla av zombies och brinnande bilar.

Okej gatorna kanske inte är fulla av zombies och brinnande bilar, men om du råkar befinna dig nära en stadskärna när något otrevligt inträffar så kan du ge dig tusan på att vägarna är proppade av panikslagna människor som försöker ta sig åt alla möjliga håll. Hur ser vägarna ut i vanlig rusningstrafik? Det kanske inte spelar någon roll, för ditt tilltänkta transportmedel kan vara utslaget ändå. Men vad du måste inse är att din vardagsmetod för att ta sig hem kan vara fullständigt ogenomförbar.

Låt oss ta min fru som exempel. Hon jobbar ca 4 mil hemifrån. Med bil tar det ca 25 minuter, och när pendlingen blir en vana så är det lätt att man glömmer bort avståndet. Ponera att min fru skulle vara på jobbet när katastrofen slår. Hur ser hennes möjligheter ut för att ta sig hem till all utrustning? Kan hon genomföra resan med sakerna hon har i handväskan? Sannolikt inte. Därför har hon i sin bil en väska med saker, som hon inventerat och är bekant med. Bland annat finns vatten, kniv, multiverktyg, förbandskit, regnöverdragskläder, andningsskydd, ficklampa, tändare, lysstavar, pepparsprej, kontanter, komradio, osv. Bredvid väskan finns ett hopfällbart gevär och lite ammunition. Detta är alltså en liten väska som man snabbt kan slänga över axeln om man måste gå eller rent av smyga hem.

Fundera själv över vad du, och andra människor som ingår i din planering, skulle behöva för att ta dig hem från ditt dagliga arbete eller andra platser du besöker ofta. Det kan hända att det enda du egentligen behöver är ett litet andningsskydd och en rejäl jacka, i händelse av någon slags kemisk eller biologisk kris. Det kan hända att du känner att du behöver en hel ryggsäck full i saker på grund av kraftigt varierande arbetsplatser. Gummistövlar? Sovsäck? Medicin?

Huvudsaken är att du försöker föreställa dig hur du skulle tagit dig hem från varje plats du besökt den senaste månaden. Sannolikt kommer flera föremål slå dig som "bra att ha". Vad gäller inköp osv så är jag lite kluven. Å ena sidan är det bra att inse att det oväntade kan inträffa om tio minuter lika gärna som tio decennier. Men å andra sidan ska man ju inte göra sig själv luspank heller, och det är bättre att köpa in långsamt än att inte köpa in alls. Åter igen, det är upp till dig.

Där slog jag huvudet på spiken med mina tankar kring såväl förberedelse som det mesta i livet. Det är upp till dig. Lita inte på att ordningsmakten ska skydda dig varje litet steg du tar, och lita inte på att regeringen skickar Hemvärnet för att säkra din tillgång på färskvatten när katastrofen är ett faktum. Lös det själv, tag ansvar, var förberedd.

Beredskap - Del 2

Förhoppningsvis har du nu insett värdet i att ha lite vatten, konservburkar, ficklampa och enkla förband hemma. Som sagt, man behöver inte skaffa en foliehatt och börja prata om domedagen för att öka sin beredskap märkvärt.

Men nu har du ju läst vidare till del 2, så här kommer vi in på överkursen. Piloter spenderar stora delar av sin utbildning på att förbereda inför möjliga problem. Man har nämligen sett att de flesta människor reagerar bättre på problem om de har fått diskutera dem på förhand. Så ta och diskutera, med dig själv eller med dem du bor med, vad du skulle ta dig till om ett visst scenario inträffade. Om det blir översvämning, om vattnet stängs av, om elen försvinner i en vecka, om Finland invaderar, om landet drabbas av ekonomisk och politisk instabilitet. Tro inte att det aldrig kan hända bara för att du bor i en modern stad. Bagdad var en modern stad. Sarajevo var en modern stad.

Om du har familj eller kanske goda vänner som du vill gruppera dig med i händelse av en allvarlig katastrof så är det absolut nödvändigt att ni kommer överens om en plan nu genast. Har du någonsin försökt använda din mobiltelefon vid 12-slaget på nyårsafton? Räkna med att eventuella telefonsystem som överlevt katastrofen kommer att vara överbelastade och obrukbara. Bestäm i förväg var ni ska ses och vem som ska fixa vad, så slipper ni osäkerheten. Man behöver inte lägga upp ett schema, det kan räcka med ett par enkla platser. "Vi ses hemma hos Olle, och om hans hus har brunnit ner eller inte går att nå så möts vi vid kyrkogården utanför staden." Om man inte kan fullfölja planen så kanske man kan lämna meddelanden till varandra på dessa förutbestämda platser. Kom ihåg att uppdatera planen varje år när du går över din utrustning. Olle kanske har flyttat...

Sådär, nu har du en plan för att möta upp med dina nära och kära, och hålla dig vid liv i några dagar. Om du känner dig trygg så, då kan du ju sluta läsa nu. Glöm dock inte att skicka hit dina vänner för att läsa det här. Du vill väl inte behöva dela ditt vatten och dina konserver med halva staden? Den som känner att de vill vara ännu mer redo, den får vänta på del 3.

Beredskap - Del 1

I engelskan har begreppet "survivalism" blivit fast rotat. Det är ett koncept som började krypa sig fram i Kalla Krigets skugga, där en framtid sänkt i kärnvapenkatastrof var nära nog ett faktum. Fram emot mitten på 1970-talet var det flera författare som skrev böcker om kommande apokalypser och hur man skulle göra för att klara sig igenom dem. Och det där väl det som survivalism handlar om, att vara en av överlevarna i händelse av en allvarlig katastrof.

Naturligtvis har man ganska lite kontroll över händelser som är stora nog att rasera en stad, region, land eller kontinent. Om en jättelik rymdsten dimper ner utan förvarning på Södermalm i Stockholm, klockan 1045 på morgonen, och du råkar jobba i Skatteskrapan, så spelar det nog ingen roll hur förberedd du är. Vad man däremot har kontroll över är hur bra man klarar livet efteråt, när naturens första sorteringsrunda är avklarad.

Ta en minut och rota igenom ditt hem (för du sitter väl inte och läser bloggar på jobbet?). Om vi säger att du behöver 2 liter vatten per dag, hur många dagar klarar du och din familj / rumskamrat / hund utan att använda kranen? Fortsätt läsa när du klurat ut det.

Klar? Blev det färre än tre dagar? Så är det för de flesta. Det absolut enklaste du kan göra för att trygga din framtid är att förvara vatten nog för några dagar i ditt hem. Tänk enkelt. Du behöver inte bygga en bunker, du behöver inte köpa en vindkraftsförsedd gård i Skåne och fylla en lada med konserver och ammunition. Men du behöver vatten. Och kanske lite käk. Försök att välja mat som håller sig väldigt länge och inte behöver vatten för att tillagas. Bestäm ett datum (kanske Långfredagen?) varje år där du och de du bor med går igenom resurserna och ser så inget behöver bytas ut osv. Ta tillfället i akt och köp in ett litet första hjälpen-paket.

Där var grundkursen. Om du har mat och vatten täckt för några dagar så kommer du att vara i en bättre sits än de flesta omkring dig. Det är nu du behöver fråga dig själv om det räcker. Hur förberedd vill du vara? Behöver du plåster i din sjukvårdsask eller ett nedpackat fältsjukhus och en veckas investering i en akutvårdskurs? Behöver du några flaskor dricksvatten från ICA eller en brunn med reningsanläggning? Behöver du en extra rad konservburkar längst bak i skafferiet eller en gård med grisar? Allt detta är upp till dig... vi ses i del 2!

Kunskap är makt

"Scientia potentia est", kunskap är makt, sade Francis Bacon på 1500-talet. För de flesta är detta en påminnelse om att vi bör utöka vårt kunskapsförråd. För mig är det något jag funderar på varje gång någon försöker införskaffa kunskap om mig. Låter jag tillräckligt paranoid? Mer och mer har detta dock blivit vardagsmat för människor i den uppkopplade världen. Ger du ut din mejladress till företag så får du ovälkomna mejl i inkorgen rätt kvickt. Identitetstjuvar världen om använder folks personliga information för att öppna bankkonton, köpa på faktura, t.om köpa hus.

Men myndigheter ger vi glatt varje gnutta information om oss själva, trygga i vetskapen om att storebror vill oss väl. För det vill de väl? De flesta svenskar skulle nog inte tänka två gånger om att lämna legitimation till en polisman. Har du någonsin funderat på vad den polismannen skulle kunna ta sig för med den informationen? I de flesta fall skulle de nog inte ta sig för något alls. Men poliserna som nyligen hängdes ut för sitt beteende i en blogg då? Känner sig deras offer trygga i att veta att deras mobbare har deras adress och telefonnummer?

Nu är detta naturligtvis ett snävt exempel, gällande enskilda myndighetspersoner med uppenbara brister i omdöme och ansvar. Men myndigheten i sig måste väl ändå vilja väl? Låt oss ta ett par läxor från historien. Stater vill alltid veta vilka av deras medborgare som äger vapen, och av vilken sort de är. De hävdar att detta är för att hindra brott, trots en fullständig brist på statistiskt bevis att registrering på något sätt minskar brottslighet. Lagar om registrering gäller ju naturligtvis bara de medborgare som väljer att följa lagen.

I mellankrigstidens första år, 1919, började den tyska Weimarrepubliken förbjuda allehanda vapen, i enlighet med Versaillesfördraget. Under vissa omständigheter kunde vapeninnehav leda till omedelbar avrättning på plats, utan rättegång. 1928 sade man till folket att de fick ha vapen igen, men på statens villkor. Ett invecklat system av tillstånd och certifikat infördes för att hålla koll på vem som ägde vilka vapen. För folkets bästa. Men information är makt, och även om folket kunde lita på sina ledare då så kunde de inte förutspå vad som komma skulle. För när nazisterna tog makten i Tyskland så ärvde de all information som folket gladeligen försett sin regering med. Med den informationen kunde de 1938 mycket enkelt avväpna "farliga" människor, så som judar och kommunister. Ingen fick äga pistoler för självförsvar om de inte hade mycket goda skäl. Naturligtvis var medlemsskap i nazipartiet ett mycket gott skäl.

Men så gick det till på 30-talet. I dagsläget använder sig väl moderna stater inte av information som de samlat in av sina medborgare för att ta ifrån dem deras egendom och rättighet? Australien, 1996. Efter ett tragiskt massmord infördes plötsligt och snabbt vida förbud på flera vanliga typer av skjutvapen i Australien. Man höjde skatter för att kunna använda medborgares pengar för att köpa loss och destruera 650,000 av dessa medborgares skjutvapen. Skjutvapen som dessa medborgare köpt och registrerat på laglig väg. Skjutvapen som nu blivit helt förbjudna, trots att mördaren man hade velat stoppa hade köpt sina vapen på den svarta marknaden och låtit bli att registrera dem.

Australien lyckades med denna stöld av rättigheter, egendomar och historia (många historiska vapen och släktklenoder blev destruerade pga förbudet) tack vare att de visste var de skulle hitta alla sina vapenägande medborgare... och kunskap är ju makt.

Licenser och förbud

Vad är vapenlicensens relation till våldsbrott med vapen? En av mina kommentatorer skrev att han hellre ser rädsla för skjutvapen än "vapensituationen i USA". Jag själv har inte lust att vara rädd, men det är ett ämne för en annan dag. Idag ska vi istället ta en närmre titt på tre områden i just USA med vida skillnader i vapenpolitik och vapenkultur: Montana, Hawaii och Washington D.C. Jag hoppas därmed utforska hur skillnaderna mellan ställen där folk är ovana vid att se skjutvapen och ställen där folk ser dem varje dag påverkar våldsbrott.

I den till stor del glesbefolkade delstaten Montana har enligt statistik från 2001 58% av befolkningen lagligt innehavda skjutvapen. Det skall påpekas att i många hushåll är det bara en av personerna som är innehavaren, trots att den personen i de flesta fall har nog med skjutvapen för alla i familjen. Procentsatsen innefattar även folk som inte får äga skjutvapen (brottslingar, människor med vissa handikapp, ungdomar, osv). Enligt vissa källor (Gary Marbut, Gun Laws in Montana) är 90-95% av alla hushåll i Montana beväpnade, och snittantalet skjutvapen i dessa hushåll är 27. Ja, 27.

I landets huvudstad, Washington D.C., har 3.8% av befolkningen lagligt innehavda skjutvapen. För Hawaii är siffran 8.7%.

När diverse myndigheter försöker att stoppa våldsbrott med skjutvapen, inför de lagar och bestämmelser. Antingen hindrar de en ny grupp folk från att äga skjutvapen, eller så hindrar de folk från att äga/köpa en viss typ av skjutvapen. Som kanske framgår av statistiken ovan har myndigheterna i de tre utvalda ställena haft olika syn på detta. I Montana är begränsningarna mycket få. I Hawaii är begränsningarna många och komplicerade, och i D.C. var det år 2001 i stort sett omöjligt att vara laglydig ägare till ett skjutvapen. Så, vad säger siffrorna? Enligt politikernas teorier borde ju Washington D.C. vara ett trygghetens underverk medan folk i Montana lever i konstant skräck över att bli ihjälskjutna på gatan.

Tyvärr har jag märkt att få politiker verkar läskunniga. Mord med skjutvapen var under perioden då statistiken ovan skrevs dubbelt så vanligt i D.C. som i Montana, trots att antalet lagliga vapenägare var 12 gånger lägre. Den påläste läsaren kommer här att påpeka att i Hawaii äger mycket få människor vapen, och mord med skjutvapen är ovanliga. Politikerna pekar på Hawaii och säger "Titta! Bevis! Förbud fungerar!". Men vad jag ser är en fullständig brist i kopplingen mellan tillgång på lagligt innehavda vapen och mord.

2001 hade Montana 905.382 invånare och 34 mord. Hawaii hade 1.227.024 invånare och 32 mord. Det vill säga, trots att Montana har mer än 6 gånger så många vapenägare som Hawaii, är mordfrekvensen inom statistiska felmarginaler mellan åren lika mellan delstaterna. De mycket hårda lagarna i Hawaii har förvisso lyckats sänka antalet mord som begås med skjutvapen, men har inte nämnvärt påverkat antalet mord. Och vad är det som är viktigt, att folk inte blir mördade, eller hur de blir mördade?

Anledningarna till att folk blir mördade olika ofta på olika platser är många, och komplicerade. I Washington D.C. lever stora mängder människor i statligt tilldelade lägenheter (ett stort stigma i USA, även om det inte är speciellt underligt att leva på socialbidrag i en lägenhet i Sverige) och livnär sig på droghandel och prostitution. Är det någon som tror att dessa fattiga, bortglömda människor mördar varandra för att de har tillgång till pistoler? I Montana är klyftan mellan rik och fattig liten, och många äger egna gårdar. De växer upp med skjutvapen i nästan varje hushåll, och är vana vid hur de ska handhas. I D.C. var det länge en fullständigt kriminell företeelse att överhuvudtaget äga en pistol.

Så om statistiken är liknande oavsett förbuden, varför ska man då ha det som i Montana? På bägge ställen finns det en chans att du kan behöva försvara dig eller din familj från en beväpnad person. En laglydig medborgare år 2001 i Montana hade möjlighet att göra det. En laglydig medborgare år 2001 i D.C. hade det inte. De som ville sätta hårt mot hårt och ta på sig själva ansvaret för sin säkerhet fick välja mellan att sätta knytnävar mot pistolkulor eller bli kriminella genom bara innehavet av ett skjutvapen för självförsvar.

Är vi rädda för vapen?

Under första världskriget så skrev Sigmund Freud att "en rädsla för vapen är ett tecken på outvecklad sexuell och känslomässig mognad". Han liknade där en rädsla för vapen med en rädsla för en erigerad penis. Men så verkade ju Freud gilla att likna det mesta med en erigerad penis.

Jag är inte mycket för den amerikanska organisationen NRA, en kraftig lobbyverksamhet för vapenfrihet i USA. Men ett av deras mantran är "Guns don't kill people. People kill people.", och här kan jag ju inte annat än att hålla med. Trots denna logiska syn kan man inte sticka under stolen med att folk i allmänhet verkar bli upprörda av att bara se ett handeldvapen. Jag tänker på den tidningsuppmärksammade händelsen i Norrköping nyligen, där Anticimex hade mage att tänka då en uppgift stod att lösa. De anlitade en jägare med ett relativt ofarligt gevär (det är ännu oklart om det rörde sig om ett luftgevär eller ett litet salongsgevär, de flesta källor uppger luftgevär) för att skjuta ner en livsfarlig istapp. Istappen gick inte att komma åt och stod att riskera folks hälsa och egendom om den hade rasat ner på egen hand.

"När Lennart S Svensson åkte bil genom centrala Norrköping i torsdags eftermiddag fick han se något han aldrig sett förut:

- Helt plötsligt upptäckte jag en man med gevär stå lutad mot en bil. Jag förstod nästan direkt att han sköt mot istapparna. Jag tänkte bara: Idiot, bland folk och bilar! Den där gatan är hårt trafikerad, säger han till Aftonbladet."

Ja, Lennart. Jag förstår att luftgevär på avspärrade gator är något att sätta skräcken i en fullvuxen karl. Så hur kommer detta sig? Var föddes rädslan? Låt oss ta en titt på svenska mord. I Sverige är det överlägset vanligaste mordvapnet en kniv, enligt Brottförebyggande Rådet (BRÅ). 43% av fallen rörande "dödligt våld" gällde just knivar. Detta jämförs med 18% för skjutvapen och t.ex 13% för misshandel. Men känner gemene man samma olust och skräck inför synen av en kökskniv som av en pistol? Jag har ingen statistik på det, men en informell utfrågning av folk i min närhet säger nej.

Så om knivar är i en helt egen liga som våldsverkares vapen i Sverige, varför är vi inte rädda för dem? Scouter, snickare och män från Finland bär ju dem i bälten och vi fyller våra kök med dem. Och där har vi kanske svaret. Vi ser knivar varje dag, och för det mesta är det ingen som försöker mörda oss med dem. Men skjutvapen, dem ser vi ju inte. De är farliga och mystiska och döljer sig i skåp och innanför skurkars rockar. Därmed är de okända, och det okända är människor rädda för. En enkel sak man kanske kan göra för att råda lite bot på detta vore att besöka sin lokala skytteförening. Där kan man säkerligen få en enkel introduktion till vapensäkerhet, och känna lite på några vanliga gevär och pistoler. Kan man bara ta död på lite av den förbjudna mystiken så bör ett större lugn infinna sig. Vi kanske kan göra skytte lika obligatoriskt som den hatade orienteringen i skolgymnastiken?

Så vad ska vi vara rädda för? Vad sägs om att ge människor lite av vår uppmärksamhet. Beter sig den beväpnade människan hotfullt? Ser personen ut som en skurk? Vad säger din magkänsla om individen, bortsett från vapnet? Framförallt, om någon har en kökskniv, spring för livet.

---

Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2007 (BRÅ)

Aftonbladets artikel om istappsmördaren

En blogg om Frihet och Demokrati

"Democracy is two wolves and a sheep voting on what's for dinner. Liberty is a well armed sheep contesting the vote."

Här kommer jag att skriva saker som kommer att vara kontroversiella. Vissa människor kommer att hålla med mig, vissa människor kommer att tycka att jag är en idiot. Jag välkomnar bägge läger.

Som förord till allt som skrivs här vill jag beskriva mig själv i korta lag. Jag är en fri människa. Jag tar ansvar för mig själv och min familj. Jag försöker alltid att hjälpa till, där jag kan. Jag försöker alltid att leva och låta leva. Så länge ingen far illa av det försöker jag att införa så få restriktioner som möjligt på mina medmänniskor.

---

En av de stora ämnena som kommer att behandlas i den här bloggen kan anses ganska central till Frihet och Demokrati, nämligen rättigheter och privilegium. Rättigheter, för mig, är sådant som naturen (eller Gud, om man är så lagd) tilldelat oss alla. Vi har rätt att vara fria, att söka lycka, att säga vad vi tycker. Vi har rätt att försvara oss från ondska. Vissa stater världen om har valt att säkra dessa rätter genom att skriva in dem i dokument och grundlagar.

Det är viktigt, i min mening, att förstå skillnaden mellan rätten och dokumentet. Ingen regering kan tilldela en fri människa rätten till religion, åsikt eller tal. Om vi tillåter en regering att tilldela den rätten, då tillåter vi även dem att ta rätten ifrån oss. Sådana rättigheter är grundläggande för vår existens, och skall anses självklara. En regering kan endast sätta i skrift att den håller med. Där har vi skillnaden från ett privilegium. Ett privilegium är vad en regering kan tilldela en fri människa. I min mening skall sådana begränsas, då en regering inte skall tala om för fria människor vad de får och inte får göra, så länge ingen far illa av det.

Ja, det är där jag drar gränsen. När någon far illa (och nu pratar jag om "riktig" illa, inte gnäll och intolerans) så står nämligen två fria människors rättigheter emot varandra. För att sätta standarden i mina uttalanden, så bör man inte slå en annan människa annat än i självförsvar. Det är att göra den personen illa. Folk som blir upprörda av att någon uttrycker sina åsikter eller ligger naken på stranden har inte blivit missbehandlade, de behöver öva på toleransen.

---

Ett ämne jag anser helt centralt till det jag skrivit ovan, och som är hett världen om just nu, är självförsvar. Alla fria människor har rätt att försvara sig från de som vill dem illa. Alla fria människor har rätt (vissa säger även medmänsklig plikt) att försvara varandra. I många samhällen har man sedan länge beslutat betala en grupp människor för att ägna detta sin fulla uppmärksamhet. I min mening är detta en genialisk idé, men på många håll i världen har man för långa tyglar på dessa människor.

"Power corrupts, and absolute power corrupts absolutely."

Det är en sorglig del i mänsklig natur att de som har makt över andra lockas att missbruka den makten. I många samhällen luras vi ändå att överlåta kontrollen över våra öden till dessa människor. Polis och militär ersätter den trygghet som kommer ur ett personligt ansvar för att inte bli ett offer för andra människors våld och illvilja. Ställ dig själv frågan, vad är polisens jobb? Är det att skydda dig, personligen, från brott? Hur ofta är det en polisrepresentant inom en armlängds avstånd, som faktiskt kan skydda dig, personligen, från brott? Min syn är att polisens jobb är synnerligen reaktivt. De utreder brott som redan utförts. De hjälper folk som redan är offer. De ser till att folk som begått brott blir straffade. De reagerar på saker som redan hänt. Är du intresserad av att hindra brott mot dig och din familj, att skydda dig själv från att bli ett offer, då är polisen tyvärr otillräcklig.

Jag har en enormt respekt för de människor som spenderar sina arbetsdagar med att göra samhället tryggare, men inte en gnutta tolerans för de som inte agerar inom lagens ramar. När en myndighetsperson går över gränsen, oavsett anledning, då har ett förtroende raserats. Ja, de måste hållas till en högre standard än alla andra, eftersom vi ger dem mer makt än alla andra. Om de har fallit offer för maktens frestelser, så måste makten bort.

---

Ja, där har vi introduktionen. Många exempel jag kommer att ta upp i den här bloggen kommer att vara från USA och gälla amerikanska lagar, av två skäl. Dels är USA ett mycket intressant land ur frihetssynpunkt, på grund av sin ganska unika och nymodiga grundlag. Sedan är USA även mycket intressant på grund av relationen där mellan självförsvar och polis. Jag kommer även att skriva enkla och korta recensioner och tips på tillvägagångssätt och utrustning inom områdena självförsvar och förberedelse inför katastrofer.